Quantcast
Channel: BloggarDag
Viewing all 2220 articles
Browse latest View live

Prästkallelser - sanning och konsekvens?

$
0
0
På frågan om prästkallelse i ett annat land behövs kanske ett svar.

Min grundläggande hållning, som är en regel men inte utan undantag, är att prästkallelser växer fram i den gudstjänstfirande gemenskapen. Inte på Arbetsförmedlingen. Inte på ett tak till ett uthus. Och bor jag i ett annat land är det väl där jag har en prästkallelse? Om jag nu har den. Den saken avgörs av Kyrkans samlade erfarenhet av hur prästkallelser går till och inte av samtida kyrkopolitik som de facto innebär funktionell ateism; vi bestämmer och Gud ska hålla tyst för Guds mening frågar vi inte efter.

Vi har i Svenska kyrkan sett män med prästkallelser som fått fara utomlands för att de ska kunna förverkligas. Det borde vi skämmas över. Vi har sett andra prästkallelser som i en annan kyrkopolitisk situation omedelbart skulle känts igen som just prästkallelser men avvisats. Det borde vi gemensamt också skämmas över. Eller varför skämmas? Vi belönas uppenbarligen rikligen för vår ohörsamhet i ett land där kyrkor inte längre behövs, präster inte har fullt upp att göra på söndagar, den kyrkliga ungdomsrörelsen inser att kön är konstruktion (fast inte Guds konstruktion) och folk drar en vettig slutsats och - drar.

I denna kyrka signaleras hur väckelsen är på väg. Jag frågade min vän pastor P. Han sa: "Det är inte väckelserörelse, det är dödsryckningar." Han kan ha rätt. I somliga församlingar samlas nu folk som inte längre kan gå till sina tidigare församlingar. Det blir fler på ett ställe därför att de blivit färre.

Till bloggkommentatorer: Varje peristaltisk rörelse behöver inte uppfattas vara en djupsinning tanke att redovisa för den häpna allmoge som läser denna blogg.

Leverera!

$
0
0
I går uppsökte jag Smålandspostens arkiv för att se utbudet av gudstjänster 1964 och 1989. I princip var det ingen minskning på dessa 25 år. Två förmiddagsgudstjänster i domkyrkan och en aftonsång 1964 och i vart fall två förmiddagsgudstjänster samt Söndax (vad nu det var) 1989. I församlingarna runtom var det i tidningen utannonserad söndagsskola, det var passionsgudstjänster under veckan och så en vanlig högmässa med eller utan HHN i församlingarna. Öjaby hade 1989 både en familjegudstjänst med söndagsskola kl 9 och högmässa kl 11. Ör och Ormesberga hade högmässogudstjänst resp högmässa, 9.30 och 11 och varsin gudstjänst hade församlingarna också 25 år tidigare.

Så här kan jag fortsätta rätt länge. Frågorna som kan ställas kunde handla om varför vi tappat allt detta - och svaret är att många av dem som var med för 50 år sedan gått all världens väg. Varför kom inga nya - eller inte tillräckligt många? Ett svar blir förstås att sedan 1700-talets slut har Västerlandet varit på väg in i andra tankemönster än Kyrkans och vi har närmast levt på övertid som klarat oss så bra som vi gjort. Ett annat svar handlar om förnöjsamheten. Just därför att det kom folk, fanns det inget behov av förnyelse och få präster förmådde se runt hörnet. Ett tredje svar är att det tar lång tid att bygga upp men går fört att riva ner. Det fjärde svaret hämtar jag från Catherine Jefferts Schori, Presiding Bishop i New York. Hon hävdar att kvantiten kyrkobesökare sjunkit men kvaliteten är högre nu. Fast jag tror inte hon talar sanning. Min Gudmor höll nog för en kvalitetsgranskning om det skulle komma till det - och hon gick i kyrkan söndagligen och lite till!

I Smålandsposten denna fredag återkommer något som inte fanns dåförtiden. Semlor! GUDM betydde gudstjänst, undervisning, diakoni, mission men ska nog utläsas gudstjänstutbud (vi delar fortfarande "bröd, vin och liv" i Växjö domkyrka i en inklusiv mässa och till utbudet av gudstjänster kopplas alltid något mera/annat typ semlor...), underhållning, dagverksamhet, mjukisvärden. Läs den kyrkliga annonseringen själva och tänk en stund. Kunde ingen lite på att gudstjänsten står för sig själv och förmår locka hungriga, inte bara sådana som gärna smaskar i sig en semla? Ska Ture Sventon sättas upp på bild bland helgonen, han som gillade temlor året runt? En prson vid frukostbordet sa att det inte är fel att locka människor och skapa uppmärksamhet kring det vi gör. Det är riktigt. Så varför inte annonsera Gin&Tonic-måndag som infaller på måndag? Det skulle locka och förvisso skapa medial uppmärksamhet, svarade jag. Det var tydligen fel svar. Det avfärdades med en fnysning.

Församlingsblad ska man läsa. I Mistelås blir det i fortsättningen gudstjänst varannan söndag och i Slätthör gudstjänst tre gånger av fyra. På dr Braws tid - för ett halvår sedan - var det gudstjänst varje söndag i båda kyrkorna. Nu har man också ansökt om att få ha gemensamma gudstjänster i pastoratet. Underlaget räcker inte till för fler gudstjänster och samhörigheten i pastoratet vill man öka. Jag försöker räkna. Med "gamla måttet" skull församlingarna haft 55 gudstjänster under fyra månader. Nu blir det 39. Blir det en nedskärning på 30% som egentligen inte syns? En kyrkoherde och en komminister finns det fortfarande samt två kantorer. Kyrkvaktmästare därtill. Söndagsproduktionen minskar. Det gör inte den kyrkoavgift medlemmarna ska erlägga.

Mitt ställningstagande är mycket enkelt. Jag betalar för ett medlemskap i en kyrka. Kyrkan firar söndagen med en kristen gudstjänst. Den kristna söndagsgudstjänsten är den eukaristi som av ålder vuxit fram som högmässa söndag förmiddag. Leverera den! Vad den läromässigt innehåller vet jag av innehållsdeklarationen, dvs Bibel och bekännelse. Förse mig med evangeliet, rätt förkunnat som lag och evangelium, alltså! Jag tänker inte gå till en annan kyrka eller annat samfund än den där jag är döpt och konfirmerad - vilket högsta gudomliga väsende de än dyrkar där. Skulle jag - och ändå betala den rätt ansenliga avgiften till Svenska kyrkan? Vem tar ni mig för? En ekonomiskt lättsinnig?

Talet om den rikstäckande folkkyrkan blir alltmer ihåligt. Kommer förhållandet att anmälas till Konstitutionsutskottet med krav att Lagen om Svenska kyrkan blivit obsolet och därför ska avskaffas? Den stegvisa och lite smygande nedmonteringen har uppenbara risker. Det behövs inte mycket för att få axelryckningen som effekt och därefter handfasta beslut.

På söndag är det ont om högmässor i nejden. Det blir Askonsdagsmässa. De nådeshungrande får lugna sig.

Rättsosäkert

$
0
0
Den medelålders manlige prästen skickade sms till en nyligen konfirmerad pojke, som han mött på ett konfirmandläger. Han ville ha kontakt och angav - hederligt - att han förstås ville hamna i säng med gossen. Pojken visade sms-et för sina föräldrar som kontaktade kyrkoherden och saken anmäldes till domkapitlet som efter någon tid beslöt att sätta prästen på prövotid. Prästen hade dock uttryckt sin ånger i svar till domkapitlet och det hela ledde efter några turer till att han sas upp från sin tjänst och avflyttade från orten.

Vad ska man säga om detta? Att hjärtat är ett illfundigt ting? Eller med Andrew Greeley att sexualiseringen av vårt samhälle får personliga konsekvenser och ingen går fri. Kan en medelålders bög uppfatta att det samhälleligt sett är alldeles ok att jaga unga gossar? Vad gör Pridefestivaler med folks omdömen? Jag vet inte. Jag vet inte heller hur domkapitlet resonerade för arbetsgivaren - pastoratet - var inte nöjd utan ville på allt sätt bli av med prästen. Prövotid är väl också ett knepigt straff - för det betyder att förseelser under de kommande tre åren omedelbart kan leda till avkragning.

Det andra fallet var en kvinnlig präst i ett annat stift som 2006 skulle döpa barnet till en för Sverigedemokraterna folkvald. 2013 la komministern ifråga ut ett blogginlägg där hon berättade hur det var, med namnet på den folkvalde publicerat. Hon berättar att hon var omskakad och inte visste hur hon skulle förhålla sig. "Vi får inte neka någon som vill låta döpa sitt barn, men...."
Nu hölls dopgenomgången i kyrkan när stormen Per gjorde sin entré. Vaktmästaren kom rusande för träden höll på att rasa över de parkerade bilarna, som måste flyttas. "Strax därefter föll en jättegren över fyra parkerade bilar..."
Så kommer den teologiska klämmen:
"Gode Gud...Visar du din vrede över det som skedde i kyrkan....?!
Det kändes så.
Jag tog pojken lite avsides och bad extra för honom. Hans pappas åsikt fick inte stå i vägen för att Guds nåd skulle ges till honom..."

Man kanske kan förstå att pappan anmälde inlägget på bloggen och domkapitlet finner att det som  skrivits "visar prov på bristande omdöme och olämpligt agerande som präst". Hon har "i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha." Hon tilldeles en skriftlig erinran eftersom hon "på ett flertal ställen gett uttryck för att hon agerat felaktigt och ångrar vad hon har gjort."

Jag kanske inte tycker att komministern visade prov på något. Det var faktiskt i sin art mästerligt - och bortom allt. Vad är det för överspänd andlighet vi får möta? Men hon klarar sig - utan prövotid.
Jag frågade om rättsosäkerheten. Det svar jag fick uppfattade jag som att en ho0mosexuell manlig präst och en kvinnlig präst inte behandlas efter samma norm. Jag förmodar att jag då ska citera mig själv. Vi har en systemimmanent kyrkojustis. Den försvarar systemet.

Men hur rätts(o)säkert är detta system?

Så långt kommen i min tanke reflekterar jag över gamla tiders stiftsjurister och den nyare tidens. FÖRR var stiftsjuristen ämbetsman i tjänst åt en rättsordning. NUMERA är stiftsjuristen närmast att uppfatta som en bolagsjurist, en som får pengar för att tjäna firman.

Ni som saknat nya blogginlägg under några timmar vill jag meddela att jag varit å lantegendomen. Lite vind från väst knäckte den is som låg kvar mot land och jag såg små vågor avisera våren när jag vaknade (någon fördel ska jag ha för den extra avgift jag betalar för strandtomt!) Det är månaden tidigare än annars. Lite mer vind några dagar och något sol, kan jag elda ett par högar med kvistar.

10 000

$
0
0
Denna afton kom vi upp till 10 000 bloggkommentarer på Bloggardag och "nya tant lila" var vinnaren. Vad ska man säga om aktiviteterna på Bloggardag? Gratulera? Beklaga? Erkänna ett behov av ett samtalsforum eller sucka över det s k läget?
Jag har skrivit 849 blogginlägg med detta, så kommentatorernas aktiviteter har, må jag säga, varit betydande. kanske emellanåt bedövande.
Här har funnits plats för det underfundiga, det informativa, det leende, det grälsjuka, det bisarra och det missuppfattade. Allt i en salig röra.

Jag har fått frågan om hur jag ser på anonyma skribenter. Jag vet inte riktigt. Ibland möter jag kommentarer med samma entusiasm som jag tömmer kräftburar - och därmed avses inte sunkiga dydjur utan läckerheter som förtärs under avsjungande av sånger. Jag begriper att kyrkoanställda behöver vara anonyma. Fast jag vill inte riktigt ta skit för att jag släpper igenom kommentarer. Jag menar att det som sägs, bör höras - och sedan får var och en ta ställning. Vi är väl ändå människor med kapacitet att reflektera - eller?

Hur vår vän Svante på Kyrkans Tidning (vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare) tar 10 00-uppgiften återstår att se. En spalt på torsdag om att det öppna (nåja) samtalet också är den kyrkliga demokratins livsluft?

Bo Byström (1921-2014)

$
0
0
Bo Byström var komminister i Bergadistriktet i Kalmar när Birgittakyrkan byggdes. Den fick sitt namn efter den medeltida kyrkan Sta Brita, som var en kyrka där nuvarande Södra kyrkogården i Kalmar ligger. Namnfrågan stöttes och blöttes ett slag. Bo hade klart för sig att på medeltiden kunde en kyrka få namn efter kyrkoherden och föreslog "S:t Per", men förslaget avvisades, inte utan kraft, av prosten Pehr.

Det blev Sta Birgittakyrkan och Ove Hidemark styrde och ställde. Kalmar hade egentligen ingen egen kyrka tidigare. Korsets kapell (räknades alltså som kapell dåförtiden) hade byggts som småkyrka och krematorium i ett, Slottskyrkan ägdes av staten för den låg i slottet och Kalmar domkyrka ägde sig själv. Bo var bekymrad när han såg ritningen för det var ingen småkyrka som ritats, precis. De kristliga gymnasisterna tryckte på och menade att den kyrkan skulle man kunna fylla och ett annat argument var att det inte fanns möjligheter att vila på hanen när väl kyrkbyggnadsfrågan förts till ritning. Kyrkbyggen i Kalmar var nämligen en politiskt mycket känslig fråga, där kommunisterna alltid var aktiva för att sätta käppar i hjulet. Så också nu.

Man delade ut ett flygblad där en korpulent präst satt på en mager arbetares nacke. Jag kunde inte riktigt hålla mig utan ringde upp den lokale bolsjeviken och diskuterade klassanalysen. Var det inte kapitalisten som rätteligen satt på arbetarens nacke? Bolsjevikerna kom av sig och vi möttes i fortsättningen i en studiecirkel som läste Unga Filosofers bok Om nödvändigheten av den socialistiska revolutionen. Det tyckte ledarskribenten på Barometerna inte om. Han hade inte fattat att idéhistoria är mycket teologi också. Det hela slutade med att jag fick döpa barnbarnet till en av cirkeldeltagarna och att kommunisterna inte markerade mot bygget av Två Systrars ett antal år senare. "Den kyrkan behövs!", hette det då. Birgittakyrkan byggdes.

Bo var som klippt och skuren för församlingsbyggande. Kommer man från Gävle och har sett strukturerna av församlingsrörelsen så som den utformats av Nils Lövgren kring sekelskiftet och därtill blivit vän med fader Herman Hedberg i Uppsala, är det en högkyrklig församlingsvision som driver. Inte minst som Bo prästvigs i Uppsala för Strängnäs stift i maj 1953, dvs i Helanderaffärens tid. Bo hade dessutom drillats som stiftsgårdsföreståndare på Stjärnholm, så han var i hög grad en "doer" eller entreprenör. Ibland kunde han dock sucka över yngre präster: "När vi var unga präster skulle vi vara tysta och lyssna på de äldre kollegorna. Nu är vi äldre kollegor och ska lyssna på de yngre!"

Bergadistriktet hade kapellgården som gudstjänstlokal/församlingshem med Funkabosalen som stödjepunkt. Nya stödjepunkter skulle komma till, som en barack på Röda gatan. Kyrkbygget drevs som en angelägenhet under väldigt många år. 1956 hade biskop Malmeström med tillfredställelse hälsat att det snarast skulle byggas en småkyrka, som man arbetat för länge då. Det dröjde till 1975 och då hade inflationen gnagt rätt rejält på de insamlade medlen ...
Komminister G.K. Danielsson var föregångare i området. Han hade mött den gammalkyrkliga själavården när han förtvivlat om Svenska kyrkan. Bo Byström hade snarare sett visionen av Svenska kyrkans katolska arv och uppfattat hur detta kunde vara en del av den ungkyrkliga väckelsen. I Bergadistriktet fanns det medvetna präster, det kanske räcker som konstaterande.

Det kyrkopolitiska var inte Bos intresse. Han ville vara församlingspräst - men häpnade över somligt som hände och kunde nog aldrig fatta varför den som gjorde det en präst skulle och tänkte så som Kyrkan tänkt, skulle ställas i strykklass och riskera misstänkliggörande.

Att Bo hade studiecirklar - bibelstudier och det som hette mammagrupp och projektstudier, var självklart. Hans hustru Irma var nattsjuksköterska på akuten, vilket betydde att Bo hade någon aning om det socialt utsatta livet i Kalmar även om de som drev kyrkbygget i Berga var stabila gråsossar, någon folkpartist och därtill ett och annat inslag av centerpartister, inflyttade från Öland eller så. Medelklass, alltså. Här var människor som var måna om sin stadsdel, den som förr i världen varit ett sommarstugeområde norr om Kalmar men sedan blivit en stadsdel (rätt centralt belägen!) Att Irma kunde göra insatser som prästfru i betydande utsträckning, ska man inte glömma. I hembygdsdräkt från Gotland mönstrade hon de ideella, när det var basar och pengar skulle in till småkyrkostiftelsen!

Bo fyllde den efterlängtade kyrkan i Berga och flyttade sedan som kyrkoherde till Nybro. Det kunde nog prosten Pehr inte riktigt begripa. Hur kunde man byta ner sig till kyrkoherdetjänsten i Nybro när man var komminister i Kalmar och Sta Birgitta?

Bo Byström var en högkyrklig folkkyrkopräst med ett sådant ungdomsarbete att det satt sina spår genom prästkallelser och kyrkligt engagemang. Hur många präster kom det egentligen från hans tid i Kalmar?

Äldre präster går i minnenas boningar när det gäller gamla präster - men det må väl vara tillåtet! I dag ska jag anmäla min närvaro vid hans begravningsgudstjänst med mässa i - förstås - Birgittakyrkan.

Ekumenisk komplikation - eller?

$
0
0
Borgågemenskapen är en ekumenisk gemenskap och innefattar anglikaner i England, Wales, Skottland, Irland samt lite små lokala nationalkyrkor på iberiska halvön, dessutom en uppsättning lutheraner i Norden, Balticum och Tyskland. När de engelska biskoparna den 15 februari 2014 på nytt avvisade "same-sex-marriage" borde det kanske spänna lite kyrkorna emellan, främst mellan Svenska kyrka och Church of England. För vad sa biskoparna?

I sitt dokument redogjorde de, efter att noga förklarat vad som tidigare förklarats att de med homosexuell orientering som fullvärdiga kyrkomedlemmar ska mötas med respekt, för hur frågan hanterats politiskt. I parlamentet röstade ingen Lord Spiritual för lagstiftningen om enkönat äktenskap. Lord Spiritual betyder ingen av biskoparna i överhuset, kan man förstå. Nu gick lagen  igenom men same-sex weddings är inte möjliga. The Church of England's  "doctrine of marriage remains the same, so its pastoral and liturgical practice also remains unchanged." Det blir inga välsignelsegudstjänster heller. Den som ingått ett borgerligt enkönat äktenskap blir inte diakonvigd, prästvigd eller biskopsvigd och det är inte "appropriate" för en diakon, präst eller biskop att ingå ett sådant äktenskap.

Så vad nu? Hur gör vi när en systerkyrka undervisar om äktenskapet på ett sätt som betyder underbetyg åt Svenska kyrkans trohet mot Kyrkans tro? Kan man anmäla Svenska kyrkan för brott mot den lag som anger vad Svenska kyrkan är om en systerkyrka så tydligt undervisar på ett helt annat sätt? Konstitutionsutskottet?`Åklagarkammaren? Eller ska någon helt enkelt skriva till den engelska kyrkans biskopsmöte och begära råd när värderingskonflikten blivit tydlig, dvs gjort tydligt att Svenska kyrkan avviker? Eller ska Borgågemenskapens kontaktgrupp, där vi företräds av dr Christopher Meakin, kallas in?

Kanske ingendera. Vi kanske helt enkelt ska låtsas som om det regnar och räkna med att vi i allt går före och de andra kommer efter?

Partipolitisering

$
0
0
"Förtroendevald"är ett konstigt ord eftersom det är styrt av en övertalningsdefinition. Också en politisk streber som trappnaskat sig till en position är plötsligt "förtroendevald" med förtroende från vem. Trianguleringen har fungerat, det kanske är det hela. "Do ut des", sa romarna. "Jag ger för att du ska ge".

En uppsättning förtroendevalda brukar komma dragande med resonemanget att somliga misstror de förtroendevalda. Som argument mot mig är det rätt misslyckat eftersom jag valts, jag också och i någon mening borde vara förtroendevald även om jag lyckligtvis inte haft alla förtroendevaldas förtroende. Jag har trots allt bevarat en viss förmåga att betrakta sammanträdessammanhangen utifrån. Vad ser jag då?

Just nu ser jag partipolitisering och oförmåga. I går var det kyrkostyrelsesammanträde med ny placering i lokalen. Också ersättarna skulle sitta nomineringsgruppsvis. Jag tror inte den ordningen. Jag tror man ska blanda ihop folk vid sammanträdesbordet så att de inte sitter i kluster efter grupptillhörighet. Det ger tillfälle till småkommenterande då och då och dessa små kommentarer bryter upp. I grupper sitter man före sammanträdet och överlägger men sammanträdet är en annan kollektiv arbetsform. Tänker jag. Där är det - oaktat nomineringsgrupper - ett gemensamt ansvarstagande i en form av samlingsregering.

Hur mycket partipolitik finns det i en kyrkostyrelse? Den finns där i frågor som bryter in i det allmänpolitiska eller har allmänpolitiska implikationer. Jag funderar över hur mycket av partiväsende det finns på lokalplanet och svaret är nog att det beror på. I en församling kan man välja efter resultatet i kyrkofullmäktigevalet och få både kyrkoråd och församlingsråd så tillyxade - samt kyrkvärdsposterna fördelade mellan blocken. Plats för andra kan det bli i verksamhetsråd. Min enda möjliga slutsats är att detta blir omöjligt - och det betyder inte möjligt i längden men inte heller på kort sikt.

Hur är det med partipolitiseringen vid val? Domkapitlen är så tillsatta. Det ska man minnas. Biskopsval då? De går så till att företrädare för de så kallade nomineringsgrupperna underhandlar om de kan enas om någon kandidat. Så får de faktiskt partipolitiskt tillsatta biskopar också. Vad de stora nomineringsgrupperna bestämmer sig för, blir det. No questions asked - dvs inte frågor om meriter eller annat trams. Kan inte präster och diakoner stå emot och agera? Det tycks inte så. Dessa röstar mer individuellt och är chanslösa om det inte blir en andra omgång.

Konsekvensen av det system vi har är att den kompetens som hamnar utanför verkligen också är utanför hur mycket kompetens det än handlar om.

Bortsett från detta går genom Svenska kyrkan en bestämd, klart uppfattad men aldrig ordentligt definierad skiljelinje. Det är den linje som ställer somliga kyrkliga bortom, linjen mellan "de havliga" och "de andra". Jag behöver inte ha några synpunkter på detta system mer än att lugnt konstatera: Svenska kyrkan befinner sig inte i ett läge där kompetens egentligen kan slösas bort. Men så sker väl inte! I högsta grad. Det kallas "inlåsningseffekt", folk som kan mer än de får möjlighet att göra, hamnar i en slags utmattning där de efterhand orkar allt mindre. En talangjaktskyrka agerar i grunden helt annorledes än det kyrkosystem gör som vi nu ser. Det beror, antar jag, på att ingen bryr sig om att fråga om Guds gode Ande och den hjälp Anden egentligen vill ge men som vi nekar oss. Vi har ju förtroendevalda och ett beslutsfattarsystem, det räcker länge och försäkrar oss om bredden och om havliga personer till alla de poster som ska besättas.

Har ni förresten fattat vilken kräftgång vi ser i svensk frikyrklighet? Frälsningsarmén gick från 28166 medlemmar år 1991 till 14187 år 2011 och pingströrelsen samma period från 151475 till 111120.
De kyrkor som blev Equmeniakyrkan var 199778 och blev 141521. Så illa går det när statskyrkosystemet upphör, fattar ni väl!

Vilken kyrka vill VI verkligen ha 2014?

$
0
0
Frågan vilken kyrka vi verkligen vill ha ställdes på Dagens Seglora av komministern Peter Englund. Han hade observerat att Uganda fått en ny lagstiftning (som jag vill minnas en uppsättning kyrkor på förhand varnat för och än fler har synpunkter på nu) och han noterar också vad de engelska biskoparna sagt. Han undrar om rikskyrkan inom ramen för Borgå-överenskommelsen kommer att reagera på det anglikanska biskopsmötets beslut. Eller tvärtom? Kommer Church of England att sortera bland de svenska präster som får tjänstgöra i England? Jag kanske ska fråga i Lambeth Palace, där jag inte går som barn i huset men har rört mig i då och då. Tänk om det i stället blir Church of Sweden som blir "called to account"? Märker ni att jag svänger mig på engelska? Tyska väcker nämligen  sådana emotioner. Det är lite tråkigt, eftersom tyskans ord för revisionsberättelse har sådan poetisk lyster: Abschlussprüfungsbericht.
Hur skulle dock en revision av Svenska kyrkan inom Borgågemenskapen sluta? Det är nästan så att jag hoppas på en kyrkomötesmotion som kräver uppgörelse med engelsmännen. Sådant kan bara sluta nöjsamt.

Välan, pastor Englund menar att utvecklingen i Svenska kyrkan är dubbel. "Samkönad vigsel i kyrkan signalerar att kärleken är välsignad av Gud." Men så kommer vi till Marks kommun, där kyrkoherden fick en begäran om vigsel av ett enkönat par och gjorde precis vad han skulle: Skaffade en präst paret kunde ha förtroende för. När det var ordnat bestämde sig paret för att skaffa en egen präst - men Englund frågar vilka signaler från Svenska kyrkan detta ger till homofober som gärna tar till våld. Finessen är uppenbar. Kyrkoherden gjorde efter handboken och ska inte uppbära kritik eller misstänkliggörande. Som om inte Marks kontrakt räckte så kommer vi till Lunds stift där en av kandidaterna i biskopsvalet tydligen är aktiv medlem i Frimodig kyrka ("ett konservativt kyrkopolitiskt parti som är emot samkönad vigsel och som vill öppna kyrkans ämbeten för kvinnoprästmotståndare", som pastor får till det. Biskopskandidaten har skrivit på "den numera ökända s k Kalinlistan" och detta tror pastorn var en lista emot samkönad vigsel men det var det inte för när listan upprättades, sas att det var välsignande av partnerskap som var Svenska kyrkans hållning och alls inte äktenskap. Men rätt har pastorn som konstaterar: "Detta är också Svenska kyrkan." Och då är det "uppenbart att allt inte står rätt till i kyrkan när det gäller synen på samkönad kärlek" - och det vill jag verkligen hålla med om.

Nu är paret i Marks kommun inte ensamma. Visserligen möttes de av an vänlig präst som gjorde vad han skulle; ordnade en vigselförrättare. Men Englund vet att andra par "riskerar mötas av avståndstagande, moraliserande och förakt". Detta räcker dock inte. "Än värre kan det vara i samtal om homosexualitet i konfirmandgrupper, vid gudstjänster och enskilda samtal med kyrkliga företrädare." Vad som händer där vet Englund och ger besked om: "Det skadar människor för livet och raserar förtroendet för kyrkan." Som i England, alltså - men hur vet pastorn vad som sägs i enskilda samtal?'

Grundfrågan pastor Englund blir den  enkla: Vill vi verkligen ha en sådan kyrka 2014?
Ville vi ha den 1914? 1014? Eller 414? Eller år 114? Och vilka är vi? De heligas gemenskap eller Den Heliga Treenigheten? Här återstår en del att definiera. Eller är "vi" det som kyrkoherde Erik Berglund i Sövde definierade så väl: "Den moderna människan av idag."
Detta är en lysande definition för moderna människor har det funnits i alla tider. Vad sa t ex den moderna människan i Frankrike 1789 och vad sa den moderna människan i Tyskland 1934?



Älgjaktspsykologi

$
0
0
Om det är älgjakt kan det inträffa, att älgen träffas av ett förödande dödande skott men fortsätter springa en lång sträcka innan älgen fattar att den är död. Älgar och argument lika. Ett argument kan förgöras utan att argumentet självt fattar och därför löper det vidare tills det plötsligt faller till marken.

För att vara rent teoretisk: Hur påverkas det kyrkliga tappet inom kyrkor och frikyrkor Europa runt av att statskyrkosystemet upphört - eller aldrig införts?

Nu har väl ingen på denna blogg hävdat att vi inte behöver politiker, som det antyds. De behövs. Ingen har heller påstått att det troende folket inte ska medverka i ansvarstagande för Kyrkan. Däremot har det mer än antytts att det allmänna prästadömet alls inte är allmänt, allas, utan så som orden klarligen lyda: de troendes allmänna prästadöme. Partistyrelser av vilket slag det vara månde, ska inte styra in kandidater eller program för Kyrkan. Caesaropapismen i denna mening är lika fel som den gamla, ett förhållande jag kanske ska berätta om i morgon. Hur komplicerat läget är framstod klart när en muslim valdes in i en partistyrelse, som alltså fastställer ett kyrkopolitiskt program för Svenska kyrkan.

I allmänhet begärs en kommentar till vad en fd statssekreterare skrivit i Kyrkans Tidning, som om det finns en i Guds eller Svea Rikes lag införd kommentarskyldighet. Det gör det inte. Jag kan bara uppfatta att den precisering som gjorde var ett svar på ett påpekande av mig att Frimodig kyrka är en gemenskap där partipolitiskt anslutna gärna får vada med och visa vad de går för.

Älgjaktens insikter är härmed redovisade. Älgar och argument lika, alltså.

Andreas Gottlob Rudelbach

$
0
0
Det blev Askonsdag och jag antog att det var läge för en späkande övning. Sålunda lade jag mig tillrätta i bädden med ett arbete å tyska språket i frakturstil samt en foxterrier till höger om mig. Jag läste om Andreas Gottlob Rudelbach (1792-1862) och gladde mig, nästan opassande på en Askonsdag, åt skildringen när han år 1829 predikade i Hofkirche i Dresden.

Det blev livliga reaktioner, folk sprang fram och tillbaka och sist stormade massan ut ur kyrkan. Det hela var, heter det, obeskrivligt. Ni kan få det på tyska: "wobei je länger dessto meht unter den Zuhörern eine unbeschreibliche Bewegung, lautes Murmeln, lachen, spottendes Wiederholen seiner Worte, lärmendes Hin-und-hergehen in der Kirche, ein Aufstehen in Masse und Stürmen zum Tempel hinaus".

Rudelbach fick korta av sin predikan, men återkom påföljande onsdag. Vad gällde saken? Den av kungamakten framtvingade kyrkounionen mellan de evangeliska och de reformerta. Rudelbach såg detta vara caesaropapism och själva förenandet av två kyrkor stod sanningen  emot.

Lutherdomen var, som Rudelbach såg saken, det högsta stadiet av alla konfessioner och sanningens väktare. Det är klart att han då var emot den från kungamakten påtvingade unionen. Preussen, det Preussen. Nog kan det lutherska namnet svängas med - men det lutherska till väsen och kraft har man avsagt sig, konstaterade han.

Rudelbach var förresten född i Köpenhamn och när han lämnat Preussen efter fortsatt kunglig intervention för att skapa ett intryck av enhet men inte Enhet (ni fattar vad jag menar) blev han kyrkoherde i Slagelse. En tid var han Grundtvigs befryndade (fast det höll inte riktigt). Hans danska mamma kom från Sverige (hur det var med den saken framgår inte riktigt, inte heller varför det är en viktig upplysning). Men Rudelbach skrev, bland en hel del annat, en biografi om Jesper Svedberg.

Vad Rudelbach slåss för är inte en luthersk särmening utan Kyrkans sanna katolicitet. Jag vet inte vem som formulerat satsen men den träffar saken: "Det som är reformatoriskt är apostoliskt och därmed katolskt."

Rudelbach är inte emot kyrkligt enhetsarbete - men detta arbete är inte kungens sak. Sanningen själv måste skapa enheten. Allt annat blir politiska provisorier.

Jag vet inte om någon tysk teolog så principiellt dragit upp gränserna mellan Kyrka och stat som Rudelbach. Han står också upp för bekännelsen. Den är sann. Han ser Den Heliga Skrift vara just detta - inspirerad av Gud.
Andreas Gottlob Rudelbach sätter fingret på en hel del ömma punkter. Har inte Svenska kyrkans präster upphört att vara konfessionella (och därmed möjliga att möta i ekumeniska samtal)? Prästkandidater avlägger prästlöften på skrifter de inte läst och därför självfallet aldrig trängt in i. De har en religionsvetenskaplig utbildning mer än en teologisk. Utbudet i dagens Smålandsposten ter sig inte särskilt konfessionellt medvetet: "vi delar bröd, vin och liv" i Växjö domkyrka och har gudstjänst i Kvenneberga på temat "Vad är Gud". Vad!! En sådan som Rudelbach är nog helt främmande för de flesta prästerna om det nu inte är Rudelbach som står främmande för dem, när han driver sanningsfrågor. Det gör han inte trångsynt. Rudelbach hör till dem som fascineras av folkliga myter och kan ana människors längtan efter Gud i dem. Det var i denna kulturöppenhet han och Grundtvig höll ihop.

Nu är det nog bäst att jag noterar att det jag nu skrivit inte ska uppfattas vara polemik mot det sammanhang som Antje Jackelén kommer från, en unierad kyrka av det slag Rudelbach polemiserade emot. Men den fråga man kan fundera över tål en del tankemöda: Hur konverterar man och blir evangelisk-luthersk?

Som vanligt vill jag försvara Antje Jackelén som i DSM utmålas som en person "med utsvävande trosbekännelse och en betänklig politisk bakgrund med koppling till Stasispionen Aleksander Radler". DSM 1/2014 s 23 Det här är påståenden gripna ur luften. Vi var många som mötte Aleksander Radler i Lund och annorstädes och det förlänar oss inte en betänklig politisk bakgrund. Detta sagt återstår en del andra frågor, förstås.

Nu undrar de nyfikna var jag läst om Rudelbach med frakturstil. Svaret är: Festschrift für Professor D. Hermann Sasse zum 60. Geburtstag, Lutherische Blätter 1955 nr 43/44 s 96-111. Man måste ibland umgås med begåvat folk under 1800-talet för att bli bildad eller fundersam i vart fall, som ni förstår.

Kände dom henne?

$
0
0
Den teologiskt välutbildade men pensionerade diakonissan, läste, talade och sade: "Men kände dom henne?" Jag svarade på mitt timida sätt: "Nä, det gjorde dom inte." Och detta var väl en dialog som visar mänskligt skarpsinne? Till skillnad från kommentarerna efter Tom Alandhs film om Inger Svensson, den som fick en titel efter en replik av biskop Johansson.

"Jag kände henne inte heller men jag hade i alla fall sett henne på några kurser vi gick och vet att bilden av henne som väldigt duktig i studierna inte riktigt stämmer". Diakonissan släppte inte ämnet helt utan vädrade sin förvåning över en som biskop på Gotland. Jag såg krönikan i Kyrkfack som komminister Karin Långström Vinge fått ihop. Hon har inget att anmärka på Inger Svenssons fysiska (arbets-)miljö. De öländska prästgårdarna och kyrkorna var vackra. Men det är väl ett märkligt sätt att beskriva miljö - fanns det möss i den enda prästgård som komminister Svensson bodde i? Fanns det en social miljö på östra Öland, ett Öland utan broförbindelse? Fanns det rätt utrustning på pastorsexpeditionen. Karin Långström Vinge vet över huvud taget ingenting om det hon skriver om. Och hur var det med motståndet mot kvinnliga präster på Öland år 1969, året då Inger Svensson missiverades till Norra Möckleby?

Det kom unga präster om vilka det gäller att de kommit att gilla läget men inte övertygats av reformen. Varför ska det vara så svårt att röja undan de teologiska frågorna kring 1958 års politiska riksdagsbeslut? Vills det inte - eller kans det inte?

"Förstod kvinnoprästmotståndarna vilka konsekvenser deras styvnackade uttalanden kunde få?" Frågan Karin Långström Vinge ställer, bär långt. Men vilka styvnackade uttalanden vändes mot Inger personligen? Och var några uttalanden mer styvnackade än Skriften och Bekännelsens ord? Finns det ett fastslaget samband mellan Ingers alkoholism och det som kallas "kvinnoprästmotstånd" var detta samband inte påtalat i filmen. Att Inger Svensson långt tidigare kunde fått stöd, t ex genom en vettig missivering, är vi många som sagt sedan 1969 och framåt.

Karin Långström Vinges drapa leder till konstaterandet att det fortfarande går Inger Svenssons omkring i Svenska kyrkan. Om detta vill vi kanske veta mer. Sättet att hantera saken är systematiskt arbetsmiljöarbete och - "lika viktigt: en kopp kaffe" med frågan "hur har du det?" Det finns kanske en hel del mer att göra. T ex allvarligt tala om vad Gud kallar oss till och omge prästerna med förböner, för att ta till en metod innan det systematiska arbetsmiljöarbetets tid. Och så skulle jag vilja veta vad som avses med meningen: "Jämställdhetslagen och barnkonsekvensanalys banar väg: i första hand förälder, i andra hand anställd." Den luttrade diakonissan sa: "Så är det förstås men på arbetet går arbetet i första hand, i Svenska kyrkan som på alla andra arbetsplatser."

Jag citerade flitigt den ärrade diakonissan, som ni märkte. Vi firar ju den bolsjevikiska internationella kvinnodagen!

Happening i Höör

$
0
0
Biskopskandidatutfrågningen i Höör kan jag följa på fejjan och i några artiklar. Underhållande blir det. Michael Persson, som jag gillar, ínte minst som han för våra konfirmandledare klart, redigt och personligt, gav skälen varför man kan vara kristen och därmed avslöjade kvaliteter, var med. Hans facebookinlägg kommenterades av Caroline Krook.

"Förr eller senare väntar en biskopsstol på dig. Klokheten och erfarenheterna har du."
Var det inte riktigt roligt skrivet?
Jag fick en överraskande inblick i en biskops tankevärld. Jag trodde i min enkla fromhet att biskoparna satt om aftonen och bad: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig" eller "Gånge denna kalk ifrån mig" eller annat sådant. Nu solar de sig i glansen av egen klokhet och erfarenhet. Och jag som ska på middag med biskoparna om en månad begriper att nu gäller det att uppföra sig i mötet med klokheten och erfarenheten. Hur ska det gå? Blir jag bländad, som en annan Saulus? Faller jag till golvet? Lite fascinerad av mig själv blir jag också. Tänk att ha fyllt 65 år och varit med i de svenskkyrkliga sammanhangen så länge och inte förrän nu fattat hur det egentligen ÄR. Inte ens i mötet med Carro har jag fattat. Förklara det för mig! Förklara varför jag inte uppfattade den stora lärdomen i hennes licenciatarbete, som jag menade aldrig borde ha godkänts. Och jag var dessvärre inte ensam om den tanken. Förklara! Och lägg orden p+å minnet: "Klokheten och erfarenheterna."

Nå, jag ska böja huvudet djupt när jag möter en biskop i Svenska kyrkan nästa gång. Då kan de inte se leendet i vart fall.

När Skånska Dagbladet får fatt på biskopsvalet heter det om kandidaterna att "de tävlar om kyrkans finaste jobb", en bedömning som är helt i linje med vad Jesus säger att den är störst som tjänar mest. I Skånskan får jag också lära mig att Martin Luther gömde sig bland gässen i Tours. Det visste jag inte tidigare. Eller som s Kerstins adjunkt i tyska så träffande uttryckte saken: "Mycket ska man höra innan örona trillar av, men nu sitter de allt bra lösa."

Ylva Johansson från Viken får instämmande av Anne Marie Bergabo och Ulf-Peder Eklund från Barkåkra respektive Viken, när hon menar att det inte går att år 2014 ha en biskop med åsikten att han inte vill viga enkönat. "Det stämmer inte överens med kärleksbudskapet som kyrkan lär. Man måste vara modern och öppen. För mig är det en avgörande fråga." Källan är fortfarande Skånskan.

Strunta, jag ber er verkligen, strunta i att resonemanget är parallellt med vad Deutsche Christen sa om normer som  skulle gälla i Tredje riket. Problemet är mer närliggande än så.

Det som  för somliga elektorer är en avgörande fråga har i demokratisk ordning av kyrkomötet beslutats vara en icke-fråga. Så är det alltså inte i praktiken. Inte för prästkandidater eller diakonkandidater i Stockholms stift, inte för biskopskandidater i Lunds.

Saken gäller INTE att enstaka par skulle vägras enkönad vigsel, biskopen sysslar med annat än att ordna vigselgudstjänster. Saken gäller att få bort själva övertygelsen, den ska inte finnas och så länge den finns ska den ut i marginalen. De förtroendevalda, som det heter, bestämmer sig för att gå på tvärs mot något som kyrkomötet uttalade.

Men kan de verkligen då vara elektorer? Rimligtvis inte, eller? Ska kyrkoråden som valt dem förklara att de tar tillbaka uppdraget eftersom de offentligen förklarat att en avgörande fråga är den som kyrkomötet förklarat alls inte få vara avgörande? Och hur gör man med biskop Brunne, som i strid med vad kyrkomötet sa, prövar folk på denna fråga?

Ska vi hitta former för en försäkran att elektorer i denna fråga följer vad kyrkomötet beslutat och i andra frågor förklarar sig stå för de gammalkyrkliga symbola och Confessio Augustana för att alls vara valbara till förtroendeposter?
Eller ska beslutet om enkönad vigsel upphävas eftersom det inte utan löftesbrott kunnat genomföras? Jag menar, en kyrka kan väl inte acceptera att hennes i god tro fattade beslut, genomförs med lögnen som vapen och sveket som verktyg? Eller kan hon?

I så fall, har inte tysken rätt?
Der Teufel lacht dazu!

Romersk katolik

$
0
0
Att Ulf Ekman ska bli romersk katolik var nyheten som skakade trosrörelsen. Egentligen hade väl ingen med profetisk insikt behövt bli så förvånad. Jag blev det inte. Utvecklingen eller vad det ska kallas, låg i riktning. Men kunde han inte helt enkelt blivit katolik - han och trosrörelsen? Vilken vinning har Guds rike av de individuella projekten? Och måste man i Sverige nödvändigtvis bli romersk katolik? Kunde det inte räcka med att bli katolik, evangelisk t ex?

Nathan Söderblom har berättat om den tyske universitetsrektorn, som med stigande förvåning hörde psalmen Fädernas kyrka sjungas och hade en tysk översättning. Rektorn viskade: "Jag har aldrig hört, att någon diktat verser om den preussiska landskyrkan." Vad gör de individuella konversionerna? Flyttar resurser till Stockholms katolska stift, förstås, och bryter gemenskaper som kunde gestaltat alteranativen, dvs värnat vad Svenska kyrkan är enligt sin bekännelse och kallelse. Individen klarar sig, får tillgång till ett sakramentalt liv man kan lita på och så vidare. Det katolska stiftet stimuleras rimligtvis och blir mer lite katolskt. Men 400 års frånvaro i landet betyder en begränsad romersk katolicitet här. Det var de andra prästerna som mötte folket och folket kände i Svenska kyrkan igen det reformatoriska som det apostoliska och därmed det katolska. Svenska kyrkan är ju något annat och något mer än vad hon framträder som när apparaten tagits över. Detta som är mer, finner man i bekännelsen och det finns kvar där oavsett kyrkopolitiker eller havliga biskopar eller kyrkobetjäningar valda utifrån några väldigt udda kriterier - "för" 1958 års riksdagsbeslut och "för" riksdagsbeslutet om enkönad vigsel med kyrkliga uppföljningar.

Ulf Ekman såg. uppenbarligen inte vägen tillbaka till den kyrka där han tagit emot tron och kallelsen till präst. Han blir enskild konvertit - och det ekumeniska landskapet i Sverige förändras inte. Trosrörelsen står förvirrad en tid, kan man tänka, men med förvirringen är det som med virvlar i vattnet. Det kommer nytt vatten och nya virvlar och vågor. Det är därför de kyrkliga strukturerna också i en reformerad nationalkyrka är segare - om nämligen inte kristenfolket struntar i sin identitet och glömmer att reflektera kring den. Då blir väl som en uppsättning kristna på Balkan när muslimerna kom. Eller i nuvarande Turkiet eller Nordafrika.

Finns det alltså skäl att knyta an till det där psalmsångandet som är omöjligt i Preussen?

Ett litet syrligt inpass

$
0
0
Tonläget bland bloggkommentatorerna är upphetsat, tycker jag mig se. Minns då Axel Hägerströms ord att värdeomdömen endast livar framställningen, tillför inget i sak, alltså. Jag är, som bekant, mån om att röster ska höras. Också de som har fel blir informationsbärare. Därför behöver ingen skämmas för att ha fel, för den delen, utan kan se sig bidra till klarhets vinnande.

På en punkt är jag lite syrlig. Jag har ingenstans förklarat mig vara anhängare av någon kandidat till biskopsvalet i Lund. Det vore därför tacknämligt att inte få någon kandidat presenterad som den jag vill ha. Nä det gäller biskopsval kanske jag närmast hamnar där min vän förre chefredaktören Janne G befann sig, när han skulle värdera kandidater vid något val och sa: "Hellre en hederlig rucklare än en ohederlig hycklare."

Rent medicinskt lär det för de åldrande vara nyttigt med en adrenalinchock då och då. Så sett bidrar Bloggardag med kommentarer till folkhälsan -  både kvalitativt och genom att ge läsarna en längre livstid.

KG

$
0
0
Boksorterande betyder att en del dyker upp för att sättas på rätt plats. Som i veckan Stiftshistoriska sällskapet i Lunds stift bok från år 2011 De ändrade relationernas århundrade. Lunds stift under 1900-talet.

KG Hammar berättar om rörelsen Exodus, som kom till i februari 1979 och avskaffades i oktober 1983. Varför? "Rörelsens tid var förbi", heter det och det konstaterade tydligen både de principiella statskyrkomotståndarna, typ Gustaf Wingren, och de pragmatiska, typ Caroline Krook och KG Hammar.

När man ser hur kortlivade somliga idérörelser är måste man  beundra arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, Kyrklig Samling men också Svenska kyrkans fria synod, som sett till att ordna kyrkodagar och bygga en hållbar folkrörelsestruktur. Det klarade inte lundensarna. Ingen skugga över dem - eller kanske? För deras rörelse blev mest en språngbräda för dem som hade kompetenserna och erfarenheterna för att bli biskopar. Undrar hur det känns för fotfolket i Exodus, de som skulle vara just språngbräda för dem som skulle uppåt? De behövdes inte för det mer vanliga vardagsarbetet, de som utvecklar människor i gemenskap och bygger vänskap. De olika prefixkyrkligheterna har mer utvecklingspotential just här. Och roligare! (Jag tar inte upp frågan om hur många Exodus bestod av - inte fler än synoden, väl?)

KG citerar med uppenbart gillande omdömet att Exodus var "de progressivas rörelse inom kyrkan". Roligt att se ett stycke självförståelse. Och KG uppfattar sig stå för något han kallar "68-andan" oh det var just anda. Vi andra aldrig såg honom stå med såg i hand och bygga bokhyllor på Bokcaféet på S:t Petri kyrkogata eller dra stenciler eller vara kamrat i ledet och sjunga "Befria Södern" och annat sådant som vara med i något studiearbete. Den enkla sanningen är väl att KG mestadels var politiskt radikal genom att sitta på Kyrkohistoriska Institutionen på Finngatan och skriva avhandling och därefter radikal hemmavid?

Nå, i oktober 1971 blir, får vi veta, Tuulikki Koivunen Bylund "särvigd" i Lund, får vi veta. Det fanns kandidater som inte ville vigas tillsammans med en kvinnlig kandidat i december. Men nog undrar man - för Tuulikki gick ingen prakt denna höst. Var det inte så att hon blev prästvigd ett par månader tidigare för att vara präst åt invandrare från Finland som var många i Trelleborg t ex? Och hade det varit en fördel för henne att vänta ett par månader utan lön? Min minnesbild är att förvåningen gällde hur hon kunde vigas utan att behöva gå den praktiska prästutbildningen som vi andra-  Berättelsen skaver.

Skaver gör berättelsen om Per-Olof Ahrén också, han som fem år senare, dvs fem år efter Tuulikkis "särvigning", bestämde att han inte ställde upp vid någon särvigning. Det blev ansträngt mellan domprosten Ahrén och biskop Olle Nivenius, konstaterar KG. "Det handlade alltså om en kraftfull markering. Ahréns linje skulle snart segra i Svenska kyrkan." Jo.
När Ahrén själv blivit biskop markerade han i biskopsmötet i januari 1981 att ingen skulle prästvigas som inte var beredd att fira nattvard med en kvinnlig kollega. "Det skulle dröja till 1993 innan detta blev biskoparnas gemensamma linje." Jojo.

KG finner det förvånande att Nivenius i sin ämbetsberättelse 1975 inte tar upp frågan om kvinnliga präster. Men fram till kyrkomötet 1975 var detta en fråga man valde att inte diskutera, för det var ingen situation att ta upp till granskning. Det blev det måhända genom Anders Svärds motion till kyrkomötet hösten 1975 men efter, eller snarare i,  kyrkomötesdebatten drog Anders tillbaka sitt förslag. Men det var här stenen kom i rullning - om man inte skulle uppfatta att Sven Lindegårds deklaration att han inte skulle prästviga någon kvinna före år 1975 satte igång något (så sa han för han såg att det inte fanns någon kvinna anmäld för prästvigning i Växjö stift). På så kallat ansvarigt håll inom Svenska kyrkan var tanken att så länge som möjligt inte peta i ämbetsfrågan. Det hade ju inte gått så bra med biskopsmötets bibelkommission...

Att det också bildades två dekanat i Lunds stift nämns inte av KG. Segraren skriver historien.

Om jag inte missar grovt ser jag inte att heller beskrivet att Bokhandeln Arken kom till, det var väl ändå en händelse i Lund?
Hade KG beskrivit det arbetet, hade han också kunnat ge perspektiv på biskop Ahrén, som alls inte stödde bokhandeln. Varför inte? Han hade fått för sig att Dag Sandahl var ordförande. När det missförståndet klarades ut, kunde stiftet gå in och stötta Arken. Hur skulle biskopar klara sig utan fördomar?

Jag tror det är en fördel att KG Hammar är kyrkohistoriker och inte etiker när han  ska beskriva 1970-talet. En känslig, samvetsstyrd etiker hade fått problem med samtidshistorien. Historiker klarar sig bättre, tror jag. Dock: när segrarna inte längre ostörda får skriva historien, och den dagen kommer alltid, blir några minnen av de förhärligade lätt besudlade. Maktinnehav och hederlighet går inte alltid så lätt ihop. inte för Ahrén, inte för KG Hammar.

Var får man förresten tag på stiftshistoriska sällskapets publikationer. Bokhandeln Arken distribuerar! Och tacka främst Gösta Hallonsten för att det blev en bokhandel men minns de andra också, de som snickrade, fejade, fixade, for på inköpsresor, satt (och sitter) i styrelsen och bildade sig på vägen. Varför var Ahrén så misstänksam? Han visste vilken typ av teologer det var som kunde få något gjort - och dem tyckte han inte om. Det småskurna har en given plats i Lunds stift. Men det står inte i boken!

Fasteglädje

$
0
0
Nu vill jag uppmuntra också sura bloggkommentatorer genom att berätta det nya inslag i mitt hållande av fasta. Jag har ju passerat en ålder som dispenserar mig från rigorösa fasteregler men någon fromhetsövning borde man väl ta till. Jag läser lite fromma verk, det medges. Men i år har jag också skaffat Don Camillo, de fem filmerna finns på dvd. CD.COM eller Ginza, tror jag för att nu inte favorisera någon enskild firma. Låt er inte avskräckas att paketets text är på finska för filmerna finns med svensk subtitle (vad man kan, cineast som man tydligen är!) Svenska översättningen från latinet har jag synpunkter på. Signore betyder herre men översätts Jesus. det är visserligen namnet över alla namn, men ändå.
Svartvita filmer ger en touch av fastan och allvaret finns där. Så fasteglädje handlar det om. Beställ och bli fasteglada!

Forskningens vedermöda

$
0
0
83 år gammal har Elisabeth Djurle Olander avlidit, alltså den sista bland de tre första kvinnliga prästerna (som det hette dåförtiden om det inte hette "kvinnopräst"). Eva Brunne skrev några rader om henne i Svenska Dagbladet den 10 mars, vilket föranledde mig att forska.

Forskning betyder att börja sortera i det i höstas flyttade arkivet och den mödan är detsamma som att slå huvudet i snedtaket, känna svetten under bärande och knogande av material samt efter ett tag erfara en viss muskeltrötthet, allt detta tillsammans med försök att bedriva något litet intellektuellt arbete i materialsamlingen. Jag lyckades självfallet, och hittade de kapslar jag letat efter. Nu ska jag ta nya tag med arkivfrågorna, tror jag.

Det påstående jag ville följa upp var detta från Eva Brunnes i SvD runa: "Den 10 april 1960 omgavs hon av sin familj och många förtrogna präster. Utanför Storkyrkan demonstrerades det högljutt och ilsket."

Jag letade bland klippen. Ingenstans i de klipp jag har, finns en rad eller någon bild som skulle visa sådana som på Palmsöndagen demonstrerade högljutt och ilsket. Detta påstås i boken Du ska bli präst (2008), som Lina Sjöberg skrivit. Jag går till texten.

De förtrogna präster Eva Brunne skriver om var de som assisterade vid vigningen. Många och många. Fyra var de. Men hur var det utanför Storkyrkan? "Präster och teologer demonstrerade utanför Storkyrkan, högljutt och ilsket."
Brunnes passivform är i texten tydligare men likväl otydlig. Är det troligt att det fanns präster och teologer utanför Storkyrkan Palmsöndagen 1960? Skulle slagorden hörts in i Storkyrkan då - och inte kommenterats när ledarskribenterna berättade om vad som hänt? TV var på plats - och missade demonstrationen? Är det troligt att präster en Palmsöndag kunnat vara utanför Storkyrkan och inte haft gudstjänster hemma? Och verkar det vettigt att de skulle demonstrera - eller är det
1. ett rent påhitt eller
2. något Elisabeth sagt som handlar om hennes lugn vid prästvigningen kontrasterat mot debatten, dvs i symbolisk mening inne i och utanför Storkyrkan?

Eva Brunne torgför en uppgift som tycks väldigt obestyrkt och mest är det av intresse att hon kritiklöst för den vidare. Den passar in i hennes bild av verkligheten.

Den andra kapsel jag tog fram handlade om år 1971. Jag ville se massmedias behandling av "särvigningen" av Tuulikki Koivunen Bylund. Jag hittade ingenting. Skrev tidningarna om saken? Alltså gick jag också här till boken Du ska bli präst, där Tuulikki berättar.

Hon kunde inte prästvigas i Finland, som inte då hade en ordning med kvinnor som präster i den evangelisk-lutherska kyrkan, utan skrev till Olle Nivenius i Lund och förklarade att hon skulle vilja vara präst för finska invandrare i Skåne. "Med vändande post kom ett entusiastiskt svar. Kandidat Koivunen var hjärtligt välkommen. Ända tills Nivenius dagen efter kontaktade en finsk präst och fick veta att Tuulikki var ett flicknamn. Då blev det annat ljud i skällan." Efter flera turer vigde han ändå Tuulikki i en särvigning. Tuulikki var nöjd. "Då spelade sådant ingen roll."

De minnesgoda funderar förstås lite extra. Tuulikki Koivunen Bylund har påstått att Olof Sundby inte ville ha henne i Växjö stift - men det var ju till Lunds stift hon ville komma? Så var kommer Växjö stift och dess biskop in i handlingen? De teologiska finlirarna funderar också lite extra. Var det verkligen så att Olle Nivenius rakt av sa ja till en prästkandidat han inte kände - och hur prövades då kallelsen, inte minst om det är sant att han missuppfattat något och därmed - hur eller hur - sagt ja till en annan kandidat (en tänkt manlig) än den kandidat Tuulikki var? Man kan förfalla till dysterhet av enklare orsaker än denna, må jag säga.

Men särvigningen? Om Tuulikki hade vederbörlig utbildning, kunde hon väl prästvigas utan att behöva vänta ett par månader? Var det så att hon prästvigdes utan att behöva gå prakten i Sverige, alltså? Då var väl det en favör, att få lön och inte behöva leva på studiemedel? Men detaljerna gör att jag bara blir mer undrande. Varför gick hon inte prakten höstterminen 1971 i Lund? Var det för att hon skulle bli präst åt invandrare från Finland och därför inte behövde studera sådant vi fick studera eller resa på pastoralteologiskt bildande resa till Stockholm samt åka med poliserna i Malmö en natt? När jag rannsakar minnet vill jag minnas att vi som då gick den s k prakten var undrande och såg att hon fick en favör vi andra inte fick. Varför ska detta nu framställas liksom mot oss, som gick den vanliga studiegången? Är inte den mycket enkla sanningen att Tuulikki fick en gräddfil?

Mystifierande är det. Och boten heter forskning även om denna leder till nya gåtor. Forska vidare då!

Advokaten till Överklagandenämnden

$
0
0
Grönvall & Partners Advokatbyrå och advokaten Andreas Stenkar Karlgren är namn att lägga på minnet den dag man behöver en advokat i det kyrkliga träsket.
Jag tror att frågorna är ställda på ett konstruktivt sätt och kravet är formulerat så att det nu blir upp till den kyrkliga rättsapparaten att värna sin legitimitet - eller stryka flagg. En del uppseendeväckande konstateranden levererar advokaten, det måste ni medge. 
Tycker ni att detta blir för långt så ägna er åt annat. Beställ filmerna om Don Camillo, t ex. Men jag tyckte ni skulle få se hur rättens kvarnar mal.

Här följer det substantiella utdraget ur framställningen till Överklagandenämnden:

GRUND FÖR TALAN
Dag Sandahl anger grunden för sin talan i enlighet med följande.
 
Återförvisning
Domkapitlets utredning har inte resulterat i en sammanhållen detaljerad redogörelse avseende innebörden av och grunden för anklagelserna. Gärningen som påstås utgöra brott mot vigningslöftena och skada på det anseende en präst bör ha framgår inte av den utredning som presenterats för Dag Sandahl.

Domkapitlet har i sitt beslut infogat följande påstående. ”Dessa ordval indikerar en koppling mellan ärkebiskopen och nazityskland. Att en präst inom svenska kyrkan uttalar sig så är olämpligt mot bakgrund av att det kan uppmuntra till angrepp mot ärkebiskopen och kyrkan. Denna grund för anklagelsen uttalas först i beslutet. Domkapitlet har därmed dömt över annat och mer än vad part i målet i behörig ordning gjort gällande och tillfört omständigheter till målet som Dag Sandahl inte givits tillfälle att yttra sig över.
Dag Sandahl har inte givits tillfälle att yttra sig över utredningen. 

Ovanstående förhållanden utgör var och ett för sig och sammantaget grovt rättegångsfel som inte kan läkas i Överprövningsnämnden med hänsyn till instansordningsprincipen. 

Brott mot 31 kap 12 § kyrkoordningen 
Anklagelsen mot Dag Sandahl gäller uttalanden som fällts i text på hans blogg. Saken gäller en avvägning mellan tre principer: kyrkopolitisk frihet, yttrandefrihet och ämbetsmannaansvar. Dag Sandahl bestrider att han genom skrivelserna på sin blogg brutit mot sina prästvigningslöften eller andra för hans ämbete tillämpliga regler.  

Dag Sandahl har bedrivit kyrkopolitisk opinionsbildning med inslag av satir. Dag Sandahl har rätt att på ett ironiskt och normkritiskt sätt granska och kritisera makten i samband med indirekta val enligt den demokratiska folkkyrkans gällande ordningar (jfr. Ansvarsnämnden 2013-05). 

Domkapitlet är den nämnd inrättad enligt lag med uppgift att avgöra frågor enlig kyrkoordningen och lagen om Svenska kyrkan. Det sistnämnda innefattar uppdraget att pröva offentlighets- och sekretessfrågor gällande de statliga kyrkliga arkiven vilket gör att domkapitlen och dess överinsats ska betraktas som statliga domstolar.

Dag Sandahl är tillförsäkrad en yttrandefrihet i förhållande till det allmänna (jfr. 2 kap 1 § regeringsformen). Med begreppet avses rättsskipande organ och förvaltningsmyndigheter. Svenska kyrkan är att betrakta som en del av det allmänna. Detta eftersom att Svenska kyrkan bildats genom ramlagen om Svenska kyrkan samt det gamla statliga kyrkomötets antagande av kyrkoordningen. Därtill kommer att Svenska kyrkan alltjämt ansvarar för begravningsväsendet, de kyrkliga arkiven, innehar vigselrätt samt att man har det kyrkoantikvariska uppdraget. Ytterst sett utövar Svenska kyrkan sin verksamhet på riksdagens uppdrag. 
 

Yttrandefriheten får bara inskränkas av lag (jfr. 2 kap 20 § regeringsformen). Kyrkoordningen är inte lag utan motsvarar strikt rättshierarkiskt en förordning eller föreskrift. De brott som kan vara aktuella t.ex. förtal ska inte prövas av domkapitlet.                                                                          

Dag Sandahl åtnjuter även skydd för sin yttrandefrihet enligt Europakonventionen (jfr. 10.1 art. Europakonventionen). Även denna yttrandefrihet ska inskränkas genom lag (art 10.2 Europakonventionen). Kyrkoordningen utgör inte lag. Sveriges riksdag har antagit Europakonventionen som lag och förpliktat sig att implementera denna såväl mellan det allmänna och enskilda som enskilda emellan.  

Även om nämnden skulle finna att en inskränkning gjorts genom lag är inte den inskränkning som gjorts av Dag Sandahls yttrandefrihet nödvändig med hänsyn till Europakonventionens skyddsintressen (jfr. art. 10.2. europakonventionen). 

UTVECKLING AV TALAN 
Dag Sandahl utvecklar sin talan i enlighet med följande.
 
Bakgrund 
Dag Sandahl driver sedan flera år den kyrkliga bloggen Bloggardag/Dagblogg. Bloggen är kyrkopolitisk och satirisk. Den har ett uttryckligt syfte att granska den kyrkliga makten. Dag Sandahl tillhör den kyrkopolitiska oppositionen och är kyrkomötesledamot. Han är pensionerad präst i Svenska kyrkan.  

Återförvisning
Domkapitlet har i sitt beslut antecknat att bl.a. följande. ”att en präst inom svenska kyrkan uttalar sig så är olämpligt mot bakgrund av att det kan uppmuntra till angrepp mot ärkebiskopen och kyrkan”. Denna anklagelse återfinns inte i anmälningarna till domkapitlet eller i den skriftväxling som förevarit mellan domkapitlet och Dag Sandahl. Anklagelsen är författad av domkapitlet och är det närmaste en gärningsbeskrivning som återfinns i ärendet. Anklagelsen är mycket allvarlig och ett sådant agerande är inte förenligt med de vigningslöften som Dag Sandahl avgivit. Dag Sandahl har inte getts möjlighet att yttra sig över denna anklagelse eller föra bevisning i frågan.

Ingen sammanhållen och detaljerad redogörelse för de anklagelser som riktas mot Dag Sandahl har presenterats i målet. Dag Sandahl har således inte beretts tillfälle att yttra sig över anklagelserna och grunderna för dessa (jfr. Överklagandenämndens beslut 16/04,  1/08 och 17/09). Av domkapitlets beslut förefaller sådan utredning istället har presenterats för domkapitlet i samband med ärendenas avgörande (jfr. Bilaga 5 Protokoll vid sammanträde med Växjö domkapitel den 31 januari 2014). Det ankommer på domkapitlet att tydligt ange vari domkapitlet har för avsikt att pröva kritiken mot Dag Sandahl för att han ska kunna bereda sitt försvar. Att citera rättsregler som huvudsakligen innehåller påföljdsbestämmelser är inte tillfyllest. Avsaknaden av en sådan gärningsbeskrivning och utredning samt brister i kommunikationen med Dag Sandahl utgör ett grovt rättegångsfel. 

Ovanstående rättegångsfel kan inte läkas i Överklagandenämnden eftersom detta skulle strida mot instansordningsprincipen. Ärendena bör återförvisas till domkapitlet för erforderlig handläggning. 

Brott mot 31 kap 12 § kyrkoordningen 
Domkapitlets beslut
Domkapitlets domskäl är ytterst kortfattade. Stora delar av underlaget för beslutet redovisas inte. I det aktuella materialet finns inget underlag för att Dag Sandahls uttryckssätt skulle uppmuntra till angrepp på Svenska kyrkan eller ärkebiskopen. Det förs heller inget resonemang om problemet med bevisvärdering när anmälarna har kyrkopolitiska intressen i ärendet. Eftersom det inte finns något underlag för att så är fallet borde oskuldspresumtionen innebära att Dag Sandahl frias. 

Inte heller har domkapitlet tydligt redogjort för vari Dag Sandahls anseende solkats av hans uttryckssätt. Domkapitlet har i sitt avgörande fäst avseende på stiftets Codex Ethicus och menar att denna jämlikt den inskränkning som finns för ämbetsmannaansvaret innebär att han ska hållas  ansvarig för brott mot kyrkoordningen. Hur avvägningen mellan yttrandefrihet och tjänstemannaansvaret gjorts redovisas inte.  

Rättslig reglering
Frågan gäller en avvägning mellan huvudsakligen tre principer. Principen om den demokratiska folkkyrkan och den fria opinionsbildningen däri, Dag Sandahls yttrandefrihet och hans tjänstemannaansvar.  

De av domkapitlet anförda delarna av Codex Ethicus är ett regelverk som anger riktlinjer för en sedligt utövande av yttrandefriheten. Det uttrycker ett ideal för hur präst bör agera och inte ramarna för straff- eller disciplinansvar. Codex är inte till sin natur sådant att det är lämpligt att fungera som styrande rättsregler för var disciplinansvaret för präster tar vid. Detta skulle helt kringskära prästers möjlighet att delta i den kyrkopolitiska opinionsbildningen. Detta kan heller inte vara förenligt med gällande rätt.

Tvärtom bör en avvägning ligga närmare den som görs i europakonventionens 10 artikel. Enligt denna kan inskränkningar av yttrandefriheten ske enligt följande. De ska vara nödvändigt i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till statens säkerhet, till den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller för annans goda namn och rykte eller rättigheter.  

Skyddsintresset är det demokratiska samhället och enskilds goda namn och rykte. Inom ramen för detta demokratiska meningsutbyte finns stor frihet att uttrycka sig och nämnden måste tillåta ge breda marginaler av t.o.m. olämpliga och anstötliga uttryckssätt för att skapa utrymme för ett fritt meningsutbyte. När det handlar om satir och humor är marginalerna ännu större. 

Dag Sandahls rätt till opinionsbildning i en demokratisk process 
Svenska kyrkan är en öppen och demokratisk folkkyrka. Biskopsämbetet innehar inte kyrkopolitisk makt. Dag Sandahl är kyrkomötesledamot och pensionerad präst. Ärkebiskopen är Svenska kyrkans högsta tjänsteman och utses genom indirekta val. Som ett led i denna demokratiska process ingår en kyrkopolitisk kampanj. Dag Sandahls bloggande utgör en del av det demokratiska samtalet kring ett indirekt och kyrkopolitiskt val. I det demokratiska samtalet är ett vanligen förekommande retoriskt grepp att använda sig av satir. Det satiriska anslaget är en uttrycklig metod i Dag Sandahls bloggande.  Just dess satiriska anslag är det avsett att väcka debatt. Det främjar snarare än hindrar det demokratiska samhället. Detta gäller allmänt inom ramen för såväl arbetsrättsliga och straffrättsliga avvägningar mot yttrandefriheten.

Domkapitlets ingripande mot Dag Sandahl är ett ingripande i den kyrkopolitiska debatten kring ärkebiskopsvalet. Ett sådant ingripande av den kyrkliga förvaltningen är problematisk eftersom det är en sammanblandning av den dömande, verkställande och beslutande makten i Svenska kyrkan. Dag Sandahl tillhör den kyrkopolitiska oppositionen och utmanar makten genom sin blogg. Rätten att som ämbetsman i Svenska kyrkan utmana och blanda sig i kyrkopolitiska frågeställningar har kommit till uttryck i avgörande från bl.a. Ansvarsnämnden för biskopar. I en sådan öppen och demokratisk process förutsätts att enskilda kyrkopolitiskt engagerade präster och lekmän kan granska och kritisera offentliga personer och ämbetsbärare i Svenska kyrkan. Om präster riskerar reprimander inom den verkställande grenen av Svenska kyrkan (förvaltningen) för sitt agerande i den beslutande grenen av Svenska kyrkan (den demokratiska processen) finns det risk för att den verkställande grenen tar makten över den demokratiska processen och hotar kärnvärden som t.ex. opinionsbildning och yttrandefrihet däri.

MÅLETS HANDLÄGGNING           

Dag Sandahl hemställer att överprövningsnämnden genom delbeslut avgör frågan om ärendena ska återförvisas innan frågan avgörs i sak.

Forskning och framsteg

$
0
0
Nu vet vi alltså att det var högljudda demonstrationer utanför Storkyrkan i Stockholm Palmsöndagen den 10 april 1960. Inte för att en sådan uppseendeväckande händelse rapporterats utan därför att jag nu - år 2014 - ifrågasatt uppgiften. Därmed är den bekräftad. Sprid saken, sprid saken!

Om Tuulikki Koivunen Bylund kan en del nytt rapportertas från forskningsfronten. Hon är inte, som hon uppgav på sin approberade hemsida, prästvigd i en helgsmålsbön utan i aftonsången, en dåförtiden obligatorisk predikogudstjänst i landets domkyrkor, alltså en helt ordinarie gudstjänst om aftonen söndagen den 23 oktober 1971. Prästvigningar kunde i olika stift förläggas till aftonsången, kanske därför att präster från olika håll i stiftet skulle kunna vara med. Inghet egentlig konstigt med det, alltså.

Varför prästvigdes hon inte vid den andra separata prästvigningen samma dag? Uppenbarligen därför att hennes ansökan om prästvigning kom in efter det att Harald Sörheim lovats vigning. Med en - dittills okänd - kvinnlig prästkandidat skulle Sörheim komma att hanteras illa eftersom hans prästvigningsassistenter och han själv inte omfattade nyordningen från år 1958. Olle Nivenius fick laga efter läge eftersom han uppenbarligen lovat något som han inte kunde överblicka konsekvenserna av. Varför de s k kvinnoprästmotståndarna ska ställas i skamvrån för det, ter sig oklart men det är väl som Tuulikki skriver. Då var det inget problem, dvs nu är det ett problem att förvalta som en kyrkopolitisk tillgång.

Min fråga gäller närmast varför somliga ska slippa gå en termin för att utbildas medan andra slipper.
Det har jag bestämt mig för att inte fatta. Fattar ni? Den ordinarie prästvigningen ägde rum den 19 december 1971.

1 500 000

$
0
0
 I eftermiddag eller vid lunchtid kommer vi att ha nått en miljon femhundratusen sidvyer på Bloggardag. Jag tycker det verkar mycket. Vad tycker Kyrkans Tidnings Svante Fregert? Jag frågade den erfarne komministern i den församling som tappat minst antal kyrkotillhöriga förra året hur detta ska firas när det nu är fastetid. Han menade att en sådan remarkabel händelse måste bryta fastan (även om jag är så gammal att jag ska betraktas dom dispenserad från festeregler kan ju viss måttfullhet ändå anbefallas. Kunde man öppna en flaska mousserande vin? "För klent", tyckte den åtsporde komministern. Man kan då undra om man frågar just den präst som man ska ge gynnsamt svar, men vi bortser från den komplikationen just nu. "Gin&Tonic" fast det är fasta?" sporde jag. Och så var det, förstod jag.
Nu är det väl inte jag som gluttat 1,5 miljoner gånger utan ni vilket torde betyda att denna torsdag kan alla som läst Bloggardag göra avsteg från fasteregler och fira. Men ni får dröja några timmar så att vi nått det resultat som tickar in, inte minst som du just nu resulterar i ytterligare en sidvy!
Viewing all 2220 articles
Browse latest View live