BloggarDag

Pingstpremiering ägnar sig den åt som tar sig till kyrkan för att fira Andens stora fest denna dag och som dessutom inte faller undan för statens åtgärd att ta bort Annandag Pingst som röd dag utan tar sig till kvällsmässan. I Kyrkans liv firas Annandagen förstås. Att denna dag skulle bort för att vi skulle fira nationen den 6 juni var väl inget annat än fånigt. Vettigare hade varit att införa en verklig nationaldag och inte bara hotta upp Svenska flaggans dag, alltså en dag för firande av fanskapet. Vad ar det för fel på det gamla nationaldagsdatumet?

I Svenska kyrkan ska de medvetna gudstjänstkonsumenterna noga lägga märke till hur den nya kyrkohandboken hanteras. Några firar stort. Andra tonar ner firandet, nämner det med några lugnande ord att det mesta är som vanligt. Det finns en tredje kategori, de församlingar som har kvar den gamla agendan och säger att "får Bollebygd, får vi", dvs vänta med allt till i höst. Några präster som inte vill ägna sig åt häleri av stöldgods kan vara nervösa. Tänk om deras bristande entusiasm anmäls till domkapitlet?

Nu är det ett problem med kristna som söker martyriet, det var en utväg som fäderna såg vara en avväg. Men det är också ett problem om t ex präster faktiskt inte vågar stå upp för vad de tror och tänker. Räds ej bekänna Jesu namn! Få ting kan, menar Bloggardag, i vår tid te sig som mer lockande än att föras till kättarbålet på handboksfrågan. Det blir att stort kliv rakt in i kyrkohistorien. Tänk er att efter kättarbålet bli uppställd på altare, bli tillbedd och ärad av en mängd obekanta människor. Det finns sådana som inte vill bli heliga på detta sätt därför att de inte vill bli tillbedda mest av gamla fula kvinnfolk, men det är ett problem mest hos Ignazio Silone i boken Bröd och vin (Bonniers 1944).

Jag är inte säker på att metoden är helt tillförlitlig men tillräcklig. Bloggardag kollar vilka som entusiastiskt hälsar handboken och tror sig därmed får bekräftelse på att detta inte är en kyrkohandbok för en sådan som mig. Det är en annan tro som uttrycks. Det vet Läronämnden. Därför blir knepet att undvika formuleringarna, de kätterska/heretiska, och i stället lyfta sig till en helhet där en passabel mångfald kan uppskattas oavsett återkommande heresier. Det går Bloggardag inte på. Och tro mig – det är inte Bloggardag det är fel på!

Nu behöver Bloggardag kanske inte vara så nervös. DN skriver om kyrkohandboken. Det blev precis en sådan artikel som varje av kvinna född festgeneral avskyr allra mest. Hinner ni, som inte har en prenumeration, köpa DN och ha under armen när ni kommer till Pingstdagens högmässa? Annars får ni läsa in er på frågan och aktualisera samtalsämnet vid kyrkkaffet och tårtan...
https://www.dn.se/kultur-noje/kyrkohandboken-lanseras-trots-upphovsrattstvist/

Vad är det rättschefen säger? Att vi inte uppfattar att "Arvtagarna# kräver att handboken återkallas"– inser juristerna plötsligt att det kravet kan ställas i nuvarande läge och att en sådan åtgärd är helt rimlig? Men fattar folk frågans omfattning?

När TT fick ihop det hela var det med uppenbar hjälp av kommunikatörerna. Likväl kom ordet "omstridd" med. Det där med "neutral" om Gud fick Bloggardag att fundera... Är det inte nåt fel som är trasigt?
https://www.svd.se/dags-for-omstridd-ny-kyrkohandbok

Det i grunden mest irriterande är förstås att all denna kritik med lite fingerspetskänsla och lite intellektuell ansträngning hade kunnat undvikas. Detta är en av kyrkokansliet självförvållad motreaktion. Vi, de svenskkyrkliga, förstod och försökte säga. De andra fattade inte. Det är inget att säga om. Något borde likväl förmått dem att inte traska på i ullstrumporna. Bloggardag uppfattar att de svenskkyrkliga utgör en minoritet i kyrkostyrelsen och en minoritet i kansliet också.

Bloggardag tänkte trösta sig med att läsa Åke Bonniers Jesus-text. Så fort någon säger "Jesus"är det lätt att bli glad.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/sjalvklart-att-jesus-uppstod-fran-de-doda
Bloggardag blev glad, men fundersam redan när han såg rubriken. Det är "självklart" att Jesus uppstod från de döda. Är det verkligen självklart? Var det inte en hård och kosmisk strid som utspelades? Saken var knappast heller självklar för lärjungarna, kvinnor som män. Inte ens för Maria, om Bloggardag fattat allt rätt. Har inte tron blivit väldigt konstig om den nu ska torföras som självklar? Då borde väl alla automatikä tänka så?

Åke avlägger sedan en bekännelse och det gör han väl som biskop i Skara stift för som sådan gläder han sig "över alla nyformuleringar av den kristna tron i form av psalmer, böner och andra texter." Alla? Verkligen?

Vad tror Åke i övrigt? Att "Jesus mycket väl kan ha utfört underverk." Kan ha? "Men poängen är kanske ändå inte huruvida vi tror att han utförde underverk eller inte utan hur de kan tala in i vårt eget liv". De brukar säga så om de heter Borg, Holloway eller Spong, men om det aldrig har skett, så vad då?

Åke talar dock gott om sådant som "mycket väl" kan ha hänt för 2000 år sedan. Kristen apologetik kanske är mer handfast än så, tänker Bloggardag, som är en sakramental materialist. Såg ögonvittnena det de berättat om?

På samma sida i Torsdagsdepressionen skriver också Erik Aurelius.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/undren-over-alla-under
Han ger sig in på vetenskapsteori. "Att Jesus inte har uppstått är tvärtom en förutsättning för vetenskaplig forskning." Riktigt så enkelt är det nog inte, men exegeter är ett eget släkte, specialiserat på aorister och hitpael. Inte konstigt att Aurelius beskriver ett missmod som dyker upp inombords varje dag. Gamla präster kan förvandla vad som helst till personliga dekorationer. Inte minst missmod. Det ligger väl i sakens natur om man heter just aurelius, ett namn med guldglans.

Nu känner Bloggardag att Torsdagsdepressionen har sin verkan. Man får hoppas på högmässan och Anden som motmedel. Det kan funka.

I går planterade Bloggardag ett äppelträd. Också om den yttersta dagen skulle komma i morgon ska jag i dag plantera, tänkte han. Om aftonen gick han ut till grillen, halvknall redan i början av grillprocessen, Som majoriteten av svenska män en somrig lördagskväll sålunda.

Denna morgon vaknade Bloggardag i en romersk-katolsk bädd. Den måste väl vara så om hemmet är välsignat av en RKK-präst eller om välsignat folk bor i huset. Sömnen har i vart fall varit god och denna måndag kan alla ladda för att söka sig till de revolutionära församlingar som med högmässa slår vakt om Annandag Pingst och Andens vind över världen.

Jag säger inget om högmässan jag for till i går. Något nytt? En nyöversatt trosbekännelse men god och undervisande predikan. Prästen hade varit präst i 60 år. Takterna sitter i. Så bytte några av oss lite insikter om kyrkohandboken. Om upphovsrättsfrågorna egentligen inte är lösta kan det komma besked om 1. kyrkohandboken tills vidare inte ska användas eller 2. att hela upplagan ska dras in. Minns att frågor om upphovsrätt är allvarliga och svåra frågor och har det storslaget gjorts fel är det storslagna lösningar som tarvas. Svenska kyrkan spelar ett mycket högt spel. Bli inte arga på Bloggardag som säger detta. Här talar vi om grundläggande åtgärder vid upphovsrättsbrott och alla andra (mindre) insatser betyder att brottslingen går fri.

På väg hem avnjöt Bloggardag senare delen av högmässan i P1. Pater Ulfs sonora stämma identifierades. Den stora folkkyrkan som tar sin nya kyrkohandbok får alltså inte utrymme i radio – de 6 miljoner medlemmarna till trots. Intressant. Men det var onekligen en annan kyrkohandbok och gamle Hippolytos fick ett ord med i laget.

I TV var det gudstjänst kl 10. Den såg jag inte. Eftersom den är inspelad i förväg kunde självfallet kyrkohandboksfrågan inte ägnas någon särskild uppmärksamhet, böcker bäras fram och så, menar jag. Jag letade efter den storståtliga högmässan i Uppsala domkyrka, den som sänts på webben. Jag hittade en agenda. Det var dock mer de konkreta åthävorna jag var ute efter. Denna morgon kunde jag läsa Antjes predikan, ett polemiskt mästerverk, som tvivelsutan kommer att fungera som en replik vid överläggning i Babel om hur torn ska byggas efter raset. Allt som sades i predikan var inte riktigt sant om man med sanning menar något annat än ideologisk sanning.
https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/predikan-pa-pingstdagen

En mindre uppsluppen ansats gjordes i ett antal radiokanaler. Jag hittade en från Halland. Undras vad kommunikatörerna säger nu.
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=6956711

På eftermiddagen tycktes det mig som om denna stora dag gått många förbi. I Björklinge var det inte en kyrkohandbokstrogen högmässa utan i stället spelmän och som vanligt kan högmässan heta mycket men tydligen inte just högmässa, När jag förstått detta, for jag för att ha bordsgemenskap med de romerska katolikerna och njuta vilan i deras bädd. Dessförinnan hade hundarna fått pröva flytvästarna. Loke, en pigg, käck och munter kooikerhund; kastade sig i sjön och drog i väg 25 meter rakt ut. Sammanlagt avlade han provet för simborgarmärket på kort tid genom att simma långa sträckor närmare land. Något säger Bloggardag att kommande simturer får han företa fastknuten i lång lina. Detta har pånågot sätt bäring på arbetet med kyrkohandboken och erfarenheterna av processen men fråga mig inte hur

Allt var trevligt i går kväll, vi var långt ifrån det kato-ilska, det tillstånd som råder i Vatikanen. Jag läser att min vän Frasse alls inte är så trevlig som han ser ut. Han var inte trevlig i Argentina och han är bakom kulisserna inte trevlig nu. Jag tycker synd om honom, särskilt när det sägs att han har ett "bad language". Bara inte Växjö domkapitel får tag på Frasse, för då får han både fem fiskar och två kornbröd varma.

När Frasse valdes berodde det på att ett kardinalgäng bedrivit sällskapsliv i St Gallen och följden har för somliga kardinaler, som tidigare aktades högt, blivit en lek som påminner om "Påven bannlyster". Så har de romerska katolikerna det. Marcanrtonio Colonna har avslöjat, som ni vet. Bloggardag tog inte upp saken utan nöjde sig lycklig med att sippa (eller hinka) champagne och se vänlig ut. Solen gick ner i väster och detta förhållande väckte också viss uppmärksamhet.

Bloggardag fattade inte riktigt hur det där med faktakoll skulle gå till men kunde befrukta det värsta, dvs att något journalistyngel enkelt skulle fastslå hur ett komplicerat sammanhang egentligen var. "Faktiskt", som man säger.

Faktakoll 1
Nu dementerar DN utifrån Radio Kronoberg och radioredaktören Brollei insats att "Katolska församlingen i Växjö" (heter den verkligen så) skickat in och ännu mindre fått avslag på en ansökan om klockringning. Detta är ett falsk påstående. Det har fått spridning på sociala medier och bland annat har den ryska propagandasajten Sputnoik rapporterat om "nyheten", vet DN att berätta.

Rätt otroligt att allt är fejk. Troligare är väl att det gick till som det brukar i byggärenden. Någon frågade och det gavs ett muntligt besked att detta inte var att tänka på _ och då var saken inte värd bråket att skriva ansökan och kanske överklaga. Hur det går till när det samtalas om bygglov måste många veta. Så här går det nämligen till. Man frågar för att få klart om ett projekt är värt att gå vidare med. Radio Kronoberg fick ett tips om att det inte fanns någon ansökan, kommunen letar i sina arkiv (byggnadsnämnden samt miljö- och hälsoskyddsnämnden – och polisen. Här läggs tid och arbete. Nu vet redaktören Brolléus att Ingvar Fogelqvist är "en snäll farbror" som "känner sig riktigt dum". Dumt blev det, men det var inte Ingvars fel. "Det är inte riktigt samma sak" att få ett muntligt besked från kommunen som att ha skickat in en ansökan. Kanske inte. Men effekten blev densamma. Och klockringning har ofta väckt starka känslor, fråga dom i Halmstad t ex.

Faktakollen ter sig som ett ideologisk tillrättaläggande. Jag tror inte denna koll gör debatten om muslimer enklare. Men det var värdefullt att Bloggardag nu fick insikter om vad faktakoll går ut på. Faktakollen visar att Radio Kronoberg hängt ut pater Ingvar som något han inte är, en cheater.

Faktakoll 2
Den 17 maj formulerade rättschefen ett avslagsbeslut om utlämnande av handlingar. Det gällde de maskerade avsnitten i "Arvtagarnas" skrivelse. Argumentet för avslag är att skrivelsen utgör underlag för förhandlingar. "Då det kan antas att ett utlämnande av handlingen i de delar som är i fråga skulle skada kyrkan genom att försvåra för nämnda förhandlingar ska handlingen i dessa delar inte lämnas ut."

Nu vet ju "Arvtagarna" mycket väl vad som står i deras skrivelse. Det är inte självklart att förhandlingarna skulle skadas av att andra, nämligen de som läser kyrkligdokumentation.nu, får veta. Transparens var ett nyckelbegrepp när kyrkoordningsföreskrifterna om offentlighet kom till. Den slutsats som i nuvarande läge kan dras är väl den, att saken är betydligt värre än kyrkostyrelsen fått veta. Det förklarar sekretessen. Om det är så illa som det kan antas, måste väl kravet vara att den nya kyrkohandboken återkallas tills de rättsliga frågorna är avgjorda. Det ligger inte minst i Svenska kyrkans intresse att så sker.

Faktakollen drar slutsatsen att förhandlingsläget inte förändras av att andra får se vad "Arvtagarna" hävdar. Däremot sitter de som sagt kyrkostyrelsen att det sannolikt inte var några problem att distribuera boken lite illa till om folk får läsa. För är det just det som inte skulle få vara. Problem.

Faktakoll 3
Antjes predikan på Pingstdagen har kommenterats och Antje har utsatts för organiserade eloger på fejjan. Bilden av att Antje är utsatt förmedlas då och då. Det finns en trollfabrik också inom kyrkan, visste Antje att berätta i Berlin den 2 maj. Den lilla problematiken är väl att på så vis kan all kritik avfärdas. Bloggardag, vars natur är det pigga, det käcka och det muntra, kan tycka synd om Antje. Det blåser på toppen, men det är en blåst som klarnar sikten och så ska det vara. När det blåser ställer sig en tapper skara upp till försvar för Antje. Hon beskrivs då på #enEloge som orkar stå upp för medmänsklighet, humanism, godhet, värme och intellektuell hederlighet. Hon är en stor förebild, har et aldrig sinnade tålamod, hon låter sig inte tystas av onda tungot . Som en ängel förklarar hon outröttligt. Hon står upp för de behövande. Någon tror inte på gud men på Antje och någon annan ser "rent och ohämmat kvinnohat" i kritik av Antje. Antje Jackelén tackar för alla dessa sympatibevis. Så nu vet ni.

Antje tog själv tag i arbetet med kyrkohandboken. Det var kanske nödvändigt så som det blivit, men följden är attAntje i alla lägen nu måste försvara kyrkohandboken. Den som varit ordförande för en arbetsgrupp står inte längre fri. Det får sina konsekvenser. Leden sluts och kritiken uppfattas som illvillig. Predikan blir då ett inlägg som syftar till att värda kritiken och kritikerna. Det uppfattas. Hon glömde nämna att Voldemort inte fick vara med i arbetet men glömde också att innehållsligt avviker den nya kyrkohandboken från den allmänna gudstjänsttraditionen

Christian Gerber berättar den anekdot Antje förde vidare i sin predikan. Vi läser Historie der Kirchen-Ceremonien in Sachsen. Detta omfångsrika verk, Gerber menar att det är den kortast möjliga historien, finns sammanfattat på engelska, men Bloggardag är högst osäker om denna sammanfattning verkligen gör Gerber rättvisa. Vill någon kolla sammanfattningen är adressen
http://www.luthermem.org/wp-content/uploads/2015/07/history-of-church-ceremonies-in-saxony-bengtson.pdf
Fulltextversionen på nätet tedde sig denna morgon oläslig och Bloggardags musikbibliotek finns å Lantegendomen.

Ska faktakollen sättas in, påstår Gerber ingenstans vilken kyrka, plats, kompositör eller vilket verk som avses. Möjligheterna är legio. Gerbers avsikt med att berätta anekdoten utgår från hans grundläggande pietistiska och antiliturgiska hållning och hans syfte är att skapa opinion mot den typ av musik som huvudfrågan av lutherska kanttorer skrev. Det var under 1800-talet som Gerbers lilla oprecisa berättelse kom att kopplas till J.S. Bach och omväxlande till Matteus- och Johannespassionerna.

Antjes grepp var retoriskt men bär ingenstans. Vi behöver inte vänta hundra år för att förstå att kyrkohandboken är svag. Och den breda uppslutningen kring den handlar om vad kyrkomötet gjorde, inte vad resultatet i gudstjänstutskottet blev för där var röstsiffrorna på avgörande punkter 8-7. Det kan vara bra att minnas.

Sedan ska man nog hålla i minne den tankemodell om troll som är Antjes. Hon hör till dem som undrar hur det kommer sig att det bland våra egna finns de som misstror hela tiden, misstänkliggör och bara vill hitta hårstrået i soppan. Detta är vad Antje själv uppfattar från den kyrkliga debatten. Hon känner dock att "vi är många!"

Faktakollen gav några dystra insikter och ett avslöjande av ett rent påhitt, fört vidare som argument i en predikan i Uppsala domkyrka. Fast vi kanske inte är riktigt så många som kyrkoledningen vill tro? Reflektionerna göra sig själva. Faktakontrollen är däremot ett projket att hålla fast vid.

P är sådant man vill sätta och P är just vad kyrkosystemet vill sätta för Prästen Patrik Pettersson. Hans blogg Kyrkliga Ting är närmast phörödande. Han analyserar nämligen mekanismerna kring Antjes twittrande.
http://kyrkligating.blogspot.se/2018/05/524-en-eloge.html

Det hela handlade, som ni kanske minns, om hur Antje twittrat sin bestörtningöver ett attentat mot en moské och sedan skrivit "trist" en sen afton om ett attentat mot en kyrka. Ord kan bli fel. Men, det påpekar Patrik Pettersson, inte ett ord hördes från Antje med ett beklagande eller en förklaring att kvällen var sen och hon själv tagen av ondskan i världen. Orden stod kvar eller mer. De levde ett eget liv på nätet. Rätt självklart egentligen sett till twitters natur.

Mekanismen när häpnad och uppbragthet slår till är känd sedan tidigare: Antje Jackelén är förföljd och då måste markeras hur fin hon är. När detta står klart för alla (kommunikationschefen Marianne Ejderstens i Geneve kommentar talande om "hennes visa ledarskap" och Antje som "en förebild i den världsvida kyrkan") blir Antje glad på twitter. Patrik Pettersson konstaterar att det går till så här. Därmed har alla som förvånat sig över att ärkebiskopen kallade ett blodigt attentat "trist"reducerats till illasinnade nättroll.

Allt detta hade Bloggardag inte vågat påpeka och kanske inte heller vågat återge bilden av hur det går till om inte några genusmedvetna kvinnor sagt precis detsamma som pater P. En man, som inte övertygats om det gudomliga i ett riksdagsbeslut angående Kyrkans ämbete, vågar inte säga så mycket när det handlar om jämställdhet... Eller jo, kanske. Elogerna hade Morsan kunnat kommentera med en fnysning. Hon var nämligen just för likabehandling och jämställdhet mellan könen. Blev det för mycket, blev det lätt och geschwint för mycket för Morsan. "Man ska inte göra sig märkvärdig", som hon sa när hon såg en läkare uppträda så på en olycksplats där hon på några meters håll analyserat skadeläget och sett att alla gjort allt rätt långt innan den stöddige läkaren upphetsad tog sig fram under anskriet "Jag är läkare!" Då blir det som det blir med sönerna.

Patrik Pettersson, prästen, vill många i kyrkosystemet sätta P för. Han har tagit sig orådet före att distansera sig från den mediala cirkusen. Man retar dock inte lejonen i den cirkusen ostraffat. Lyssna själva och döm hur den uppfattas, som beskriver "den fabricerade bilden" som "briljant teolog, stor ledare och lysande kommunikatör". Vad vill kyrkosystemet göra med en man som markerar att de finns "som kan avkoda det vi ser och hör i kyrkeriet". Bloggardag återger i häpnad över precisionen följande mening: "vi vet att den välputsade och tillrättalagda bilden inte stämmer med verkligheten." Detta är en verklighetsbeskrivning många instämmer i men helst genom tystnad.

Det är Antjes predikan Patrik Pettersson phunderar över. Han har phattat vad Antje säger. Antje, kyrkokansliet och partipolitikerna i kyrkostyrelsen är de verkliga lärjungarna och den sanna kyrkan. "Vi andra, som kämpar på i kyrkans församlingar och som ur den erfarenheten vill att våra röster ska tas på allvar är bara 'trumpna tornbyggande och babblande dvärgar'." Nu vet vi vad som hördes i Antjes predikan. Biskop Krister Stendahl hävdade att predikanten är ansvarig för vad som hörs. Detta har jag ifrågasatt, men just här och nu börjar jag ana att Krister dock hade en liten användbar poäng. Antje höll i första hand inte en predikan för parther, meder och elamiter utan för dem som tagit parti för kyrkohandboken och det kompetenta arbetet att få fram den.

Vad mera?
Hade processen med kyrkohandbok varit normalt transparent, öppen, hade kritiken inte varit så hård. Då hade utsorteringen av somliga sakkunniga inte varit verklighet och boken Mässa för enhetens skull setts som ett viktigt bidrag. Tack hade uttalats till dem som sett till att kyrkomötets ledamöter fått boken alldeles gratis, tack för att den finns på kyrkligdokumentation.nu och glada människor hade refererat till den bokens kloka insikter. När det srulat sig, hade öppenheten varit räddningen och inga sakkunnighetsskriverier hade hållits undan. Revisorerna hade inte behövt granska processen, än mindre underkänna den. Och Antje hade inte behövt lägga något till rätta. Svenska kyrkan hade inte heller riskerat sitt anseende om upphovsrättsfrågorna lämnats olösta av det enkla skälet, att de varit lösta och om det funnits oklarheter hade behov av klarhet inte utlösts genom att Svenska kyrkan hävdat copyright och uophovsrätt. För övrigt hade Artos förfrågan om att få redigera ett missale hälsats med tillfredsställelse och kanske Antje kunnat skriva ett förord om vikten av mångfald och vikten att tacka den liturgiska rörelsen för all förnyelse den stått för och som så många haft och har glädje av.

Det är när man tänker hur allt kunnat vara om inte om hade varit som man begriper något.
Borde vi nu kärleksbomba Patrik Pettersson och bedyra hur fin och klok han är och mycket annat i den stilen? Kanske inte. Bloggardag vill ogärna att det ska kunna sägas att Patrik Pettersson är bombad. Men lite orolig är jag allt. Begåvning är ett minus i det svenskkyrkliga systemet. Nu vill nog kyrkosystemet sätta P för Pettersson.

Får jag påminna om löjtnant Hansson, Klacken kallad, som vid lunchtid kom in på officersmässen på KA2 och högljutt undrade: -Har gubbjäveln kommit? Åh, ursäkta, jag såg inte att översten hade kommit."
Om denne löjtnant sa regementschefen: -Över min döda kropp ska den mannen bli något annat än kapten.
Bloggardag kan meddela, att den avdöde översten aldrig fick veta att löjtnant Hansson blev överste av första graden och chef för Stockholms kustartilleriförsvar och Vaxholms kustartilleriregemente. Alla kritiker går det inte illa för. Kan Pettersson kanske bli chef för Stockholms kustartilleriförsvar och Vaxholms kustartilleriregemente nu när försvaret ska rustas upp? En viss förmåga både till anfall och försvar har han.

Vi går 45-50 år tillbaka i tiden och möter studenter. Där fanns i Lund de unga och arbetsvilliga. Det var studenter som diskuterade inte bara kyrkoliv (skvaller) utan också församlingsliv (strategier). De skrev i PO, Pro Ortthodoxia. De läste förstås PO Sjögrens böcker och Gunnar Rosendals. De höll sig med SPT. Några läste också SKT, STK, KÅ, Göteborgs Stiftstidning, Kyrka och Folk, Vår Kyrka, Norrskensflamman, SDS, DN, Smålandsposten, Tidsignal, Aftonbladet liksom materialet från Religionssociologiska Institutet. De hade sålunda inte någon helt obetydlig kännedom om politiska frågor både nationellt och internationellt. De besökte antikvariat. Icke helt få bodde så till att de hade fri tillgång till tideböner och mässor. På sommaren var de engagerade till exempel i det som kallades "Sommarkyrkan" med insatser av den typ som praktiserades i västra Tyskland med beteckningen Kirche Unterwegs. Det sagda räcker för att ni ska förstå typ eller art.

De unga tänkte sig komma ut i vanligt församlingsliv och menade att evangeliet var själva ärendet. I grund och botten fanns tilliten till att vanligt folk skulle genomskåda de enkla propagandistiska slagorden mot dem, de som var osanna. De var till exempel inte "emot kvinnor" eller ens "dörrstängande elitister" och allt vad som sades. De visste av egen erfarenhet att andra präster och blivande präster inte var särdeles ambitiösa när det gällde. Teologi roade dem inte. Inte slitjobbet heller. Kunde de hålla sig undan, gjorde de så. Deras egentliga tillgång var att de intog korrekta (men teologiskt omöjliga) ståndpunkter i dagsaktuella frågor. De undvek debatter. Någon förklarade glädjen över att få vara präst med orden "ostkaka, grädde och sylt". De läste inte Sjögren eller Rosendal.

De ambitiösa var inte så oroliga. Folk skulle fatta vilka som ville bygga och hurdana de andra var. Och visst fattade folk även om det tog tid, men de fattade också felaktiga beslut. När de såg vilka som tog över kyrkosystemet, begrep de att det inte fanns goda skäl att vara kvar längre. Vi är uppenbarligen mitt i den processen. Bloggardag förvånas över att hätska inlägg inte riktas mot dem som från maktpositioner skandaliserar Svenska kyrkan inte därför att evangeliet är en skandal utan däför att dessa mellanskiktets människor agerar destruktivt när de propagerar sin MTD-religion i formen för dagen. En sak är om folk drar iväg därför att de inte tror att Jesus är Herren. En helt annan sak är om de drar därför att de upptäcker ett bedrägligt krkosystem, ett som inte tar dem eller ens sig självt på allvar.

Sålunda kunde vi nu tala om Limhamn och Malmö. Floskler som nya trossatser, skriver Fradrik Haage om i en ledare i SmP.
http://www.smp.se/ledare/floskler-som-kyrkliga-trossatser/

Haage undrar vad högre kyrkliga företrädare har att säga om det officiella twitterkontot och något har de kanske sagt, för twitterinlägget är borta. Saken gällde dock P18 som återuppstått på Gotland. Detta var, meddelade Svenska kyrkan i Limhamn, ett misstag. Rysslands militära kapacitet innebar att Ryssland aldrig kunde besegras militärt och friheten måste försvaras på annat sätt. Detta var budskapet. Twittern är alltså borta. Men problemet att ett officiellt svenskkyrkligt konto kan användas för den här sortens utspel borde diskuteras. Några tar det gemensamma i anspråk i eget intresse. Och detta är ett grundmönster för det opålitliga mellanskiktet, det mellanskikt som i Svenska kyrkan utgör det högre skiktet.

Ska vi tala om Malmö är det förstås nyheten att ny kyrkoherde utsetts. Han ser fram emot att få vara med på den resa som Svenska kyrkan i Malmö håller på att göra.
http://svenskakyrkanmalmo.se/blog/2018/05/22/ny-kyrkoherde-utsedd-for-svenska-kyrkan-malmo/
Utmaningen, den största, som regionen har är att "få ihop det multikulturella samhället till en välfungerande gemenskap". "Där tror jag att vi som kyrka har en stor och viktig uppgift att fylla. Visionen för Svenska kyrkan i Malmö är att bidra till fred i världen." Den nyvordne kyrkoherden Svensson – av alla namn Svensson! – riskerar med denna programförklaing att en del människor i Malmö finner detta vara ett statement som inte motiverar fortsatt medlemskap. Kunde vi nyttja tidsmaskinen och föra aposteln Paulus till den multikulturella staden Malmö, hade han känt igen miljön men inte budskapet från det som ska vara Kyrka.

Vi kunde också tala om kommunikatörer av den typ som kommunicerar broccoli. Broccolin blev den grönsak som välte medlemskapet för en skrivkunnig person och han meddelade sitt utträde socialt. Fler kan följa. Inte för att de har något emot Jesus, själva ärendet, eller står främmande för vad Svenska kyrkan gestaltat i högmässor, diakoni och undervisning utan därför att de finner kommunikationsutspelen vedervärdiga och alls inte värda ekonomisk support. Har Svenska kyrkan problem eller har Svenska kyrkan problem? Och det är faktiskt inte de präster som slitit med det vanliga som ställt till det. Inte ens de som kallats kv*nn*pr*stm*st*nd*r*.

Danderyd, som satsar på att bli kvitt plast, kunde också vara exempel. Församlingsbladet gick ut och effekten blev minst ett utträde.
https://danderydsforsamling.se/wp-content/uploads/2014/10/Livet-2-18_web.pdf
Vem kunde bemäktiga sig det gemensamma bladet för att köra plastbantningskonceptet? Var det en fiffig miljöpartist? Själva reaktionen att lämna Svenska kyrkan kan man förstå också som en reaktion mot att alltid utsättas för snubbar av de miljömedvetna. Vi är ju några som sedan barnsben är för miljö men som lika länge varit emot påståeliga miljömuppar. Jorden slits som en klädnad. Vad är problemet? Och varför kan de problemet inte tas upp i den oöverträffade form som samtalet innebär och som församlingshemmet skulle kunna vara en ypperlig plats för. Nu ställer dom bara till det och får folk att lämna. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Det är skillnad på kyrkliga grovarbetare och de kyrkliga joddlarna.

45-50 års erfarenheter ger besked. Det var verkligen skillnad på präster och präster. Somliga klättrade sig upp. Folk reagerade dock inte som de högkyrkliga tänkt. De såg och trodde det var bäst att ta sin kyrkoavgift och gå. De högkyrkliga tänkte att folk skulle fatta och markera mot klättrare, anpassliga, lättjefulla och i den meningen moraliskt korrupta, att de lät det sägas oemotsagt som dock icke var sant om deras medkristna. Det är rätt ynkligt alltihop. Inte minst som sammanbrottet drabbar oss alla. Men det ska nog i klartext sägas vilka som inte fattar vad de ställer till med årtionde efter årtionde. En levande, folklig Kyrka är något annat.

Bloggardags fråga är egentligen rätt enkel. Ska idioterna obehindrat få förstöra? Andra ser. Ser inte ni? Eller hör ni till förstörarna? Vi tänkte ju dåförtiden inte fel även om vi inte fick rätt. Tid att rätta till något?
https://www.aftonbladet.se/a/xREVkj

Det tycker tyckmyckenchefen på Torsdagsdepressionen. "Haverikommission för kyrkans gudstjänster vill han ha. Det är torsdag. I söndags togs ny kyrkohandbok i bruk. Lite gudstjänststatistik fick vi oss till dels också. Minus 30,4% på 15 år. Torsdagsdepressionen är verklig. Xiomara får fart på gudstjänsten i Barkarö. Då kunde det också gjorts ett reportage om de tidigare gudstjänstfirare som nu tar sig till andra ställen. Bensinen kostar över 16:- per liter. Varför kunde Svenska kyrkan inte lyssna på dem som sa hur det måste gå om ingenting gjordes skulle det bli precis så här och värre. Svaret är: fel personer, fel, fel, fel. Torsdagsdepressionen är verkligen verklig.

Tanken att en nation fungerar som ett samhälle, det vill säga att människor håller samman, behöver vi fundera över. Det moderna Sverige byggdes så. Demokratiskt och socialt. Resurser fördelades från de rikare till de fattigare. Välfärden skulle räcka till alla och institutioner byggdes för den sakens skull. Den som blev sjuk fick sjukersättning. Alla mödrar fick barnbidrag. En rejäl pension var överordnat mål framför medalj. Arbeten skulle förmedlas och skolsystemen skulle fungera liksom sjukvården och hälsovården. Somligt skulle betalas gemensamt för det var staten som skyddade medborgarna genom polis och militär och samhället genom goda lagar och ordningar. I konfirmandundervisningen sades att vi skulle älska vår skatt som vår nästa för det var nästan som fick nytta av skatten. I detta välordnade system var det inte heller orimligt om 1% av BNP gick till världens fattiga med avsikt att lyfta dem ur deras fattigdom.

En finess var att hela systemet var transparent för vad det skulle användas till. Hur många systemet skulle byggas för kunde beräknas. Poängen var solidariteten i ett nationellt och avgränsat system.

När asylsökande kom var principen enkel. De skulle söka asyl i första säkra land och få sin sak prövad där. Principen var väl på sitt sätt bra för få om ens några protester hördes. Efter asylprövning skulle kvotflyktingar fördelas mellan EU-länderna. Det var väl också en vettig princip. Alla principer föll när inte bara asylsökande med asylskäl kom utan också migranter. Prövningen tycks ha gett vid handen att många migranter, hälften kanske, inte hade asylskäl även om det var synd om dem på olika sätt. Dessutom var det oklarheter kring ålder och identitet. För att göra allt lite mer komplicerat tycks det gälla att ett antal människor alls inte vill integreras i den svenska modellen. De vill bygga sina egna liv här på egna premisser, dvs segregera sig.. Och än mer svårhanterligt: det verkade som om så kallade flyktingsmugglare sålt sina tjänster mot löften om att dessa människor, som investerade i sin resa, skulle få mångdubbelt igen i form av förmåner i Sverige.

Då stod den nationella solidariteten plötsligt fram som nationell egoism när somliga började räkna och beräkna och fann att detta projekt inte skulle hålla ekonomiskt eller socialt. Det skulle bli ett annat land, ett multikultiland. De som inte var glada över detta var rasister eller extremister, fick de veta. Då höll de käften men med hemliga val kunde de uttrycka vad de kände. Samtidigt kunde de tiggande vid ICA Grytan i Moheda omfattas med viss sympati. Folk hälsade och la pengar. Niclas som äger butiken gav tiggaren små uppgifter som på sitt sätt integrerade honom. Han var inte bara en tiggare. Plötsligt slog polisen till mot en liga som åtalades för människohandel och tiggarna försvann. De hade alltså hört till de kvinnor och män som människohandlarna haft i sitt grepp. De snälla givarna hade alltså underhållit ett kriminellt projekt. När ligans ledning häktades, stängdes också Diakonicentrums nattöppna verksamhet. Allt var inte riktigt som vi tänkt i vår godhet, det fattade till och med Bloggardag.

Efterhand svängde de politiska partierna. De svängde inte bara som i det politiska begreppet "omsvängning" utan svängde så som de berusade gör, fram och tillbaka, på sitt sätt målmedvetet och ändå inte. Det betydde att alternativa verklighetsbeskrivningar kom fram. Det är ett dilemma när de officiella sanningarna skiftar på ett sådant sätt att det som tidigare alls inte fick sägas nu blir den etablerade sanningen. Här skulle etiker behövas och gammaldags journalistik, den som ger utgångspunkter för fortsatt reflektion.

Är det inte cyniskt att börja räkna pengar och tala om resurser när människor kommer till oss? Upprördheten gäller förhållanden i andra länder som är länder i krig och kris. Bloggardag blir fundersam. Överlevnadstiden, läste han i höstas, för det nyckelförband han och dåvarande fänrikarna Olofsson och Salander tillhörde, hade i ett krig varit 20 minuter. Om detta talades föga. Nationen var alltså beredd att offra blomman av män under 47 år samt en del äldre yrkesbefäl. Nå, Bloggardag visste att sådana beslut måste fattas.Vid ett anfall mot Sverige beräknades förlustsiffror vid given plats och given tid och dettsa var en av faktorerna när belsut måste fattas. Men den förfärande tanken att hundra medborgare i uniform skulle stupa var underordnad nationens fortlevnad. Det var denna nationens fortlevnad saken gällde och medborgarna avkrävdes blodskatt.

Det etiska dilemmat sönderfaller i flera. Borde det inte vara möjligt att öppet tala om sådant här? Det som mest bekymrar mig är inte integrationen utan dess motsats, segregationen. Jag vill veta hur de som kommer till Sverige tänker. Vill de vara enklaver i landet som lever för sig själva på egna villkor men med ekonomi och sociala förmåner säkrade av "storsamhället"? Vill de anta de värderingar som gäller i det sekulariserade Sverige och praktisera religiösa sedvänjor bara i det privata eller hör det till deras övertygelser att deras värderingar är överlägsna och ska slå igenom och slå ut de andra? Det fins de som tänker så, har Bloggardag förstått. Vad blir då konsekvensen? Går det att med praktiska exempel veta eller är detta komplex av tankar alldeles ogripbart?

Det gamla nationella solidaritetskonceptet integrerade alla för det var grundbulten i välfärdssamhället. Nu då? Vore den ofriserade diskussionen om detta farlig, det vill säga farligare än alternativen? Och hur är det egentligen? Går det att få fram fakta eller är alla fakta till sist tolkningar? Vem förlorar då? Hur kommer det sig att det i den svenska debatten varit första reaktion att tysta dem som sagt eller frågat något olämpligt? Och, än en gång, hur hanterar vi detta att det som var olämpligt plötsligt tycks vara dagens sanning? Finns det något särskilt ansvar för den organisation som är Sveriges största medlemsorganisation att stå upp för alla komplicerade sammanhang och värna något som inte är postmodernt utan helt enkelt sant?

Bloggardag plågar sig med etiska dilemman. Det hör till tiden eller hör det till åldern?

Jag vet vad som sades. Gudstjänstutskottets ledamöter och ersättare skulle få en tryckt kyrkohandbok, vilket väl var helt rimligt. Nu bestämdes på kansliet att "kyrkohandbok" var inte alla tre utan just den behändiga handboken. Jag insåg då att jag nog skulle stå med två handböcker men det kunde räcka om jag fick missale och melodiboken från kyrkostyrelsen, som också utlovats. Inget konstigt med det. Det brukar återrapporteras/redovisas i en styrelse hur det blev som det beslutats om. I yran när styrelsen beslöt att Verbum skulle trycka och Svenska kyrkan skulle "ge" församlingarna ett missale sa Vanja Lundby Wedin att vi skulle få ett missale vi också. Det är med missalen som med kristliga el-cyklar, kan jag meddela. Och ännu har jag inte ens sett skymten av en kyrkohandbok till gudstjänstutskottet fast jag frågat. Då blev förresten svaret att man skulle begära att få om man inte fått det på annat vis. Nils Warmland gav besked. Det var inte beskedet i gudstjänstutskottet om ni undrar, Det var inte beskedet också om ni inte undrar.

Kyrkostyrelsen då? Jag fick besked:
"Vid au sammanträdet igår tog Helén upp din önskan. Det konstaterades då att inget löfte getts om utdelning av böckerna till hela kyrkostyrelsen vid något sammanträde och det finns inte heller något protokollfört beslut i frågan."

Noga taget uttryckte jag ingen "önskan" utan kopplade tillbaka till vad som sagts. Det finns kanske några som inte tror att jag lägger märke till att jag ska få en bok som är tre, men det måste vara en utomordentligt korkad minoritet av mänskligheten som tänker så. Men jag förstår. Det som sades var prat i luften, inget som stod i protokoll (varför skulle det detta, för noga taget talade väl Vanja som styrelseledamot i Verbum och lovade därmed. Men jag antar att kansliet skulle vara behjälpligt. Nu fattar jag att de som suttit i arbets- och referensgrupper inte heller fått något. Somliga får tydligen om jag läser innantill: inte "hela kyrkostyrelsen". Jag vände mig spörjande till en vän och frågade hur detta skulle uppfattas. Han förmodade att detta illustrerade hur det går till på de kyrkliga höjderna. Jag frågade inte närmre men antog att det är detta som avslöjar att det är mycket som inte fungerar. "En herrelös byråkrati som löper amok"– om man kan säga "löper" när ingenting egentligen hände... Hade jag tagit fram mina stridsdomarerfarenheter hade dessa insikter samma afton hamnat i rapporten till övningsledningen och jag hade fått beröm för att jag noterat något dysfunktionellt.

Oss emellan, men bara oss emellan, är den här sortens erfarenheter informationsbärand? Kanske kommer kyrkohandboken från gudstjänstutskottet till mig i sinom tid fast ingen tar ansvar. Den borde väl ha kommit innan Pingstdagen?

Lite orolig är jag. Om förhandlingarna på måndag med "Arvtagarna" betyder att allt det tryckta återkallas, kommer jag aldrig att få en olaglig bok. Nu är det inte säkert att saken slutar så. "De flesta problem kan dränkas i pengar och nu är kansliet berett att gå långt", fick Bloggardag sig anförtrott. Om detta dränkande inte går, är normalåtgärden vid konflikter mellan upphovsrättsinnehavare och publicist annars att alla böcker återkallas och man startar om på ruta ett. Olagliga böcker har återkallats förr. Hur blir det? Att vi alls inte fått veta vad "Arvtagarna" begär, kan vara en indikation på att kansliets jurister just är beredda att gå långt med ekonomisk kompensation men vi, som egentligen står för pengarna, ska hållas ovetande om beloppen.

Jag tror inte att den dåvarande ledningsgruppen för kyrkoordningen tänkte sig att sådana här frågor skulle mörkas. Konflikter skulle hanteras så öppet att alla kunde se vad som hänt och förstå att åtgärderna som vidtagits varit kloka och välavvägda. Men när domprosten Unger i Växjö köptes ut fick vi ingenting veta, vi arma pastoratsbor som till sist skulle få fram sekinerna. Till exempel.

Hur blir det då på måndag? Ingen vet. Normalåtgärden är att återkalla i väntan på att upphovsrättsfrågorna blir lösta och de löses i domstol, opartiskt. Det betyder att 1986 års kyrkohandbok får användas tills vidare och att Katarinamässan går an. Att Olle Carlsson blev lurad av biskoparna Mogren och Brunne när han förespeglades att den mässan skulle kunna användas, fattade somliga av oss – men det var ju inte riktigt vår sak och på någon nivå var det väl bra att kyrkohandbokstroheten inte var absolut. Då kunde som tidigare alternativa missalen se dagens ljus. Alternativa betyder i detta sammanhang användbara. Nu vet vi hur det gick för Artos, som nu i stället ger ut en mässbok. Den har jag beställt redan. Och Olle Carlsson ser dyster ut. Grundlurad som han blivit.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/bakslag-katarinamassan

Pernilla Jonsson är analyschef och henne gillar Bloggardag. Det är förutsägbart. Bloggardag är svag för kompetens och känner igen den när han möter den. Nu är vi alltså under 4-miljonerstrecket när det handlar om huvudgudstjänster. Det finns de som tror att de kan ta igen detta med veckomässor. "Väx upp!" eller "Fatta, morfar!" Men ni kanske inte ska vara så bekymrade när ni ser den funktionella dumheten, den som kör på utan at tänka djupare eller ens tänka efter. Den fungerar ju. På sitt sätt.

Är det inte roligt för äldre högkyrkliga präster, det s k stoffilitiet, att få rätt? Prognoserna och förutsägelserna slår ju in. Det är dystert. Och det mest dystra är inte att illvilliga ville det som nu händer utan att de välvilliga körde på och så blev det så här. Minns siffran 3 895 657 besök vid söndagens huvudgudstjänst. Nytt lägsta. Vill någon minnas vilka som för rätt länge sedan ville ha analysgruppen för att både beskriva hur det är och vad som bör göras? Sådana önskemål avvisades. Vi skulle inte gräva ner oss i det förgångna utan se framåt. De som tänkte så, bör lyssna för Herren säger kanske på sitt stillsamma sätt: Gör räkenskap för din förvaltning. Lk 16:2. Det blir också ett dystert besked.

I Bloggardags lilla värld händer stora ting. Gerbilungarna har fått sin syn och mellan varven är gerbilernas familjeliv intensivt. Men det dystra beskedet i går kväll var att en unge hade dött och redan ätits på av familjen, en annan var döende. Där blev det fråga om eutanasi och Bloggardag utgjorde sedan en sorglig enmansprocession till soptunnan.

Det vore tacksamt om ingen fuskade med at använda någon annans signatur, men Bengt Olof Dike har anvisats en väg för att inte kunna bli kapad men använder sig inte av den. Då återstår ett par möjligheter. Den enklaste är förstås att vägra ta in allt som det står Dike på. Men då har fuskaren vunnit. Den näst enklaste är att lägga ner bloggen. Vem vinner då? En annan möjlighet är att tills vidare säga att problemet faktiskt är Dikes eget. Vem vinner då? Dystert på flera sätt är kyrkolivet. Först ingen utlovad el-cykel, sedan inget utlovat missale och sist en Dike som inte är Dike. Så går det till. Vem i hela världen kan man lita på?

Det har denna förmiddag kommit två kommentarer som jag är osäker på. Har Dike eller hans alternativ, här "Alternativet" skrivit? Ska jag inkalla dataexperter och vem betalar det nöjet?
Är inte den första kommentaren en gammal och den andra kommentaren verkar inte autentisk. Jag tror inte att Bengt Olof Dike riktigt tänker så. Å andra sidan kan jag gtycka att det kan väl vara en klok målsättning om den inte blir nationalegoistisk och om barn som inte är vita (skära är de som kallas vita egentligen , tror jag) utan mer kulörta ska få samma goda omsorg. Men det finns väl något som blivit Sverige och som är värt att bevara? Om detta går det principiellt men kanske inte praktiskt att resonera förnuftigt och kanske till och med kreativt. Men ska jag godkänna dessa kommentarer? Eller ska jag vidta de mått och steg som gör mitt liv enklare?

Nytt falsarium! Inlägget i mitt namn kl 12.54 är falskt. Däremot inte det, som skickades 10.25 om betydelsen av att hålla samman Svenska kyrkan och inte underkänna eller helt döma ut den. BENGT OLOF DIKE på Etiska dilemman Vi måste säkra existensen för vårt folk och en framtid för våra vita barn. BENGT OLOF DIKE på Dystra besked		kl. 10:45

Frågan om "vem"är väl en vettig fråga att ställa när vi firar Heliga Trefaldighets Fest. En kyrkokristen stimuleras av Athanasius att inte söndra eller sammanblanda det gudomliga väsendet. Personerna existerar självständigt men är av evighet till med varandra. Denna insikt har ett så starkt bibliskt stöd att den inte kan rubbas, ser vi i Apologien. Självfallet fördömer vi valentianerna, arianerna, eunomianerna, muslimerna och andra dylika, så lär Svenska kyrkan efter sin bekännelse, men också samostenerna, både gamla och nya. Så här långt i tanken brukar jag ge upp. Den heliga treenigheten är det högsta mysteriet och därefter kommer mysteriet att Kristus är och förblir Gud och människa i evighet, det som Antje förnekade ni minns. Konkordieformeln( s 526 i Svenska kyrkans bekännelseskrifter) sätter punkt för min tankeverksamhet. Alltså kan jag på ett mycket enklare men likväl mystiskt sätt fråga "vem?" när det handlar om frågor inom skapelsens ram, sådana som kan utforskas och som det är ett mänskligt ansvar att beforska. Klimatfrågan alltså.

Vem har bestämt att klimatfrågan är en fråga i ental, absolut form? Så fort Rachel Carsons bok Tyst vår kommit, skaffade Morsan boken. Jag tror hon högläste den för sönerna vid köksbordet för synminnet säger att den förvarades i en kökslåda. Men klimatlarm är en sak, naturliga klimatvariationer en annan. Och vart tog det där med skolvisdomens biologiska "survival of the fittest" vägen? När tog tilltron att det alltid klarar sig slut och vem bestämde det?

Jag kan fråga vidare. Vem definierar vad "vetenskapen", ental och bestämd form, kommit fram till? Vetenskapen brukar vara professor Johan Rockström, säkert en sympatisk agitator men med ett kroppsspråk som signalerar att han tycker om att kommendera oss andra. Är det inte, oss emellan, rätt typiskt att klimatforskarna dyker upp med en dysterhet hämtad från det mörka i Mumindalen? De pläderar hotfullt för en klimatpolitik som är utan apell. Flyg och bil ska avskaffas och skatteväxling måste till genom att skatten på arbete ska sänkas. Vi som inte arbetar då, den åldrade befolkningen? Lappri. Kalibreringen handlar om en fördelningspolitik och "detta är naturligtvis lösbart om man tar klimatutmaningen på allvar". Vem tycker att detta är en anständig argumentation och vem börjar tala om en sofistikerad form av cirkelbevis?

Jag antar att jag börjar hesitera när budskap enstämmigt trummas in eftersom en kyrkokristen vet, att den mänskliga världen inte riktigt är så entydig. När det därtill krävs skärpta skatter och avgifter ringer några små klockor, som de brukar göra när den politiskt opålitliga medelklassen är på gång. På något egendomligt sätt skulle prioriteringen av järnväg nu gälla Stockholm-Oslo med höghastighet. Argumentet skulle vara "nordiska dimensioner". Köpenhamn är väl lika mycket nordiskt fast sydligare?

Jag försöker tränga in i en tankevärld som ibland tar sig former som miljöfascism. Det finns i miljörörelsen tydliga sådana drag, har jag läst i filosofiska genomgångar. Är inte resonemangen alarmistiska med möjlighet att sedan fatta beslut om en helhetslösning, det totalitära draget? Men vem har kommit på att just Sverige ska bli världens mest klimatsmarta välfärdsland? Vem har sagt att vi alls ska tävla i den branschen? Räcker det inte med att vara klimatsmarta och borde då inte en kör av röster höras med olika förslag? Är klimatfrågan det enda område där det råder entydighet? Det tror jag faktiskt inte.

Om det bor 10 miljoner människor i Greater London och 10 miljoner i Sverige kunde man kanske jämföra de två kategorierna. Vore det inte en tanke värd att pröva hur mycket koldioxid som kan bindas på respektive ställe och det finns mer skog i Sverige än i London? Hur blir det om vi jämför Danmark och Sverige? Om en mängd koldioxid verkligen binds här, vad gäller egentligen bråket? Hur påverkar Sverige temperaturen i hela världen genom mänsklig aktivitet? 2 grader eller mer? Då ställer jag inte frågan om hur klimatet varierat under tid oberoende av människor för det vet jag inte. Vet någon?

Konsumtionen av kött ska ner. Vem säger det? Hur mycket metangas släpper ruttnande gräs ut? Och vilken nytta gör djuren som betar? Vem bestämmer att ett enda perspektiv ska anläggas på den enda frågan och vilken sakkompetens att hjälpa mig att bedöma har journalister? Kan det vara så enkelt att de mest blir megafoner och jag manipulerad?

Är det oartigt att ställa frågor om de skattemedel som används för att stötta de goda bilarna? Jag fick för mig att detta närmast är ett lurendrejeri, men vem är väl jag, som domprostinnan i Linköping så precist frågat. Skulle detta kunna tänkas vara ett mönster när det gäller behjärtansvärda frågor att pengar kan rulla lite hur som helst?
https://www.dn.se/ekonomi/motor/121-miljoner-kronor-i-statliga-premier-till-supermiljobilar-som-salts-till-utlandet/?utm_campaign=dn_prio_kvall&utm_medium=email&utm_source=nyhetsbrev&utm_content=

Jag ska alls inte göra mig kompetent att avgöra frågor om klimatet, men kompetent att undra är jag. Hör jag inte i journalistiken ett urval röster som ska förstärka klimatbudskapet (ental och bestämd form). En klimatförnekare av enkelt slag mot fyra duktiga varav en ersatt sugröret av plast med ett hon diskar och använder flera gånger fick uttala siog i ett radioinslag. Jag har sett själva denna duktighetsmekanism bland klasskamrater under alla åren av skolgång, det sitter djupt. I dem och i mig. Min brors enkla fråga bär jag med mig:
- Vad blev det av dom som satt längst fram i klassrummet och alltid höll med våra lärare?
- Inte vet jag.
- Det var dom som blev våra chefer.

Ställ nu frågan om "vem" så får vi se vad vi tillsammans kommer fram till. Den frågan är bara värd att ställa för dem som vet att haja till när de möter entalet i bestämd form. De andra bryr sig inte av det enkla skälet att de inte ser att det finns något att bry sig om. Att fira den heliga trefalden med en liten kampanj mot den heliga enfalden är för den delen aldrig fel.

Irland är känt som den gröna ön, känt för The Great Famine, påskupproret, Guinness (och den del andra sorter), känt för exporten av skumma poliser till New York (har läst massor med skildringar av detta), känt för sin fromhet och sin gamla goda kristna historia och nu känt för folkomröstningen om abort. Jag var inte dummare än att jag begrep att svenska medier rapporterade inte bara ytligt om saken utan också tendentiöst. Det säger jag inget om. Reportage och krönikor som gläds över utfallet är lika självklara. I Sverige har mer än 1 miljon aborter utförts sedan abortlagen infördes i början av 1970-talet. Lite skum blir jag dock när det talas om fri abort till 12:e graviditetsveckan i Irland. Den gränsen har inte vi. Vilket är då det rätta? Borde vi följa Irlands exempel, är det detta som menas fast jag inte förstår?

Bloggardag sitter i sina penséer. Med elementär biologikunskap är detta inte enkelt. Det sägs att kvinnan ska få bestämma över sin egen kropp. Men så är det väl ändå inte? Jag var väl jag när jag bodde inuti min mamma? Eller var jag en myling? Eller ett maskformat bihang till just min mammas kropp, ett appendix? När blev jag då en människa? När började till exempel mitt hjärta att slå? Går inte sådant att konstatera så att vi vet vad vi talar om?

Att jag alltså skulle vara en del av min mammas kropp kan väl ändå inte riktigt stämma. Närmast var jag väl en del i min mammas kropp eller Någon i den kroppen? Lätt främmande kanske? Hon var kvinna och jag blev pojke (man om ni envisas). Lite det där X och Y har väl med saken att göra. Och så kommer därtill en biologisk insikt om att jag är unik. DNA-kunskapen tänker jag på när jag funderar på att göra inbrott eller slå ihjäl någon. Gör inte ni?

Ska jag vara besvärlig mot mig själv, krånglar jag till det hela med teologi också. Om Gud såg mig redan innan jag var formad är det väl rätt rimligt att tänka sig att Gud har en mening med mitt liv eller är det något jag missförstått? Jag medger att utgångspunkten är given, nämligen den att jag är skapelse och inte en produkt av slumpen. Men jag brukar inte tänka mig som slump utan mer uppfatta att det finns något meningsfullt i tillvaron och att jag hör till det meningsfulla. Det är inte en självupptagen hållning. Den lägger på ett sätt meningen bortom mig själv och syftar alls inte till att pimpa mitt ego så mycket som att försöka komma på vilken den där meningen är.

Tänker man så blir det inte alldeles självklart att jag skulle läggas i rondskålen när jag bara var ett litet foster. Innan någon visste att jag fanns till, visste Gud. Så tänker sannolikt en kyrkokristen som underhåller sitt intellekt med läsningar från den stora intellektuella traditionen, den som också gav oss läkekonsten och sjukvården trots att denna tradition inte tror att mina år är gränsen för mitt liv. Detta liv är just i det perspektivet skyddsvärt.

Förra sommaren fick jag en replik som inte riktigt gett mig någon ro: "Det blir aldrig en väckelse i ett land som tillåter mer än en miljon aborter för den nationen har ställt sig utanför." Fadern kan tröttna och tron kan försvinna. Inte för inte är frågan om människosonen när han kommer åter ska finna tro på jorden. Kan legaliserad abort bli allas ansvar om egentligen ingen för diskussionen om de grundläggande frågorna: vad är en människa? Hur är det när djurskyddet väcker mer emotioner än skyddet av små människor? Skulle Skaparen kunna tänkas ha några synpunkter på något som ur tillverkningsperspektivet tycks egendomligt? Jag menar, om jag håller på att fixa till något och så kommer en högteknisk sjukvårdsapparat styrd av politiska beslut och sabbar mitt projekt att tillverka en unik människa, hur skulle jag tänka då? Misslynt eller uppbragt? Eller spelar det ingen roll, som när kyrkoherden tappade dopbarnet i golvet och barnet dog. Då sa kyrkoherden till föräldrarna: "Gå hem och gör en ny!" Hur ska vi se på saken. Var det en klok kyrkoherde eller bara en dålig historia?

Har vi inte råd att bygga ett människovänligt samhälle där en familj kan vara en mamma och två söner och där Fars dag inte är någon högtidsdag? Kan det finnas en större gemenskap också kring en sådan liten familj? Det får man väl anta. Kan man tycka det vara meningsfullt att denna mamma också ska få utvecklas genom studier och arbete även om "karriären" (vad nu detta är) sker lite språngvis och rymmer fler kompetenser än de som finns på arbetsplatsen? Är ett barn verkligen att se som en olycka? Och den där dryga miljonen som aborterats bort, är det dessa som arbetslivet nu saknar?

Jag har inga synpunkter på hur irländare beslutar om sin framtid, det är deras demokratiska rätt att få rösta utifrån de värderingar som bär dem. Men bär värderingarna egentligen? Är sekulariserade värderingar bättre än kristna, jag menar: vad bygger vad?

Så tänker jag denna morgon när jag vaknar i kyrkoherdens husbil parkerad i Pjätteryd. Jag har sovit gott, tack.I morgon är det Lund som gäller.

Det är till Lund och bokrelease alla tycks ta sig denna tisdag. Det är som när Gustaf Wiungren kom till staden den 10 juli 1927: "Vid sjutiden på söndagsmorgonen stannade tåget. Det var redan ljust sedan länge, klart och varmt. Konduktören gick längs vagnarna och ropade ett enda ord, gång på gång. Jag kan ännu höra i mitt inre detta enda ord: Lund, Lund, Lund." (Gustaf Wingren, Mina fem universitet, Proprius, Stockholm 1991, s 43)

Jag tar alltså tåget till Lund som så många gånger tidigare i mitt liv. Release kl 13 på Kastanjegatan 19 och mingel förstås. Jag känner mig som Herrens mor Maria i min oro, men jag lugnas. (Jh 2:3)

Man får rätt mycket bok för de 200:- som den kostar vid releasen. Den som inte själv kan komma, ska alltså använda sig av skickebud för att undvika porto. Men det lägger jag mig inte i. För egen del tänker jag på resan till Lund (hoppas att tåget går i rätt tid) fundera över det innevarande, ni vet det där med "färden i världen och tingen däri". (sv ps 512:6)

I går avkrävdes jag ett inlägg om Antje & Co:s insats i DN i söndags.
Jag hade tänkt skriva, men Bengt Olof Dike har uppenbart missförstått vad en blogg är. Det är jag som väljer teman och dessa teman kan kommenteras. Däremot kan Bloggaren inte kommenderas. Nu har jag och prosten Reinholdsson bildat oss i Berlin så ämnesområdet, de finas antipopulism, var väl ändå mitt ämne. Jag fattar: först ska jag manas skriva så att en kommentator kan ta sig utrymme att föra sina synpunkter i det av honbom anbefallda ämnet vidare och han har redan bestämt vad inte bara han utan också jag tycker. Längtar världen att få veta? Men ska denna omständighet förhindra ett bloggande om ämnet? Jag tror inte det. Men Dike bör passa sig, kan jag säga. Gäster ska aldrig försöka ta över ett hem.

Jag läste sålunda insatsen av företrädare för sex stora civilsamhällesorganisationer på DN Debatt i söndags och blev brydd.
https://www.dn.se/debatt/hatet-vinner-terrang-nu-maste-politikerna-besinna-sig/

I vilken mening är Kyrkan egentligen en del av civilsamhället? Är inte Kyrkan något i sig självt mellan stat och samhälle, nämligen Kyrka? Var det inte en sådan markering som gjordes på statskyrkotiden när det fanns något som var frivilligt (kanske civilsamhälle) medan det andra var lagreglerat. Systemet med ärkebiskop, biskopar och domkapitel var statliga myndigheter och till skillnad från civilisternas system var detta det klerikala. När vi har andra relationer mellan kyrka och stat men en lag om Svenska kyrkan ifrågasätter jag rätt idogt om Kyrkan, när den företrädas av en ärkebiskop, verkligen är civilsamhälle. Men om ärkebiskopen som styrelseordförande skriver artikel? Då kan jag signalera osäkerhet. Har Kyrkostyrelsen fattat beslut om att ärkebiskopen som ordförande ska stå som undertecknare av en debattartikel i Dagens Nyheter? Det verkar inte så. För den styrelsen styrs av politiker och att politiker skulle skriva upprop till politiker med budskap att de måste besinna sig, ter sig egendomligt.

Naturligtvis kan man som vår vän herr Omar, också vän med privatdetektiven Ture Sventon om jag förstått saken rätt, ifrågasätta om organisationer som till stor del finansieras med skattemedel verkligen tillhör civilsamhället. Den bullrige Björn Eriksson från Riksidrottsförbundet kanske är en god illustration till hur lite civilt det mesta är, gammal rikspolischef och landshövding som han är. Forums Göran Pettersson har väl också sett en eller annan skattekrona rulla in i sitt system? Röda Korset kanske var civilsamhälle med folkrörelsekaraktär. Håller det fortfarande? Bloggardag vet inte. Herr Omars invändning kan uppfattas som plausibel till dess något nytt besked kommer.
Jag antar att Antje läser herr Omar. Hon borde särskilt fundera över kommentarerna.
https://detgodasamhallet.com/2018/05/28/antje-jackelens-politik-leder-till-att-intoleransen-vinner-terrang-i-sverige/

Det lite stöddiga budskapet från de sex i DN var: "Våra organisationer bidrar varje dag till möten mellan människor i olika åldrar, med olika bakgrund och livssituation. Dessa möten präglas av glädje, socialsammanhållning och delaktighet." Men så är det väl ändå inte? Varje dag? "Ni ville att det skulle vara på det viset och det är kanske gott nog"är väl det trötta svaret.

Så kommer det märgfulla budskapet. De är emot något de ser som en retorik i populistisk riktning, Det är intressant när organisationer med folkrörelseanspråk vänder sig mot populasen. Och nu har dessa företrädare (i fortsättningen "Företrädarna") bestämt sig för att vi lever i en värderingskris, men själva är de "helt överens i denna övertygelse: att humanitet, medmänsklighet och allas lika värde är grundläggande för ett gott samhälle". Strunta i den usla svenskan men strunta också i att Företrädarna tror att begreppet "dignity" betyder allas lika värde. Det är likväl dom mot de bortdefinierade!

Civilsamhället bärs tydligen nu upp av Företrädarna och deras organisationer. Så här låter det när de sex uttalar sig: "Vi tar ställning mot de hatiska och fördomsfulla uttryck som rasism, extremism och intolerans står för. Vi göt det målmedvetet över hela landet genom hundratusenstals medlemmar, aktiva och frivilliga." Företrädarna kommer att samarbeta både lokalt och nationellt, fundera på det. Företrädarna för Svenska kyrkan, Riksidrotsförbundet, Röda Korset, Rädda Barnen, Sveriges statsmissioner och Forum har talat.

Hur fattades det demokratiska beslutet om detta, det som har bäring också på det lokala? När fattade Kyrkostyrelsen ett beslut som griper in på lokal nivå och påfordrar samverkan t ex med Moheda IF? Kan man få beslutsdatum och paragraf? Eller kan det vara så, att Ante här tar sig ett mandat och använder Svenska kyrkan för något hon gillar och styr uppifrån? Företrädarna är för en sansad debatt "utan polariserande populistiska övertoner". Då vet vi det också. För vem eller vilka uttalar de sig? Får den som spelar fotboll i division 6 inte vara populist eller ha kritiska synpunkter på migrationspolitik? Inte? De som inte spelar fotboll i division 6 då?

Jag ställer inte frågan hur översåtlig okänslighet riskerar mycket i Svenska kyrkan.
Men det finns de som ställer allvarliga frågor om Antjes härskarteknik. Är det något Antje inte fattat? Eller har hon mycket väl förstått?
http://www.gp.se/ledare/sonesson-när-medkänsla-blir-en-härskarteknik-1.6251776

På väg till Lund, detta enda ord gång på gång, hinner jag tänka. Går verkligen folk på detta översåtliga? Vad händer om människor inte köper ukaserna? Och vad är det för företrädare för ett civilsamhälle, som består av subsidierade organisationer och i Althussers mening är "ideologiska statsapparater" som sysslar med genom sina utsända ukaser? Jag bråkar inte, men exemplet på vad det är at vara ideologisk statsapparat, staten i annan form, är klockrent, skulle Louis Althusser påpekat. (Althusser, Inledning till en teori. Zenit nr 1/1973.

Röda stugor tågar jag bokstavligen förbi, hoppas jag. Och funderar sammanfattningsvis: Antje skriver att hon vill "skapa förutsättningar för att öka demokratisk delaktighet och reell inkludering". Var är alltså just det demokratiskt fattade beslutet som står bakom det hon skrev under i DN? Vem tog initiativet och vem skrev texten? Vad tänker därtill Antje göra med de dissidenter som i och av Svenska kyrkan exkluderats och inser att någon reell inkludering inte gäller dem, dessa som dessutom är mer svenskkyrkliga än hon själv? Om detta har väl den bullrige Eriksson dock inget att säga? Eller kanske? Osvuret är bäst med Eriksson och med tågåkande.

Nästa Lund.

Det var egendomligt. Nyheten nådde oss i går att S:ta Katharinastiftelsen går in i en vilofas. Man brukar säga så när osäkerheten om vad som bör göras är total. Föra veckan var det nyheten att Breidagård avvecklas och Lekmannaskolan/Ansgarsliden gick för länge sedan samma väg. Så gåt det med visionärernas arbeten. Ska det om den tid som är vår, med gigantiska belopp i Kyrkofonden och i många kyrkliga enheter så god ekonomi att många kunnat anställas och hus hållits i gott skicka sägas, att det var ont om syner/visioner på den tiden? De visioner som byggts institutioner hölls inte vid liv och då visste beslutsfattarna inte vad de skulle göra. Husen uppfattas vara problem. Det är självklart i det visionslösa!

En händelse som ser ut som en tanke var det sannerligen att vandra från Lund C ut i staden och på väg till ett pass om en bok där också Margit Sahlin förekommer fundera över hennes livsverk. Det måste väl bli så här när förödarna går igång. De ser till att de icke-havliga hålls på distans men själva förmår de inte vare sig skapa eller vidmakthålla något. Nog för att de skulle vilja, det behöver inte betvivlas, men de förmår helt enkelt inte. Prata kan de, ord och uttryck kommer ur deras munnar, fingrar viftar i luften, ja ni vet. Bloggardag förmår inte ens bli upprörd längre vid tanke på förödarna. Det är bara så tragiskt och vi är många som ser vad som sker. De som ser och som inte är stigmatiserade så som kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* är måste börja tala högljutt om vad som sker när de inkompetenta tar hand om det kyrkliga. Det blir förödelse.

De kyrkokristna, som förnedrats och förvandlats till minoritet i Svenska kyrkan väl medvetna om främlingskapet i och för den egna kyrkan, måste se att de har något som kyrkoapparaten saknar: Vilja och hängivenhet. Men det finns fler kyrkokristna än dessa som är väl medvetna om sönderfallet. Det finns ingen anledning för någon att hålla tyst om vad vi ser ske och upprepa den bibliska hållningen: Vad är det jag hör om dig? Gör räkenskap för din förvaltning.

För oss som varit med ett tag, varit på S:ta Katharinastiftelsen både på Österskär och i stan och fattat vilken vision Margit hade för stiftelsen är det beslutade moratoriet "söckent". Min moster sa så. Jag tror det betyder "sorgligt". Det som syftade till trons innersida, en mötesplats eller en retreatgård kan Svenska kyrkan inte hålla igång. Men den gigantiska beslutsapparaten befolkas och resurserna föröds just där. Den som tiger samtycker. Den som inte bär med sig kyrkokristendom har inte i sådana styrelser att göra. Det ska klart utsägas. Det personligt oförsynta ska inte ransoneras när vi ser den inkompetens som föröder. Säg till dem: "Du är inte byxad för det du håller på med." Vi går inte på snack om moratorier för vi ser när en institution är moribund. Det hade inte behövt gå så.

I denna tid ägnar sig Antje uppenbart åt annat. Det var Berlin med konferensen mot populism, så var det Polen. Därefter följde Münster med katolska kyrkodagar och så var det Greifswald. Sedan talar hon i Novi Sad och snart är det Almedalen, därefter väntar Bokmässan. Det är ett intensivt liv, men frågan ska ställas hur mycket detta styr på vad som förväntas av en ärkebiskop i Svenska kyrkan. Antje har en olycklig förmåga att springa på alla bollar. Det må vara. Men vilka sköter under tiden det som en ärkebiskop måste göra, enkannerligen när S.ta Katharinastiftelsen kan stå fram som en illustration till att allt inte står väl till. Och där nämner jag för ögonblicket inte kyrkohandbokseländet. Men när kag lyssnar och läser finner jag ingenstans att hon förmår koppla an till det vanliga pastorala livet. Det är kyrkligt sett förödande.

Bloggardag gitter inte, men det kunde vara en själsprövning att gå till läggen och läsa vad de som hanterat Katharinastiftelsen sagt om den framtid de tänkt och som nu inte hanteras bortsett från det hugnesamma budskapet att det finns lite pengar. Det brukar betyda att någon glad entreprenör kommer med en idé om fortsatt arbete, men antagligen en idé som föga hänger ihop med det Margit Sahlin tänkte och ville. Frågan hur det kunde bli så här är det många som ska ställa sig. Anta att det finns konsekvenser i allt, också i galenskapen.

Naturligtvis var det en lysande dag i Lund. Ett åttiotal minglade men först var det utfrågning och bokpresentation. Det fanns vatten i en stor dunk för solen sken. Den fromsinte bad: "Herre Jesus, du har gjort det förr. Du får gärna göra det en gång till. Amen" Det blev inte så. Förlaget hade bunkrat och några förbud fanns inte. Vänner möttes. Böcker konkades hit och dit. 18 lådor tömdes och till sist fanns det inte en enda bok kvar på platsen. Förlagschefen kunde inte klaga. Nu måste klarhet skapas. Det var inte 18 lådor bag-in-box utan boklådor. Det finns några kvar på förlaget, men ska böcker säljas i denna takt måste det till en ny upplaga nästa vecka. Så skynda er och beställ på Gaudete i Helsingborg. Ljudanläggningen började brusa på ett kraftfullt sätt och sakristanen Simon stängde av. Då hördes kommandot "markera", men det var bara en minoritet i salongen som förstod hur roligt det egentligen var. Nu fattar nivån på trivsamheter. Högkyrkligheten är bra på sådant.

Författaren trivdes förträffligt. Det är mycket bok för pengarna. Dr F funderar på om han ska snitsla en bana in i bokens teman och frågeställningar för att stimulera det fortsatta samtalet. Några förvånande ting upptäckte ju författaren under skrivandets gång, sådant som det är värt att föra förnuftiga resonemang om. Om det samtalet inte fortgår blir det fortsatt förödande. Det kanske i utmönstringssystemens kyrkoliv är just samtalsbrist som är en grundbult för förödelse. Bortsett från att vi kanske i grunden alls inte är överens om ärendet och inte överens om Herren som sänt oss ut med just det ärendet. En kyrka där det blir viktigt att får bort ordet "Herre" kanske konsekvent hamnar i detta predikament. Typ "förödande".

Torsdagens om inte första så dock tanke går till det kyrkliga bladet, som väntar i postlådan.

Intervjun med Ludvig Lindelöf i dagens Torsdagsdepression kommer inte att gå obemärkt förbi. Det beror på två ting. Illustrationen som lämnar betraktaren i osäkerhet om bilden är dokumentation eller fiktion men också sakinnehållet om gärningsläran. Ludvig Lindelöf har förstås rätt och är – noga läst och funderad över – skoningslös i sin kyrkokritik. Kyrkan vet inte längre vad synd, skuld och förlåtelse innebär. En kunskap har gått förlorad. Risken är självfallet att illustrationen förhindrar läsning och reflektion. Eftertanken behövs. Vad saken gäller handlar ju om transformationen från kyrkokristendom till MTD-religion. Och denna religion känner ingen nådig Gud och har ingen frälsare. Må vara att omvärlden förändrats men Kyrkan förändras med den – bort från sig själv. Mången kv*nn*pr*stm*st*nd*r* kommer denna torsdag att klippa ut teckningen och nåla upp den på väggen. Eller kanske inte. Men bilden undgår ingen.

Olle Carlsson får kritik av Eva Brunne. Handbokstrohet gäller och Katarinamässan är inte handbokstrogen. Det fanns föga anledning för handbokskritikerna att ge sig in i den debatten, men Eva har förstås en poäng i att den valde ledamoten av kyrkomötet Carlsson valde att inte vara med i kyrkomötet när kyrkohandboken behandlades. På något konstigt sätt kunde församling och domkapitel inte få kommunikationen att fungera. Församlingen hade en vecka på sig att tala om vilka moment i gudstjänsten som man ville ha medgivande för – men församlingen hann "helt enkelt" inte detta. Då hade väl den rimliga lösningen varit att be om ytterligare några dagar eller att helt enkelt skicka in ett papper med ett antal punkter. Hur svårt kan det vara? Mikael Mogren ville väl i försvaret av kyrkohandboken och menade att Katarinamässan kunde fortleva. Därmed lät sig Olle Carlsson luras. Han kunde ju annars fortsatt föra samtalet om kyrkohandboken, men det samtalet har han aldrig deltagit i såvitt Bloggardag kan minnas. "Vi förstår faktiskt ingenting", säger kyrkoherde Carlsson. Det är ett ord att lita till.

Förändringsarbetet orkar nog inte Bloggardag riktigt tränga in i. Avskedanden i Kungsängen-Västra Ryd verkar ha en bakgrund som vi inte riktigt får kläm på. Det kanske är så att en del personal rekryterats på det övliga sättet, från frivilligmedarbetare till anställd och så går åren, men en ny kyrkoherde drömmer om kvalificerad personal och förnyelse. En sådan omställning blir inte enkel, allra minst om de sparkade medarbetarna bor på orten och har vänner...

Då tar vi oss till Breidagård, som ska läggas ner och säljas. Redaktören Lennart Lundberg blir riktigt underhållande när han följer upp vad Ragnar Persenius säger, att gården inte ska slumpas bort. Frågan om det inte är detta som sker när stiftet gör sig av med gården landar i svaret att inte slarva bort det värde som ligger i fastigheten. Som lök på laxen kommer Ragnar på att så ska han nog inte säga. Han kopplar på ett resonemang om att inte slarva bort hur mycket pengar som helst på fastigheter. För att vara deprimerande är Torsdagsdepressionen understundom riktigt underhållande. Bloggardag skrattade redan innan kl 6 denna morgon. Tack Ragnar, av hjärtat tack.

Kyrkostatistiken blir fortsatt redovisad. År 2000 konfirmerades 43% av ungdomarna och den siffran är nu nere på 24%. Sambandet tycks för somliga klart och otvetydigt. Statskyrkosystem är garant för höga siffror. Se själva!
År 2000 döptes 73% av antal födda, 2017 var siffran 42%.
Under samma tid föll antalet vigslar från 61% till 32%.
Begravningarna från 88% till 73%.
Det gamla folkkyrkostiftet Västerås har färre konfirmander. Bloggardag noterar i förbigående.
Skulle det kunna fogas till att just detta utfall har varit en ideologiskt betingad målsättning i nationen? Och kanske också tillfogas att detta problemområde har en del högkyrkliga formulerat sig kring i decennier men då var det fel folk och alltså fel budskap. Det är kanske trots allt bättre att nu se sanningen i vitögat? Det var statskyrkosystemet som var Kristi Kyrkas trygghet. Men vad exakt i det? Politikerstyret finns ju kvar.

Böneutropen debatteras på insändarplats och frågan kanske inte är oviktig. Vad är det för budkap som ropas ut och vilket är anspråket bakom utropet och avsikten med det? Att området är muslimskt, skriver adjunkten Brith Aspelind. Är det en viss sorts blindhet som gör sig gällande här? Bloggardag har aldrig fattat att en kyrka som teoretiskt bekänner sig till dialog inte nyfiket undrat varför muslimerna vill ha böneutrop och vad de menar med detta. Är det sant att de proklamerar överhöghet över en stadsdel så borde det konstateras att det anspråket är orimligt och osant men också att någon slags integration eller assimilering medverkar ropen inte till. Om just detta inte var avsikten, så OK. Men då är detta den fråga som borde debatteras och som bär rätt långt. Bloggardag fattar föga men läser Kristen Opinion och Annika Borg. Vill någon påstå att Annika narras? Kommer #gåtillkällan att lägga saker och ting till rätta?

Erik Lysén förklarar varför innovationen Act Svenska kyrkan är bra. I två år har man arbetat med detta förslag. En klentrogen läsare undrar förstås om detta är möjligt, men otroligt är det nog inte. Nu har vi en möjlighet att stärka vårt goda arbete, skriver Lysén. Problemet är väl att detta goda arbete försvagats katastrofalt under ett antal år och att detta var förutsägbart. Lysén tackar dock de kritiska för deras engagemang. Det har han lärt sig på någon kurs, kan Bloggardag misstänka som inte riktigt uppfattar att folk på kanslier uppskattar invändningar. Jag undrar om Inge Gerremo och Sten Eriksson uppfattar erkännandet som något annat än en klapp på huvudet när deras invändningar avfärdas. För dem kommer nog svaret i bladet att verka torsdagsdepression fullt ut.'Har ni kvar tidningen från förra veckan kan ni repetera Gerremos historiett om hur det gick till med namnbytesfrågan på Sida. Hopplösa spår, skriver han om.

Nu ligger torsdagen framför oss och vi bryter med vår färska och nyförvärvade torsdagsdepression glada upp för torsdagens id, nöjda först när vi är lite missnöjda. Det är själva livshållningen.

Inga flyktingar i Europa och inga flyktingläger, slog pastor Arne Forsberg fast. Bloggardag minns hans bok Utan varaktig stad, Diak Stockholm 1948. Forsberg var i 5-6 år flyktingpräst för Svenska Israelsmissionen i Frankrike. Var han emot flyktingar? Han menade helt enkelt att ingen skulle behöva bli en flykting och han berättar om människoöden. (s 88) Pastor Forsberg berättar med medkänsla och inlevelse men utan sentimentalitet. Han ser också vad som händer flyktingen, den som ingen bryr sig om. Flyktingen blir hänsynslös och självupptagen och blir därmed inte alltid en trevlig bekantskap.

Arne Forsberg möter i Paris dem som hört till den ledande klassen men nu berövats allt. Fast kanske inte riktigt allt. "Till övervägande delen tillhör de de intellektuellas kategori, och trots fattigdom och demoralisering håller de strängt på sin klass och sitt ursprung. Aristokraten är och förblir aristokrat, och den ryska prinsessan eller grevinnan så eller så har mitt i all yttre förnedring bevarat en air av förnämitet och adel. Och även om vetenskapsmannen sitter på fattighus, forskar han vidare i sina luntor, det enda han kunnat rädda med sig av ett dyrbart bibliotek. Och läkaren, som sitter i en källare och binder spanska basttofflor för brinnande livet, slutar ändå aldrig att drömma om den dag, då han åter skall få axla den vita rocken före operation." (s 15)

Detta var sådant som de kyrkliga kretsarna kunde tillgodogöra sig för 70 år sedan. Bokens första uplaga kom i mars månad år 1948, den andra i augusti och då var femte tusendet som trycktes. Bloggardag noterar. För egen del minns han hur personalen på BB satt och högläste ur boken och några insikter kanske nådde honom där han låg i sin lilla korg. Eller är det annat som påverkar värderingar? Den kyrkliga kulturen måste väl ändå med en sådan åtgång på en bok om flyktingar ha varit en annan, en som byggs nerifrån genom syföreningar och allvarliga samtal – eller är det något Bloggardag inte förstått? Att Arne Forsberg inte tramsade undan vad en präst skulle göra i den där miljön är uppenbart. Det var mindre snack om "Act" och mera direkt aktion. Han mötte människor där de var och han förmedlade något tillbaka till dem som förväntades ge. Det är medmänsklighet utan omväg om kyrkobyråkratier och dessa byråkratiers egentillverkade problemvärld. "Där fick Lysén!", tror Bloggardag på sitt vanliga generösa sätt. Dåtidens kyrkfolk kunde känna igen sig och förnimma sammanhanget. Det beror på att sammanhanget fanns i församlingarnas livsstil. Detta sammanhang kan inte ersättas av informationskampanjer. Och det handlade om mission på det klassiska sättet. Alla fick komma och ärendet fick ljuda.

Vilka läser på nytt de gamla böckerna från flyktingarbetet för att se vad som var och hämta lärdomar ur den själasörjarerfarenhet som redovisas? Inte på det där sättet att prästen gärna låter de ömmande själavårdsfallen blir dekorationer i hans egos julgran, inte så. Men så att inlevelse och medkänsla skapas hos den som läser: Vi ska inte ha några flyktingar i Europa, inga flyktingläger. Vi ska leva så att ingen behöver fly.

Nu har vi kanske problem som bottnar i att vi inte är varsamma med orden. Flyktingar har rätt till asylprövning. Men är en flykting något annat än en migrant och är det i så fall väsentligt att upprätthålla skillnaden? Ska migranten prövas utifrån frågan om ett eventuell bidrag till välfärdsstatens uppbyggnad, alltså en matematisk sannolikhetskalkyl? Den som bidrar får komma in, den som belastar får inte. Medge att frågan är obehaglig. Jag kan fortsätta.

Vilken är den egenliga skillnaden mellan integration och assimilering? Betyder integration att en i grund främmande ideologi och kultur ska få utrymme i det postkristna sekulariserade landet så att "God is back", men bakvägen och i enklaver som växer sig starkare. De assimilerade ska bli som alla andra, inte sticka av värre än de flesta av oss gör och ha vett att hälsa i handen. men hur hanterar vi i detta möte den förnämitet Arne Forsberg mötte och hanterade? Och hur hanterar vi det grundläggande problemet att välfärdssamhället är nationellt, kanske nationalegoistiskt, men det vet jag inte. Kanske byggdes välfärdssystemet mest som omsorg om den konkreta nästan och denna nästa är inte importerad. Är då inte andra människor vår nästa, sådana vi ser i tv? Det sa farbror Sven i konfirmationsundervisningen. Då bestämde vi oss för att exportera lite pengar till denna vår nästa. På vilket sätt och varför var detta fel tänkt.

Nu funderar Bloggardag på att ånyo läsa Stig Dagermans bok Tysk höst. Den ligger i linje med Arne Forsbergs bok känns det som.

I det mycket lokala har grann(ung)katten Morris varit borta sedan Kristi Himmelsfärds Dag. I går kom han hem igen. Katter! Men glädjen stod högt i tak. Gå ut i naturen alla ni som inte är katter dock. Naturen luktar i denna tid som en bättre fransk bordell. Hur Bloggardag vet hur en fransk bordell luktar? Det har han läst i böcker.

Första gången Bloggardag mötte parollen, i en boktitel (och det var väl 70-tal), började han fundera. Gör vi verkligen teologi? Vad blir det då? Om vi gör det, blir det då inte med nödvändighet ideologi, dvs vårt eget medvetande om tillvaron och alls inte något Guds eget avslöjande. Är inte också hållningen väldigt medelklassmässig, hur mycket denna medelklass eller detta politiskt opålitliga mellanskikt säger sig företräda arbetarklassen eller de nederst ställda? Bloggardag fann att prästsöner och för den delen också prästdöttrar var ivriga på att göra teologi och kontextuellt skulle det vara. Hur kontextuellt blir det, när man är uppfödd i en prästgård på den gamla tiden när pastorsexpeditionen var i huset och folket vördnadsfullt nalkades prästgården genom den imponerande allén? Bloggardag har hos Gustaf Wingren inhämtat hur det var. I den miljön voro de kontextuella uppvuxna. Märker ni att Bloggardag inte skrattar, men han skriver icke utan rörelse. I mungiporna.

Nu är Bloggardag fördärvad med en moder som läste mycket, Läkartidningen nogsamt men också de aktuella teologiska böcker som diskuterades. John A.T. Robinson till exempel. Och Per-Olof Sjögren. Vår Kyrka och sedermera Kyrkans Tidning prenumererade hon på, dvs hon hörde till den minoritet som av egna surt försnillade medel betalade tidningsprenumerationer. När Bloggardags förtrogne skulle skriva avhandling, kunde han plocka rätt mycket material ur detta bibliotek, som han sedan infogat i sitt eget. Men gör han teologi eller bedriver han teologisk forskning?

De fromma som rannsakar Skrifterna, gör de teologi? Eller umgås de med teologi? Fundera en stund. I veckan var Bloggardag på ICA Grytan i Moheda. Vid kylskåpet (det måste väl heta så) låg Malin på knä för att plocka in varor. Bloggardag vände sig mot henne och sa: "Likheten mellan de butiksanställda och prästerna är att båda kategorierna gör sitt jobb på knä." Bloggardag var så nöjd med sin replik att han återgav den när han kom till kassan och höstade in några enkla poäng. Men, anförtroddes han, i Malins fall stannade nog likheten där... Ni förstår att Bloggardag gärna handlar. Och nu har vinet som beställdes när ICA Grytan hade vinprovning i Församlingshemmet kommit. Det är inte bara solen som skiner. Poängen med denna utvikning var dock enkel. Teologi bedrivs i bön. Hållningen är en annan än att göra teologi.

När Bloggardag i fortsättningen hör religionsvetare tala om att de ska göra teologi och vara kontextuella har han bestämt sig för en kritisk hållning och en aktivistisk taktik, dvs ge sig på dem, kräva klarhet, ifrågasätta, ställa till det – you name it! Det kan bara bli underhållande. Men allvarligt. Teologi är att stiga in i ett samtal som pågår och där jag lyssnar först. Om oss alla gäller att vi bliivt duktigare men dummare, särskilt i andliga ting. När vi hänger framför bilderburken, hängde fäderna över skrifterna och de andliga mödrarna tog allvarligt med bönen. Nu är det närmast Facebook som gäller. Om vi kollar hur mycket tid vi lägger på Ordet och tron och bönen så blir det kanske lite pinsamt. Skulle måttet vara att jag skulle be lika lång tid som jag ägnar mig åt sociala medel? Eller i varje fall lika hängivet?

Folke T Olofsson skrev bokverket Credo. Det finns fortfarande att köpa på Artos, tror jag, och varje församlingsbibliotek har nog böckerna (liksom mina). Bloggardag har aldirg frågat om Folke "gjorde" teologi. Skulle han förstå frågan? Han studerade väl teologi, gjorde reda för hur Kyrkan tänker och tänkte in sig själva i detta sammanhang. Kyrkan är ju en tänkande kollektivperson och därför kan vi läsa teologi tiderna igenom och låta det vi läser gå genom den egna kroppen med dess lagrade erfarenheter och insikter.

Professor Bo Johnson i Lund (och Böda) påpekade att bibelforskarna har forskargemenskap ihop med tidigare bibelforskare. 1300-talets forksningsresultat kunde visa sig vara lika aktuella som 1900- eller 2000-talets eftersom forskarna ägnade sig åt samma texter. Det lärda samtalet fortgår under alla århundraden. Är det när det lärda samtalet upphört (därför att vi är för okunniga eller oandliga) som man börjar göra teologi? Frågan tycks begåvad. Så vem för du de teologiska samtalen med?

Jag kan förfalla till det provinsiella. Hur många har kläm på de svenska reformatorerna och vilka har läst Martin Luther så väl att de vet vad han faktiskt säger? Det räcker inte att ta fram enstaka slagord utan att kunna sätta in dem i sin situation och detta förutsätter de vanliga intellektuella insatserna, att man läser på. Det kan visa sig att en cementröv då är till större glädje för det andliga livet än ett vidlyftigt intellekt, om nu franskan ursäktas. För att då inte nämna vad ett par hyfsat bra knän betyder i sammanhanget.

Då uppstår frågan om detta som nu beskrivits är det som verkligen är att göra teologi. Inte bara prat eller ideologiskapande alltså utan ett sammanhållet eftertänksamt liv som kyrkokristna där vi teologiskt reflekterar över vad vi gör och gör det vi läser. På Artos finns nu några av Per-Olof Sjögrens klassiska böcker nyutgivna i bearbetning. Bordsbön i skolan var hållning på 1950-talet, men kan år 2018 inte vara exempel på vad bön är i praktiken, som vi förstår. Nog bedrev P-O teologiskt arbete och nog levde han Kyrkans liv som församlingspräst. Men skulle han säga att han "gjorde" teologi? Kanske snarare att teologin gjorde honom?

Den som vill kan läsa Per-Olof Sjögrens böcker och några läser om dem. Förbryllad är jag dock över uppgiften om copyright år 1966 på alla tre böckerna. Dessutom misstror jag uppgiften att boken Att bygga inifrån nu föreligger i sin femte upplaga. Jag kan inte se annat än att detta är den tredje upplagan. När det gäller Böneskola har den tidigare kommit i fyra upplagor. Niklas Adell som gjort bearbetningarna ska ha beröm. Är inte han en prästson som blev präst? Jo, men av särdeles slag. Som det en gång sades när Bloggardag inför Niklas Adell och Göran Beijer lamenterat över prästbarn som blivit präster. "Visst, men det finns undantag. Se på oss."

Så här kom böckerna en gång ut:
Böneskola 1960
Att bygga inifrån 1964
Jesusbönen 1967

Denna sommar kan man göra teologi på det gamla vanliga sättet, sköta sitt gudstjänstliv och böneliv, läsa, fundera, samtala. Det kontextuella sättet att göra teologi på misstror Bloggardag och säger hellre" #gåtillkällan". Så ska det falska nya stoppas, har Bloggardag förstått. Icke heller detta utan rörelse.

Thomas Petersson har avtackats för sina sju år som domprost i Växjö och nu bär det vidare. Han summerar i gratistidningen Trovärdigt, som ges ut av Svenska kyrkan Växjö, och minns att han togs emot med positiv förväntan. I Växjö har han "fått vara med och forma en kyrka som ska bära för framtiden trots svikande medlemskap." Det har tydligen gått bra, kan man förstå. Alla skulle bygga kyrka tillsammans. "När vi har gjort det så har vi blivit en kyrka som håller för framtiden." Det var tryggt att veta, men nog är det bra att jag inte bor i Ormesberga, för där dukas sällan Herrens Heliga Nattvard numera. Men är då kyrkan färdigbyggd och hållfast? Hur vet vi det? Men just trovärdigt måste väl påståendet vara i en tidning med detta namn.

Låt oss nu inte fördjupa oss i strukturerna utan vända blicken till Petersson själv.
"Med min personlighet har jag kunnat ge stabilitet och glädje." Nu känns det konstigt att köpa skjortor i annan färg än svart. "En speciell känsla", får vi veta. Men i intervjun heter det: "Genom mina prästår har jag med mig mycket och jag har fått mycket kompetens." Petersson har också klart för sig vad det är att vara biskop: "Att vara biskop är att vara en del av hela Svenska kyrkan. Det lockar mig att vara med på nationell nivå och kunna påverka arbetet med att vara en kyrka som är relevant och betydelsefull idag. Jag har alltid lockats av att se helhetsperspektivet. Någon sa till mig att jag är bra på att lyfta blicken och se det större perspektivet men att jag har fötterna på jorden."

"Det ska bli jätteroligt med de utmaningar som vi kommer att möta." Bloggardag som läst generalmajoren Anderssons genomgång av ett krigsfall Gotland undrar om begreppet "jätteroligt" täcker ett fall när Gotland blixtsnabbt ockuperas eller, Bloggardag har läst Erik Lewin också, när Almedalen blir attackerat av terrorister. Jätteroligt var ordet?

Nu har inte Bloggardag umgåtts närmare med Petersson. Senast han varsnade Petersson var på Skärtorsdagen. Domprosten stod vid konditoridisken på Citygross i Växjö och valde bland bakverken. Minns rimmet i Hasse Anderssons reklamlåt för Citygross: "Det finns alltid nåt som passar oss på Citygross". Släng sig i väggen Tegnér. Domprosten Petersson var så upptagen av denna sin syssla att han inte såg Bloggardag. Det var något med helhetsperspektiv som inte fungerade just då. Ännu en organiserad kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* inträder i biskopskollegiet. Har han inte lämnat det sammanhanget? Jo, men hur kan man egentligen veta det? Misstänksamhetens hermeneutik! Vem vet att han inte egentligen fortfarande tänker så och vem vet med vilka sakargument han omprövat, om han gjort en sådan teologisk resa?

Nu blir det mer handfasta problem inom utlandsverksamheten för Petersson. POSK föreslog prosten Anders Roos till ordförande för SKUT-nämnden. När den saken kom upp i Kyrkostyrelsens arbetsutskott sa någon: "Det går jag inte med på." Nu ställs frågan vem denna "någon" var. Tre förslag förs fram: Antje, generalsekreteraren och Vanja Lundby-Wedin. Bloggardag funderar. Det verkar inte troligt att en generalsekreterare skulle agera så, Helén räknas bort. Antje? Det bör undersökas. Men att Vanja ligger bra till efter erfarenheterna i partiet när Bloggardags gode vän Håkan Juholt fick foten är uppenbart.

Riktigt varför någon skulle blockera ett ordförandeval, om det nu finns en överenskommelse vilken grupp som ska ha ordförandeposten, kan tyckas svårbegripligt, men ändå. Så vad gjorde POSK? Anpassade sig! Lagade efter läge! Detta är POSK:s själva skötesynd; välförhållandet. Alltså blev det Anna Lundblad Mårtensson som fick uppdraget. POSK-are viker gärna ner sig och ställer inte till med något. Jämför kyrkohandbokseländet. Nå, Bloggardag kan mest notera faktum och vad SKUT anbelangar har han inte med saken att göra. Dit ges ingen kollekt.

Hur blir det med #gåtillkällan? Kan vi nu få veta vem som blockerade valet av Anders Roos, så att inga falska rykten ska komma i omlopp? Kommer något av de religiösa bladen att skriva om saken, ett klassiskt gräv alltså? Och hur tänker prosten Roos, tänker han att POSK fått problem?

Om man ändå tänker på biskopsmötet, oklart varför men i alla fall, så vet vi att biskopsmötet menar att det inte är detaljer i kyrkohandboken som återger Svenska kyrkans lära utan helheten. Så måste det sägas om några biskopar inte tror på modergudinnan till exempel. Men medge att det blir lite märkligt med en helhet som inte består av detaljer, enskildheter, utan att dessa som delar av en helhet upplöses i sig själva. Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå, som vi kan sjunga."Brännvinsadvokatyr" vore en olämplig beteckning på förhållandet. Men "biskopsadvokatyr"?

Biskopsmötet fick problem med Swedenborgsdopet, som underkänns. Detta är inte ett riktigt dop.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/biskoparna-underkanner-swedenborgsdop
"Om det efter prästvigning visar sig att en kandidat inte är döpt i en ordning som godkänns av Svenska kyrkan gäller ändock vigningen." Komminister Kristina Hjern, som väl är den saken gäller, förstår inte resonemanget och i detta oförstånd är måga beredda att instämma. Skulle prästvigningen göra dopet giltigt? Klart inte. Antingen är hon döpt eller så är hon inte. Är hon inte döpt är hon inte präst i Svenska kyrkans ordning. Detta skulle leda till många frågor bland församlingsborna. Är den nattvard hon firat inte riktig nattvard?

Detta frågande och undrande vill biskoparna för liv och pina undvika. Därför tillgrips biskopsadvokatyr. Det är sånt här som Petersson tycker ska bli "jätteroligt" att få vara med om. Bloggardag ska ringa sin vän Dr F i Oxford, återge situationen och höra vad han säger. Om detta utfall av ett telefonsamtal abroad tror Bloggardag dock att man med fog kan få anledning säga "jätteroligt". Eller inte. Till detta måste Bloggardag återkomma efter konsultationer i Oxford.

75, sa dr F i Oxford. Bloggardag hajade till, men förstod att det var Fahrenheit dr F talade om och då var det bara 24. I går kväll fick vi en chans att prata om Swedenborgsdopet och biskoparna. Jag återgav vad som hänt. En diakonkandidat vägrades vigning eftersom hon inte var rätt döpt. Hennes moster, prästvigd i Svenska kyrkan Stockholms stift och döpt på samma sättt, fann det hela besynnerligt. Nu har Biskopsmötet gett besked och kommit till slutsatsen att ett dop i Swedenborgsamfundet inte är ett kristet dop.

Dr F flämtade till och det var uppenbarligen inte de 75 graderna som åstadkom detta. - Då är ju denna präst, oavsett vad man kan tänka i frågan om ordinationer i våra kyrkor, alls inte prästvigd i Kyrkans ordning hur mycket de än vigt henne. Hon är alls inte präst och har ingen behörighet att göra något som präst. Mässan hon firar är ingen kristen mässa. Det är yta men alls inget innehåll. Biskoparna grep väl in för att skydda folk mot den sortens präst som inte är präst och inte kan vara präst?

- Inte riktigt. De menade att det är "en god, teologiskt motiverad ordning" att de är döpta och konfirmerade.

- Vänta, ropade dr F i Oxford. God ordning? Om vi inte är infogade i Kyrkan, Kristi kropp, är vi ju utanför! Och Herrens instiftelser gäller för och i Kyrkan när det handlar om sakrament och ämbete.

- För att vi ska få den saliggörande tron har ämbetet instiftat åt oss av Gud, svarade Bloggardag och citerade alltså Confessio Augustana. Vad biskoparna får ur sig är som bäst ett understatement, men antagligen helt fel.

- Dålig formulering, men det kanske kan gå om biskoparna ser till att icke-prästen inte fåt fortsätta göra vad en präst ska göra...

- Well, sa Bloggardag. Biskoparna skriver: "Om det efter prästvigning visar sig att en kandidat inte är döpt i en ordning som godkänns av Svenska kyrkan gäller dock ändå vigningen."

Detta ville dr F höra en gång till. Det fick han. Han kallade biskoparna "maniacs" och det uppfattade Bloggardag först som att han höll dem för att vara manikéer. Så var det inte. Manikéer är mer noga med ontologi. Och det var den kvinnliga prästen också. Bloggardag förföll till klarsyn:

- Min käre vän, vad menar du att biskoparna skulle kunna göra i detta läge?

- De kunde säga vad sant är. Hon är inte på något vis präst och hennes handlingar är null and utterly void på ett sätt som övergår allt. Menar du att hon själv påpekat detta för biskoparna?

- Ja, om man ska förlita sig på den kyrkliga nyhetsförmedlingen. Hon, just hon, menar att detta handlar om Kyrkans trovärdighet och funderar över sitt eget ansvar som präst om hon är en icke-döpt och möter människor som tror att hon verkligen är präst på riktigt. Hon konstaterar att hon skulle kunna fortsätta som om ingenting hänt men uppfattar att det blir mycket problematiskt att vara förvaltare av sakramenten i denna situation.

- Jag hör dina sympatier för den arma kvinnan.

- Hon ställde den begåvade frågan hur en som av biskoparna bedöms som 100% odöpt kan förvalta Kyrkans heliga sakrament.

- Det är en klok och klarsynt kvinna. Vad svarade biskoparna på det?

- Jag har inte sett något svar. Tror du verkligen att de har något? Då skulle väl den odöpta omdelbart ha omplacerats till något annat än en prästtjänst i väntan på dop, konfirmation och prästvigning i rätt ordning? Sub conditione kanske, men i alla fall.

- Har någon kollat hur de som hon döpt nu uppfattar sin situation och hur många som fått problem med avlösning och mässfirande? Måste församlingen ut och återkalla som stora firmor gör när det till exempel blivit fel i livsmedelsproduktionen och någon produkt är defekt? Det som utlovas, levereras ju inte. Funktionsfel efter biskopars handhavandefel. Dr F lät konsternerad.

- Det blir väl närmast ett ansvar för kyrkoherdarna att följa upp vad den icke-döpta gjort. Om dopet är giltigt, och det kanske man kan tänka sig, så är det dock inte ett dop i Svenska kyrkans ordning om till ordningen räknas att det ska vara en präst som döper eller bekräftar lekmannadopet. Kyrkoherdarna i de församlingar hon tjänstgjort kanske ska skriva ett brev och på så vis bekräfta dopen?

- Vad säger teologerna?

- Inte mycket. Några har inte hunnit. Andra passar sig noga för här är det lätt att trampa fel. Och de teologiska grundfrågorna om vad som konstituerar mässfirande i kyrklig ordning eller vad dopet åstadkommer som en förutsättning för kommunion eller ens prästvigning är frågor att undvika.

- Du vet att jag för 20 år sedan tyckte att Svenska kyrkan var underlig. Nu ser jag detsamma i Church of England och kanske än mer i The Anglican Communion. Frågan om vad som är på riktigt och inte bara bländverk och glansbilder undviks. Den enda som med liv och lust tagit sig an den sortens frågor är Susan Howatch.

- Jag vet, sa Bloggardag dystert. Jag har också läst Kolosserbrevet och tänker inte nöja mig med något mindre än verkligheten själv. Jag har läst Howatch också.

- Det riktigt intressanta är förstås om biskoparna nu bara blundar och låter allt fortgå, det underliga som den odöpta själv påpekade. Ni har det verkligen roligt, ni också, sa dr F i Oxford.

- Nja, sa Bloggardag. Är inte det riktigt, riktigt intressanta hur det verkligen förhåller sig med verklighet, sakrament, ämbete? Håller vi på med något livsviktigt efter Guds vilja eller med ett narrspel efter vår egen vilja?

- Två bra frågor. Jag ska förgylla mina vänner på puben med dessa teologiska quiz, sa dr F. Men jag har en känsla att frågan om biskoparnas fortsatta handlande kommer att tilldra sig störst intresse. Mänskliga naturen, du vet. Vi vill gärna göra det lätt för oss. Hanterligt.

Antagligen ska det hållas hemligt, men det finns ett forum för präster på nätet. Där delas kunnande med okunskap och Bloggardag, som inte är prästvigd, har inga inblickar i vilken kategori som dominerar, men gissar okunskap. Detta beror på en hemmaodlad fördom. Man kan inte utbilda religionsvetare och tänka att de därmed blir teologer. De kan vara trevliga för det.

Nu avhandlades Bloggardags synnerligen gode vän i detta forum. Det var av intresse förstod jag, när jag såg hans uppsyn till lika delar bestående i eufori och i häpnad. Det var som att se Dag Sandahl blicka ut från gästrummet hos Peterson's i New York (Kanaan) och se gryningen över Appalacherna. Ungefär så. Påhoppet på en kvinnlig präst på Bloggardag den 18 juni 2017 upprörde, det kanske vi kan återkomma till, men det var Dag Sandahl som fick kritik, inte Bloggardag. Inlägget förra året var dock alls inte något påhopp utan en redovisning av en dåtida förvirring.

I det prästerliga sammanhanget blev allt förvirrat på det vanliga bibliska sättet. Apg 19:32 I förvirringen behöll några förnuftet och undrade om de kunde få veta vilken avskyvärd bloggpost saken gällde. När detta stod klart, inlägget identifierats alltså, och nomineringsgruppskamraten gjort sin sakgranskning togs hela tråden bort. Det förvirrade ytterligare. "Som drömmar fly, så illa vår trådar på nätet bort". Nomineringsgruppskamraten hade ganska rättframt markerat, att det hela som riktats mot Dag Sandahl inte känns okej. Det var en välgörande inblick i kamratens känsloliv. Han är inte riktigt så skapad eller helgad på det viset, att han skrev "lögn och förbannad dikt" men "inte okej" kanske ska uppfattas som en definitiv kategori? Omtänksamt var det och rättsinnigt.

- Varför är du då fortfarande euforisk och häpen på ett amerikanskt sätt? sporde Bloggardag.
- Jag läste den vänlige nomineringsgruppskamratens teologiska positionsangivelse:
"Jag tycker och tror annorlunda än Dag om väldigt mycket, bland annat nästan alla aspekter av ämbetsfrågan."
Bloggardag häpnade han också.
- Läs meningen en gång till är du snäll!
- Det gör jag så gärna: "Jag tycker och tror annorlunda än Dag om väldigt mycket, bland annat nästan alla aspekter av ämbetsfrågan."

Bloggardag kan nu välja att uppfatta utsagan som sakinformation. Om väldigt mycket tycker kamraten annorlunda. Påståendet är svårhanterligt. Om Dag Sandahl skulle säga t ex att Stefan Sträng firade 40-årig prästvigning i Liatorp i går, skulle nomineringsgruppskamraten kunna tycka något annat? Knappast. Firningen var verklig. Det mesta vi "tycker" handlar nog om sådant som faktiskt är. Om då Dag Sandahl skulle hävda att det var högtidligt och trevligt på Stefan Strängs firande kan någon säga emot? Ja, förutsatt att personen ifråga varit med i Liatorp. Miljarder människor i världen kan inte tycka något annat om saken utan får nöja sig med Sandahls besked.

Då uppstår frågan om nomineringsgruppskamraten skulle kunna räkna upp tjugo (20) frågor där han verkligen tycker annorlunda. Tjugo är väl en rätt begränsad mängd sett till ställningstagandet "väldigt mycket", men någonstans får vi dra gränsen. Å andra sidan kunde man tänka sig att de som tillsammans läser den apostoliska trosbekännelsen är överens om häpnadsväckande mycket och överens i allt väsentligt, eller? Det är den första frågan.

Nu har jag skrivit en bok, En annan Kyrka (Gaudete) och det är mycket bok för pengarna. Här kommer fem frågor till:
Har nomineringsgruppskamraten någon mening om den boken, bortsett från att han tycker illa om tryckfelet där det står 1946 men skulle stå 1954?
Kan han tycka något om boken om han inte läst den eller har han läst några andra av mina böcker, avhandlingen till exempel?
Hur kan han alltså veta att han tycker och tror annorlunda än Dag om väldigt mycket?
Har vi talat med varandra mer än två gånger, ena gången när nomineringskamraten ville ta en bild. Är den enkla förklaringen att nomineringsgruppskamraten närmast formulerar en emotiv platthet för att hålla den lämpliga distansen till Dag Sandahl?

Det kan frågas vidare i sak om ämbetet och nästan alla aspekter av ämbetsfrågan: Vi gör det för klarhets vinnande för "nästan alla aspekter av ämbetsfrågan"– vad är det? På vilka punkter skiljer de två sig åt? Elva frågor klargör
Ämbetet som instiftat för att vi ska få den saliggörande tron? Confessio Augustanas och Sandahls mening.
Av Gud? Confessio Augstana tyska texten och Sandahl.
Att rörelser som ställt sig avvisande till kvinnliga präster har gett vitala bidrag till kyrkolivet? Kyrka Ämbete Enhet och Sandahl
Att det finns en förpliktelse till synlig enhet inom och mellan kyrkorna? Kyrka Ämbete Enhet och Sandahl
Att det finns ett behov av fortsatt och förnyad exegetisk och systematisk reflektion kring kyrkans ämbete? Kyrka Ämbete Enhet och Sandahl
Att 1950-talets bibeldebatt aldrig blev slutförd? Kyrka Ämbete Enhet och Sandahl
Att frågan om kvinnliga präster och biskopar främst är en teologsik fråga? Kyrka Ämbete Enhet och Sandahl
Att det finns två möjliga och teologiskt hedervärda huvudståndpunkter när det handlar om ämbetsfrågan? Kyrka Ämbete Enhet och Sandahl
Att traditionsfrågorna behandlats alltför snävt? Kyrka Ämbete Enhet och Sandahl
Att Kyrkans ämbete är Kristusrepresentation? Kyrka Ämbete Enhet och Sandahl
Att det inte bör gå till så som det gjorde i Svenska kyrkan när en ordning ändras som har hävd ända från urkristendomen och stöds av auktoritativa källor i Nya testamentet. Bibelsyn och bibelbruk samt Sandahl

Har verkligen nomineringsgruppskamraten andra meningar på nästan alla de aspekter som här återgetts? Det var fråga sjutton. Det kan bli verkligt intressant i nomineringsgruppen, men kamraten får nog slita teologiskt, närmast arbeta som en bäver om han ska precisera.

För att det verkligen ska bli tjugo frågor kanske begreppet "väldigt mycket" också ska preciseras?
Har de två skilda meningar när Sandahl påstår:
Frimodig kyrkas kyrkomötesgrupp har det roligare. Tycker/tror nomineringsgruppskamraten något annat?
MTD-religionen är svenska folkets religion och har en plattform i Svenska kyrkan just därför. Tycker/tror nomineringsgruppskamraten något annat?

Vad skulle Dag Sandahl annars kunna tänkas hävda apropå ämbetsfrågan? Här är ett påstående att ta ställning till – som den tjugonde frågan:
"En kuriös situation uppkommer när en teologisk tolkningsfråga, t.ex. när det gäller kvinnliga präster, avgörs genom ett politiskt beslut och efter påtryckningar från politiska instanser. En liknande oformlighet uppstår när politiker tar ställning till utnämningar av präster och biskopar, trots att de relevanta teologiska synpunkterna i sammanhanget inte ens anses meningsfulla av dem som fattar beslutet eller påverkar det. Detta förefaller vara ett argument i debatten om kyrkans förhållande till staten, om logiska överväganden hade haft någon betydelse i det sammanhanget."

Skulle nomineringsgruppkamraten hävda något annat är det Gunnar Fredriksson som ska få på moppo för citatet kommer från hans bok Det politiska språket, Cavefors, Lund, 4 uppl 1969, s 109.

Har ämbetsfrågan hamnat i limbo så att få numera har en aning om vad frågorna handlar om och skyddsavståndet till frågan och ifrågasättarna därför måste vara ansenligt? Inte konstigt om det blir som det blir. Margit Sahlin och Dag Sandahl skulle kunna vara bekymrade ihop. Där är vi.

Jag ser ett mönster för hur mekanismerna fungerar. En ung man på 17 år börjar ställa frågor om en reform, läser på och tvingas konstatera att de svar han får från reformens försvarare, de han håller sig till, inte håller. Ju mer han kollar storyn, desto ihåligare ter den sig. Men de försöker svara. Frågorna och invändningarna är inte helt korkade. När han sällar sig till frågarna hör han ju hur dessa av de motkristna (motparten) beskrivs som något de faktiskt inte är. Efterhand upptäcker han att deras invändningar tramsas bort och alls inte tillåts handla om en teologisk sakfråga men väl om en mängd andra frågor. Med tilltagande ålder märker han hur majoritetssidan argumenterar alltmer slafsigt. Det som tidigare skrevs i anonyma insändare, uttalas nu som bärande argument av – präster! Långt om länge får han veta att den fråga han ställt klassas som en "icke-fråga". Det förstår han nog inte. För allt vad han kan begripa är det de kallar en "icke-fråga" fortfarande en olöst fråga, som aldrig vederbörligen komplicerats utan förenklats till förfalskning.

17-åringen (eller den fd 17-åringen) ska lära sig att man inte ska fråga som han, men den hållningen vägrar han, av kärlek till sanningen, att inta. Till skillnaderna mellan då och nu hör de tydliga men primitiva uteslutningsmekanismerna. Utsorteringen har i Svenska kyrkan varit omfattande och självfallet personligt kränkande. P-O Sjögren eller Ragnar Ekström kan nämnas som namn liksom Carl Strandberg, CH Martling och självfallet GA Danell men också Bengt Holmberg. Hur det kan fungera? Genom det sekreta regelsystemet för att hålla de icke-havliga nere eller borta från flocken. Detta sker genom att några definieras som något de i all mänsklig svaghet dock icke är och deras hållning vanställs till oigenkännlighet, dvs helt falsk. På dessa falska stimuli kan de finkristna leva sitt flockliv. De förstår dock inte att dteta är primitivt överlevnadsstrategi för en flock som därmed riskerar att kollektivt gå under.

Konkret? Bloggardag skriver en text om kristen tro som uppenbarelse (13 juni 2017). En präst lägger ut den till sina kollegor som en god text för varje präst att läsa. Då reagerar omedelbart någon med deklarationen att på grund av att det ser ut som det gör mellan hennes ben och författaren därför inte håller henne för att vara präst, vill hon inte läsa eller ens tala om saken.

Bloggardag hade kunnat svara att han faktiskt aldrig sett hur det ser ut mellan den kvinnans ben men att detta inte är den omständighet som styrt hans ifrågasättande. Nå, det blev en fortsatt debatt, nu om "kvinnosyn" från en som en gång "tillhört din församling". Detta framstod som obegripligt och saken reddes nödtorftigt ut i en bloggpost den 18 juni 2017. När just denna sak konkretiseras nästan ett år senare minns få bloggposterna, men många tycks övertygade om att de är häcklande och kränkande mot den kv*nnl*g* pr*st*n. Detta motiverar en hel uppsättning epitet riktade mot Bloggardag. Mekanismerna är evidenta, som man säger. På vanlig svenska är det mobbing. Präster sparar sig inte. Domkapitlen kunde få en del att göra om förhållandet anmäldes.

Kanske är det mest intressanta att 1700 präster kan läsa de hialösa inläggen, men de flesta nöjer sig med att vara åskådare. Också präster jag i åratal tjänstgjort med. Att överordnade chefer ingriper mot mobbing är extremt ovanligt och inträffar inte mer frekvent i Svenska kyrkan. Där kan mobbing i subtila former fortgå för det är enklast att fortsätta, allt annat kräver moraliskt mod och mental ansträngning. Utfrysning och inlåsning, aktiv exkludering fungerar i normalfallet och sådana dessa mekanismer inte fungerar på är extremt starka, kanske självförgörande starka. Tystnaden är öronbedövande, men tro mig, de tysta har goda skäl för sin tystnad.

Självklart förgörs all tillit, dvs det går bara att förutom Frälsaren lita på Olov Hartmans ord år 1956: "Det går åt helvete, förstår du väl!" Han menade detta bokstavligen om Svenska kyrkan, som ni vet. I en kyrka är nog tillit en grundkategori, dvs det ska vara hederligt och förutsägbart. Inte konfliktfritt, men rena konflikter, sådana där alla vet vad oenigheten gäller och kan försvara den andra meningen med sakargument eller i vart fall korrekt återge den och nödtorftigt förstå den.

Detta är alls inte situationen i Svenska kyrkan, men kan nog inte vara heller vara. Sakfrågan har konsekvent misskötts. Samtal är vad minoriteten talar för, aldrig majoriteten. Den tror sig trygg genom att undvika samtal. Den som lever den där reformatoriska hållningen "av kärlek till sanningen" vet att en kyrka där denna sanningskärlek inte offentligt praktiseras, kommer att gå under och att det då inte längre är någon förlust. En trygg men ifrågasättande Kyrka däremot har något att bidra med för denna arma värld.

Utsorteringsmekanismerna är verkliga men ibland så subtila att de inte uppmärksammas. Detta är förstås en maktstrategi. Folk ska inte veta hur det egentligen går till och hur samtalet förs internt. Är inte Bloggardag då så hemsk som alla säger? Jag är inte så säker på det. Bloggardag hänger aldrig ut enskilda utan granskar företeelser, dvs vad präster gör och förkunnar i tjänsten. En del kommentatorer blir hätska, det är sant. Då tänker Bloggardag att det är lika bra att sådana stämningar kommer upp till ytan. Det är annars så sällan översåtarna får möta annat än smicker. Visserligen har ingen översåte tackat för dessa inblickar, men det kan Bloggardag leva med.

Till mekanismerna hör förstås att alla vet vad som skrivs på Bloggardag men också att ingen läser. Begär Bloggardag exempel på kränkande texter som hänger ut någon, ges få exempel och skulle det dyka upp något är det mest inläsningar i en bloggpost och inte text rakt av. Det är på sitt sätt informationsbärande. Här är de finkristna som integrerar dem de gillar och ger dem tillhörighet medan de andra utlämnas till skam och nesa. Det drabbar Helena Edlund men också Annika Borg och Johanna Andersson. Varför vägrar ni se?

Pigg, käck och munter som Bloggardag är, blir uttrycken för detta helt positiva stämningsläge i den andra föreställningsvärlden något som är raljerande och kränkande samt, med Antjes ord, måste stoppas. Hur fungerar folk då? Har de funderat över svensk yttrande- och tryckfrihet eller är deras ideal hämtade någon annanstans ifrån? Har de ens Strindbergsfejden present eller Bengt Lidforss? Vad säger de om Karl Gerhard (från Bäckebo i Kalmar län) eller om Torgny Segerstedt? Har de någon synpunkt på Dr Gormander? Finns det en intellektuell kapacitet att förstå satirens väsen? Vad har de egentligen förstått?

Tror folk på fullt allvar att satiren om Sverige och politiska förhållanden bottnade i ett hat till nationen? Det sista påpekar Bloggardag i anledning av den fånighet som en nationaldag, byggd på ett borgerligt, nationalistiskt flaggjippo, innebär. Nog kunde det finnas skäl att återupprätta den gamla nationaldagen, Mariadagen! Men kanske en sådan klartext också är opassande och ska hanteras med gängse mekanismer?

Nu gäller ett: jag vet vad saken gäller och jag går inte på den nu heller! Mekanismerna fungerar alltså inte fullt ut. Då blir naturligtvis "mekanikerna" upprörda, rädda, frustrerade. Sådant märks.

Kunde Bach kan Bloggardag även om variationerna på tema inte blir populärare än vad Bachs musikknåpande var på sin tid. Bloggardag har dock tröst. I en okänd framtid kommer en Felix Mendelsohn och upptäcker både teman och variationer. Då gräver dom upp Bloggardag och begraver honom i Thomaskyrkan i Leipzig eller så.

Det finns uppenbarligen en klerikal veklagan över att bli uthängd på en bloggsida, enkannerligen Bloggardag. Om detta finns mycket att säga. Bloggardag observerar företeelser i Svenska kyrkan. De flesta företeelser i tillvaron, tsunamis, åskväder och jordbävningar undantagna, är företeelser som hör ihop med personer och företeelser i Svenska kyrkan hänger ihop med personer i tjänst eller med förtroendeuppdrag. Någon har styrt eller ställt till med företeelserna både här och där. Skulle detta inte nämnas och skulle iakttagelser avpersonaliseras? Sådant kan motiveras även om allt då riskerar att bli komplett obegripligt - men inte när det gäller präster. Här gäller transparens för prästeriet är till största del en offentlig syssla Präster förkunnar från taken vad som viskats till dem. Utom när det gäller själavården, förstås

Vi tar det hela steg för steg.
En uppsättning präster hänger högst gärna ut sig själva. De har något för en präst enligt medie- eller folkmeningen apart intresse, som kan intressera lokalmedia eller så kör de motorcykel, en häftig bil eller är intresserade av tåg. Uppmärksamheten för detta uppskattas.
Kanske redovisas goda siffror i församlingsarbetet, ingen präst säger nej till att hängas ut i media som lyckosam präst. Uppmärksamheten uppskattas.
Understundom görs satsningar och kyrkoherden får uppmärksamhet. Uppskattat förstås.
I fordom tid var den nye kyrkoherden lite generad över att han fick cred, det heter så, för något han alls inte varit inblandad i men som sjösattes just när han blivit kyrkoherde. Det hedrade honom. Han trodde säkert sitt ursäktande att han fick ta berömmet nu, men i framtiden skulle det bli han som fick ta emot klander. Det ingick i kyrkoherdens ansvar. Detta trodde inte komministrarna riktigt på. Det blev inte heller så. Komministrarna fick klandret. Som vanligt. Fast kyrkoherden fick kanske inte så mycket beröm han heller, mer än när han bokade in en lesbisk kv*nnl*g pr*st. Det var folkligt och gav rubriker. Präster vill gärna synas i positiva sammanhang, gå på torgen och bli hälsade på. Ingenting nytt i detta. Ni kan ta kyrkoherde Gunnar Sjöberg som passligt hamnar i centrum. Inget mer sagt om detta. Det är så det går till.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/svensk-prast-forrattade-historisk-vigsel-i-spanien

Skulle nu en präst uppmärksammas i ett mindre smickrande sammanhang uppstår emellertid veklagan. Men präster finns i det publika och granskning/kritik blir därefter. Den styr inte på person när den styr på företeelse och indirekt på präst med frågan vad prästen gör. Ska just präster undgå granskning men till exempel inte nämndemän, som också har en publik roll? Än mer gäller detta förstås uppgiften att bevaka väktarna på Sions murar, de som ska se till att vi inte går evigt förlorade.

Nu är det ont om kritiska bloggar och man får nog vara varsam med de få som finns. Det är nämligen bara i skärningspunkterna något kan utvecklas. Det vill de flesta inte riktigt vidgå. De vill ha det lugnt och stilla och sova gott om natten. Hade det inte varit för en enda dyster omständighet, hade kyrkogården varit dem ett gott alternativ.

Att den som bloggar ska uppfattas "hänga ut" folk kan tyckas vara en egendomlig klagan med tanke på Frälsaren som verkligen hängdes ut. På ett kors. Och lärjungen får väl vara nöjd om det går så? Annars kanske maningen borde lyda: undersök om saken egentligen handlar om en företeelse som någon, namngiven eller inte, åstadkommit.

Det finns en underlig inställning att inte ifrågasätta som om detta vore, säg, livsbejakande. Så är det ju inte. Ifrågasättandet är livshållning. Också ifrågasättandet av kallelser, inte minst egna. Det finns sådana som sjunker ner i vila när de tänker på sin livsuppgift. Det är, oss emellan, en befängd hållning. Frågan om min kallelse är väl alltid dagsfärsk?

I grund tänker Bloggardag att det i prästerskapet finns en rejäl uppsättning storskojare, sådana som gärna vill bli hälsade på torgen och köra det där med tofsar och ni vet vad. Jag nämner inte sällskapen vid namn, räkna mig detta till godo! Huruvida storskojarna får ihop en arbetsdag, en dag med egentligt arbete, kan Bloggardag fundera över. Han kan också fundera över den prästerliga kompetensen. Men det ska medges, är det en annan tro som ska administreras och dramatiseras, MTD-religionen, tarvas inte så mycket arbete just. Tid går det förstås åt.

Bloggardag påstås ha raljerat över en kyrkoherde och detta skedde den 18 juni 2017. Raljerat? Bloggposten går att leta upp. Bloggardag beskrev för snart ett år sedan den nyvunna insikten att vi fått vår egen Padre Pio, en präst som såg in i människor och upptäckte vad annars bara Den Helige Ande kan känna igen. En sådan man måste Svenska kyrkan ta vara på och hans gåvor måste obetingat brukas. Hur kan någon tro att denna seriösa maning skulle vara raljant? Hur tänker man då?

Bloggardag hittar på FB en präst som "tror att han är lite bitter", dvs namngivet Dag Sandahl. Men den prästen har Bloggardag men inte heller Dag Sandahl träffat eller talat med så vi har nog en ny Padre Pio på gång. Det är märkligt vad de kan, prästerna.

En annan präst på FB noterar att "D", som han kallas, "är uppenbarligen klent kompetent vad gäller social samspel". "D" uppfattar Bloggardag vara Dag Sandahl och läste meningen högt samt noterade att högläsningen möttes av skrattsalvor från en som förra veckan minglat i Lund. Nå, den som skrev vet sig Dag Sandahl aldrig ha träffat. Detta är naturligtvis helt underordnat. Den där prästen vet ändå.

Vi faller lämpligast i farstun inför denna kompetens. Ska Bloggardag då avfärdas som "raljant" tarvas handfasta argument som övertygar om att det raljanta är raljant och inte ohöljd beundran inför andliga gåvor. Bloggardag väljer att tyda allt till det bästa och manar nu stiftschefer och andra chefer att ta vara på personer med så utomordentliga gåvor och fallenhet för kvalificerad själavård. Bloggardag antar att det handlar om präster som utbildats i Lund, där läraren i själavård lärde ut hur det är när någon ville veta relevanta omständigheter: "Här talar vi inte om fakta. Här talar vi om känslor."

En annan man som trodde han förstod vad som finns i en människa var professor Gustaf Wingren. Han sa till sin gamle doktorand, ärkebiskopen Bertil Werkström:
- Bertil, du är en man utan passion.
Då bröt ärkebiskopinnan Brita in:
- Gustaf, det har du ingen aning om.

Ska vi nöja oss med denna inblick i mekanikernas värld och säga att den här sortens mekaniker förmår aldrig laga Svenska kyrkan. De lagar till något annat.

Pingstpremiering

I en romersk-katolsk bädd

Faktakoll

P som i Patrik Pettersson

Så tänkte unga arbetsvilliga högkyrkliga

Etiska dilemman

Dystra besked

Fortsatt dysterhet om Dikes eller Alternativets kommentarer

Vem?

Abort

Ett enda ord, gång på gång: Lund

Förödarna

Torsdagen slår till!

Inga flyktingar i Europa!

Doing theology

Det kallas biskopsvigning

Varmt i Oxford

Till försvar för Dag Sandahl?

Mekanismerna

Mekanikerna