Jag läste väl något samtidskritiskt och förstod att det ständiga talet om "rätt till" kärlek eller annorlundaskap eller självförverkligande är en hållning motsatt kristen tro. En kristen menar sig inte ha rätt till något. Rättighetstänkandet är oförenlig med en hållning där vi ber! De knäppta eller öppna händerna beskriver just motsatsen till rättighetstänkandet. Jag tror detta är sant och här ska vi tala om en verklig motsättning. Tron handlar alls inte om rättigheter.
Gör det politiska livet det? Ska vi lagstifta om allas rätt till arbete, som i DDR? Hur ser i en lagtext rätten till kärlek ut? Eller rätten till god hälsa? Är rättighetstalet bara munspel?
Inte riktigt, när det kommer till grundlagsfästa principer som tankefrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet, tryckfrihet och friheten att organisera sig. Rättigheter handlar om inre friheter som tar sig yttre uttryck, som ni märker. Här börjar det bli besvärligt.
Jag läste Antje Jackeléns tweet apropå Högsta domstolens beslut i USA att förbjuda förbud mot enkönade äktenskap. Hon tycktes entusiastisk. "Störst av allt är kärleken", skrev hon med en formulering hon kanske knyckt av Kondomprosten i Luleå, som har den texten på sina kondomförpackningar, de hon delar ut till församlingsborna. Jag får väl försöka återge komplikationerna i USA men först funderade jag över vad tidigare ärkebiskopar skulle sagt om enkönad vigsel.
Nathan Söderblom kan jag inte minnas ha sagt något i ämnet. Däremot skrev han i sin dagbok: "Moheda var vackert i solnedgången, och växtligheten tedde sig genom det nyfallna regnet i friskaste grönska." (Tor Andrae, Nathan Söderblom, Lindblads förlag, Uppsala 1931 s 79). Gott så.
Erling Eidem har inte ens utalat sig om skönheten i Moheda.
Yngve Brilioth skulle mest ha varit förvånad över frågan om enkönad vigsel.
Gunnar Hultgren svettades när det handlade om att sätta upp preventivmedelsautomater i Uppsala och där tycks hans gräns ha gått.
Ruben Josefsson funderade antagligen aldrig över frågan, i vart fall inte så att jag kunnat utröna saken.
Olof Sundby var främmande för homoerotisk praxis. "Hur gör dom egentligen?" var den fråga han lät undslippa sig. Den repliken säger nästan lika mycket som biskop Sven Lindegårds. "Jag tycker närmast det verkar äckligt." Lindegård är biskop före detta Johansson välgörare, som ni minns.
Bertil Werkström kunde alls inte tänka utövad homosexualitet. Läggningen fick man leva med. När den kyrkliga utredningen tillsattes 1986 ville han att den skulle ta lång tid på sig.
Gunnar Weman försökte med enskild förbön för att hålla frågan borta och för att hantera ett själavårdsproblem.
KG Hammar var noga med att vi inte skulle tala om Svenska kyrkan och homosexualiteten utan om de homosexuella, från sak till person alltså. Jag minns inte om han någonsin som ärkebiskop talade för enkönad vigsel?
Anders Wejryd var noga med att beslutet om välsignande av partnerskap var just detta och inte vigsel. Nåja.
Antje Jackelén har bott och verkat i USA. Den komplikation som fördes fram av domarminoriteten i HD tog upp frågan om religionsfriheten. First Amendment, sålunda. Domaren John Roberts påpekar att det i domen står kyrkor fritt att förkunna sin lära men det första tillägget handlar inte bara om det. Den garanterar friheten att utöva, "exercise" religion. Roberts: "Ominously, that is not a word the majority uses."
Så vad händer?
Vi är i USA. Det blir konflikter, rättegångar och skadestånd. Vi kommer snart att se det om vi inte sett det med blomsterhandlaren som inte ville binda brudbukett eller tårtbakarna som fälldes för att de i något sammanhang uttryckt sin mening och därmed sabbat ätupplevelsen vid bröllopsfesten för brudparet. Skadestånd!
Ska de kristna blomsterhandlare och konditorer, som inte i praktiken vill medverka till äktenskapets nedmontering, vara glada? En pastor menade det. Här finns en chans att bekänna Jesus och betala priset för det. Så kan det vara. Men borde inte rättfärdiga ordningar vara målet i första hand för medborgare? Med-borgare. Och ska kristna universitet i USA, som lär att äktenskapet är Guds avsikt för man och kvinna, kunna få statliga bidrag? "It's certainly going to be an issue", heter det. Det tror alla pellar det.
Nästa gång i USA får jag väl tala med de betryckta kristna som stäms inför domstol och säga att Svenska kyrkan genom sin ärkebiskop står på andra sidan. Ska jag muntra dem att läsa Uppenbarelseboken kap 13 samtidigt? Det var dock inte längse sedan alla kristna med den stora berättelsen i ryggmärgen menade vad dessa medkristna i USA hävdar, det alla ärkebiskopar i Sverige fram till 2009 tycks ha menat....
Salamitaktiken kallas det hela. Ta en skiva i taget och när etablissemanget nått ända fram, till korvs ände, steg för steg, en liten fråga i taget som är en enkel detalj, ljussätts Vita Huset i regnbågsfärgerna. Då vet vi till sist vad som gäller. En statsideologisk hållning - att följa eller medvetet avvika från och då hamna inför domstol. Nu som i romarriket för de kristna. Eller lät ni er bli lurade? Det nytotalitära är mer totalitärt än det gamla totalitära för det nytotalitära förfogar över fler vassa verktyg.
"A Freudian Slip" eller ett glädjeutbrott? Jag vet inte. Men glöm inte att biskop Bonnier på twitter gladde sig över att kärleken är störst av allt och att det också gäller homo-, bisexuella och tramspersoner.
Han glömde faktiskt de queera men ändrade trams till trans. Så det kan bli!
Är twitter verkligen bra för biskopsauktoriteten?
Tramspersoner var ordet. Det glömmer jag inte förrän demensen sätter i. Och det lär dröja, för ett gott skratt förlänger (det goda) livet. Om inte det apokalyptiska sätter in före demensen, vill säga. Det lämnar jag just nu osagt.
Gör det politiska livet det? Ska vi lagstifta om allas rätt till arbete, som i DDR? Hur ser i en lagtext rätten till kärlek ut? Eller rätten till god hälsa? Är rättighetstalet bara munspel?
Inte riktigt, när det kommer till grundlagsfästa principer som tankefrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet, tryckfrihet och friheten att organisera sig. Rättigheter handlar om inre friheter som tar sig yttre uttryck, som ni märker. Här börjar det bli besvärligt.
Jag läste Antje Jackeléns tweet apropå Högsta domstolens beslut i USA att förbjuda förbud mot enkönade äktenskap. Hon tycktes entusiastisk. "Störst av allt är kärleken", skrev hon med en formulering hon kanske knyckt av Kondomprosten i Luleå, som har den texten på sina kondomförpackningar, de hon delar ut till församlingsborna. Jag får väl försöka återge komplikationerna i USA men först funderade jag över vad tidigare ärkebiskopar skulle sagt om enkönad vigsel.
Nathan Söderblom kan jag inte minnas ha sagt något i ämnet. Däremot skrev han i sin dagbok: "Moheda var vackert i solnedgången, och växtligheten tedde sig genom det nyfallna regnet i friskaste grönska." (Tor Andrae, Nathan Söderblom, Lindblads förlag, Uppsala 1931 s 79). Gott så.
Erling Eidem har inte ens utalat sig om skönheten i Moheda.
Yngve Brilioth skulle mest ha varit förvånad över frågan om enkönad vigsel.
Gunnar Hultgren svettades när det handlade om att sätta upp preventivmedelsautomater i Uppsala och där tycks hans gräns ha gått.
Ruben Josefsson funderade antagligen aldrig över frågan, i vart fall inte så att jag kunnat utröna saken.
Olof Sundby var främmande för homoerotisk praxis. "Hur gör dom egentligen?" var den fråga han lät undslippa sig. Den repliken säger nästan lika mycket som biskop Sven Lindegårds. "Jag tycker närmast det verkar äckligt." Lindegård är biskop före detta Johansson välgörare, som ni minns.
Bertil Werkström kunde alls inte tänka utövad homosexualitet. Läggningen fick man leva med. När den kyrkliga utredningen tillsattes 1986 ville han att den skulle ta lång tid på sig.
Gunnar Weman försökte med enskild förbön för att hålla frågan borta och för att hantera ett själavårdsproblem.
KG Hammar var noga med att vi inte skulle tala om Svenska kyrkan och homosexualiteten utan om de homosexuella, från sak till person alltså. Jag minns inte om han någonsin som ärkebiskop talade för enkönad vigsel?
Anders Wejryd var noga med att beslutet om välsignande av partnerskap var just detta och inte vigsel. Nåja.
Antje Jackelén har bott och verkat i USA. Den komplikation som fördes fram av domarminoriteten i HD tog upp frågan om religionsfriheten. First Amendment, sålunda. Domaren John Roberts påpekar att det i domen står kyrkor fritt att förkunna sin lära men det första tillägget handlar inte bara om det. Den garanterar friheten att utöva, "exercise" religion. Roberts: "Ominously, that is not a word the majority uses."
Så vad händer?
Vi är i USA. Det blir konflikter, rättegångar och skadestånd. Vi kommer snart att se det om vi inte sett det med blomsterhandlaren som inte ville binda brudbukett eller tårtbakarna som fälldes för att de i något sammanhang uttryckt sin mening och därmed sabbat ätupplevelsen vid bröllopsfesten för brudparet. Skadestånd!
Ska de kristna blomsterhandlare och konditorer, som inte i praktiken vill medverka till äktenskapets nedmontering, vara glada? En pastor menade det. Här finns en chans att bekänna Jesus och betala priset för det. Så kan det vara. Men borde inte rättfärdiga ordningar vara målet i första hand för medborgare? Med-borgare. Och ska kristna universitet i USA, som lär att äktenskapet är Guds avsikt för man och kvinna, kunna få statliga bidrag? "It's certainly going to be an issue", heter det. Det tror alla pellar det.
Nästa gång i USA får jag väl tala med de betryckta kristna som stäms inför domstol och säga att Svenska kyrkan genom sin ärkebiskop står på andra sidan. Ska jag muntra dem att läsa Uppenbarelseboken kap 13 samtidigt? Det var dock inte längse sedan alla kristna med den stora berättelsen i ryggmärgen menade vad dessa medkristna i USA hävdar, det alla ärkebiskopar i Sverige fram till 2009 tycks ha menat....
Salamitaktiken kallas det hela. Ta en skiva i taget och när etablissemanget nått ända fram, till korvs ände, steg för steg, en liten fråga i taget som är en enkel detalj, ljussätts Vita Huset i regnbågsfärgerna. Då vet vi till sist vad som gäller. En statsideologisk hållning - att följa eller medvetet avvika från och då hamna inför domstol. Nu som i romarriket för de kristna. Eller lät ni er bli lurade? Det nytotalitära är mer totalitärt än det gamla totalitära för det nytotalitära förfogar över fler vassa verktyg.
"A Freudian Slip" eller ett glädjeutbrott? Jag vet inte. Men glöm inte att biskop Bonnier på twitter gladde sig över att kärleken är störst av allt och att det också gäller homo-, bisexuella och tramspersoner.
Han glömde faktiskt de queera men ändrade trams till trans. Så det kan bli!
Är twitter verkligen bra för biskopsauktoriteten?
Tramspersoner var ordet. Det glömmer jag inte förrän demensen sätter i. Och det lär dröja, för ett gott skratt förlänger (det goda) livet. Om inte det apokalyptiska sätter in före demensen, vill säga. Det lämnar jag just nu osagt.