De kristna är väl, får man förmoda, rätt införstådda med svekets språk. Det har ett syfte men är oklart och orden finns till för att dölja, inte för att avslöja sammanhang. Det är till sin natur persuasivt, övertalande. "Inte skulle väl Gud ha sagt?" Antar man svekets språk som sitt eget, har man också antagit en uppsättning tankar som sina. De totalitära systemet fungerar så. I grunden fungerar, det vet en kristen, ondskan så. Med språket klär sig Ondskan i änglakläder.
Svenska kyrkans svek ska alltså drapera sig i ett språk. Men detta språk kan inte säga rent ut vad som avses. Först berodde det på samvetsklausulen. Den slog fast att också den som inte omfattade beslutet om kvinnor i prästämbetet utan reservationer kunde avlägga sina prästlöften, också det om Kyrkans ordning. Det var dåförtiden inga problem med att det fanns två parallella ordningar. För somliga berodde det på att den gamla ordningens folk snart nog skulle ändra sig - eller vara så gamla att de pensionerades bort. Mest var det en praktisk ordning. Hade reformen slagit igenom omedelbart, hade många stift hamnat i svår prästbrist för då hade Svenska kyrkan under några år inte fått särskilt många nya präster. När kandidaterna som skulle prästvigas kring jul 1958 frågade, fick de försäkringar.
De stod kvar en halv generation innan dessa försäkringar öppet ifrågasattes, men det skulle dröja ytterligare några år innan samvetsklausulen uppfattades som borta. Under tiden kunde biskoparna ha två prästvigningar, vilket uppfattades som en skandal och gick att göra något av i media. Biskoparna stannade år 1975 för den hållning biskop Gert Borgenstierna intagit. Allvarliga invändninghar i sakfrågan skulle ge möjlighet till s k särvigning. Några år senare fann biskoparna denna hållning omöjlig på grund av denna negativa uppmärksamhet. Det uttrycktes också som en omtanke om prästkandidater som fick starta i medial motvind. Samvetsklausulen var dock fortsatt en besvärlig faktor och genom att lagen togs bort, försvann den, Sas det. En gång till: hur kan ett Svenska kyrkans eget löfte försvinna så enkelt?
Den andra komplikationen är förstås att frågan om kvinnor i prästämbetet aldrig avgjorts som en bekännelsefråga. Den avgjordes som en ordningsfråga. Och fortsatt har Svenska kyrkan inte avgjort frågan som en bekännelsefråga. Gjordes det, skulle det stå fullt klart vad som måste gälla. Nu gäller de grundlagsfästa åsikts- och yttrandefriheterna. I ordningsfrågor kan man nämligen öppet tycka olika.
År 1993, då Kyrka Ämbete Enhet gick i graven närmat prematurt, uttalade biskoparna hur de skulle hantera prästvigningarna i fortsättningen. Det de sa belyser svekets språk. Det ska till lite fromma svassande formuleringar kring den hårda kärnan:
"Som biskopar har vi ansvar för enheten i kyrkan och för att alla skall kunna känna absolut trygghet i kyrkans själavård. Det innebär att vi kommer att prästviga endast dem som inte underkänner giltigheten i andra prästers vigning och sakramentala handlingar i vår kyrka. Varje präst är kallad att i liv och arbete söka fördjupas och synlig enhet i bekännelse och gudstjänst."
Inte underkänna? Tja. De trodde inte ordningen. Jag förmodar att det inte fanns någon som sagt: "Jag underkänner giltigheten i andra prästers vigning och sakramentala handlingar" men många levde den hållningen eftersom de inte trodde den, inte övertygats om den utan tänkte som Svenska kyrkan tänkt tidigare. Språkbruket var undflyende. I kyrkomötet 1994 blev det klarare. Då ställdes kravet att prästkandidaten skulle bejaka kvinnliga präster. Det var här biskop Jan Arvid Hellström talade om den konstitutionella krisen. Kyrkomötet tog över något som var biskoparnas ansvar. Men denna tankefigur är vad som gäller och alla vigda efter 1994 förmodas bejaka. Nu gör inte alla det. De skriver under en deklaration att de bejakar kvinnor i Kyrkans ämbete - och det är självklart så för den som håller diakonatet högt. Svekets språk fungerar inte bara som Maktens språk, det slår igenom. Tanken att de kristna skulle tala sanning med varandra (Ef 4:25) går inte att praktisera men den var självklar på särvigningarnas tid. Då kunde en prästkandidat tala öppet med sin tilltänkte vigningsbiskop. Det går förstås inte nu. Då blir det ingen vigning. Här finns en del att fundera över.
Joh 8:44 kan läsas av den som vill fördystra sin tankemöda. Svekets språk döljer mycket och avslöjar kanske därmed väldigt mycket mer?
Svenska kyrkans svek ska alltså drapera sig i ett språk. Men detta språk kan inte säga rent ut vad som avses. Först berodde det på samvetsklausulen. Den slog fast att också den som inte omfattade beslutet om kvinnor i prästämbetet utan reservationer kunde avlägga sina prästlöften, också det om Kyrkans ordning. Det var dåförtiden inga problem med att det fanns två parallella ordningar. För somliga berodde det på att den gamla ordningens folk snart nog skulle ändra sig - eller vara så gamla att de pensionerades bort. Mest var det en praktisk ordning. Hade reformen slagit igenom omedelbart, hade många stift hamnat i svår prästbrist för då hade Svenska kyrkan under några år inte fått särskilt många nya präster. När kandidaterna som skulle prästvigas kring jul 1958 frågade, fick de försäkringar.
De stod kvar en halv generation innan dessa försäkringar öppet ifrågasattes, men det skulle dröja ytterligare några år innan samvetsklausulen uppfattades som borta. Under tiden kunde biskoparna ha två prästvigningar, vilket uppfattades som en skandal och gick att göra något av i media. Biskoparna stannade år 1975 för den hållning biskop Gert Borgenstierna intagit. Allvarliga invändninghar i sakfrågan skulle ge möjlighet till s k särvigning. Några år senare fann biskoparna denna hållning omöjlig på grund av denna negativa uppmärksamhet. Det uttrycktes också som en omtanke om prästkandidater som fick starta i medial motvind. Samvetsklausulen var dock fortsatt en besvärlig faktor och genom att lagen togs bort, försvann den, Sas det. En gång till: hur kan ett Svenska kyrkans eget löfte försvinna så enkelt?
Den andra komplikationen är förstås att frågan om kvinnor i prästämbetet aldrig avgjorts som en bekännelsefråga. Den avgjordes som en ordningsfråga. Och fortsatt har Svenska kyrkan inte avgjort frågan som en bekännelsefråga. Gjordes det, skulle det stå fullt klart vad som måste gälla. Nu gäller de grundlagsfästa åsikts- och yttrandefriheterna. I ordningsfrågor kan man nämligen öppet tycka olika.
År 1993, då Kyrka Ämbete Enhet gick i graven närmat prematurt, uttalade biskoparna hur de skulle hantera prästvigningarna i fortsättningen. Det de sa belyser svekets språk. Det ska till lite fromma svassande formuleringar kring den hårda kärnan:
"Som biskopar har vi ansvar för enheten i kyrkan och för att alla skall kunna känna absolut trygghet i kyrkans själavård. Det innebär att vi kommer att prästviga endast dem som inte underkänner giltigheten i andra prästers vigning och sakramentala handlingar i vår kyrka. Varje präst är kallad att i liv och arbete söka fördjupas och synlig enhet i bekännelse och gudstjänst."
Inte underkänna? Tja. De trodde inte ordningen. Jag förmodar att det inte fanns någon som sagt: "Jag underkänner giltigheten i andra prästers vigning och sakramentala handlingar" men många levde den hållningen eftersom de inte trodde den, inte övertygats om den utan tänkte som Svenska kyrkan tänkt tidigare. Språkbruket var undflyende. I kyrkomötet 1994 blev det klarare. Då ställdes kravet att prästkandidaten skulle bejaka kvinnliga präster. Det var här biskop Jan Arvid Hellström talade om den konstitutionella krisen. Kyrkomötet tog över något som var biskoparnas ansvar. Men denna tankefigur är vad som gäller och alla vigda efter 1994 förmodas bejaka. Nu gör inte alla det. De skriver under en deklaration att de bejakar kvinnor i Kyrkans ämbete - och det är självklart så för den som håller diakonatet högt. Svekets språk fungerar inte bara som Maktens språk, det slår igenom. Tanken att de kristna skulle tala sanning med varandra (Ef 4:25) går inte att praktisera men den var självklar på särvigningarnas tid. Då kunde en prästkandidat tala öppet med sin tilltänkte vigningsbiskop. Det går förstås inte nu. Då blir det ingen vigning. Här finns en del att fundera över.
Joh 8:44 kan läsas av den som vill fördystra sin tankemöda. Svekets språk döljer mycket och avslöjar kanske därmed väldigt mycket mer?