Quantcast
Channel: BloggarDag
Viewing all 2220 articles
Browse latest View live

Mind the gap

$
0
0
Vår vän Kent Wisti hjälpte mig förstå. Han påpekade på fejjan, var annars, att den kyrkliga hållningen till sex inte uppdaterats sedan 1960-talet. Biskopsbrevet är från 50-talet, men vi som läst Vår kyrka vet, att 60-talet var hett. CG Boëthius gick från att vara Vår kyrkas chefredaktör för att ge sitt engagemang till RFSU. Nu lever vi i en tid då tillfälliga sexuella kontakter inte ses som något syndigt, skriver pastor Wisti.

Redan här hajar jag till. Ses som? Så resonerar en nominalist. Men hur tänker en realist? Wistis poäng är att präster nuförtiden växt upp med ett annat normsystem kring sexualitet. Kan präster alltså gå på swingerpartyn? Söka exklusivt sexuella kontakter på nätet? Det har vi, menar Wisti, inte pratat om. Därför blir vi rädda.

Nu är jag kanske inte så rädd, men så är jag realist också. Utan rosen inget rosens namn och inga föreställningar om rosen, om ni är filosofiskt lagda, för att förstå min hållning. Därför frågar jag efter vad Kyrkans Herre menar och tänker att han gett oss apostlar och profeter för att vi ska förstå Sanningen. Här skiljer sig präster i Svenska kyrkan åt. Mind the gap för det är ett avstånd mellan den nya dogmatiken och etiken och den tidigare. Därmed inte sagt att den tidigare var helt bort i tok. Det kanske finns en poäng att en kyrka står för något oavsett vad medlemsmajoriteten tänker.

Vi är faktiskt i grunden oense i det mesta. Vad trons innehåll är. Vilka konsekvenser tron bör få i våra liv. Hur biktspegeln för präster ska se ut. Vad prästeriet går ut på. Vi är oense om vad en församling är och gör. Vi är oense om vad Svenska kyrkan ska ägna sig åt. Jag är inte ute efter att maximera motsättningar men väl definiera dem. Det borde biskoparna också ägna sig åt.

Nu tänker jag på min avhållne vän kontraktsprosten R och en av de aftnar vi tärt oss lite öl och tänkt allt djupare varefter glasets innehåll sjunkit, eller hur jag ska uttrycka detta för att reta så många helnykterister som möjligt. Det var den aftonen vi begrep att det glada gänget vid bordet i närheten som läste teologi skulle bli präster. Jag tror inte att vi, trots allt, förstod hur det skulle bli. Vi tänkte uppenbart alls inte lika. Då föreställde vi oss att det skulle bli katastrofalt när dessa präster kom med sina skiftande budskap för det skulle församlingen aldrig gå på. Vi hade fel. Vi kunde inte föreställa oss att det inte längre fanns några medvetna församlingar, alltså ett kyrkfolk, utan bara tillfälliga konsumenter, sådana som saknar den andliga förmåga till urskiljning som annars varit kyrkfolkets. Jag talar om erfarenheter en halv generation tillbaka men jag kunde sträcka mig över längre tid. Det stora misstaget var att vi inte insåg hur fort ett kyrkfolks andliga erfarenheter försvinner därför att 1. somligt folk dör och 2. andra ger upp. Då blir det som det blir. Och det hjälper inte stort.

En avhållen vän skickade listan över gudstjänstutbudet i pastoratet med frågan "hur klarar man av sitt kristenliv?" Skulle jag utsättas för detta svagsinne, skulle jag inte klara det. Det får bli ett kamelliv, äta och dricka så mycket man kan i väntan på öknen. Detta kallas folkkyrka, en kyrka utan folk i gudstjänsten och alldeles klart en kyrka utan kyrkfolk. Då blir det som det blir.

Så här långt i tänkandet i går fick jag veta lite mer om en komminister, som blev uppsagd. Interiörerna är alldeles förfärande. Jag kan bara förstå att Svenska kyrkan framträder som en kärlekslös kyrka, driven av räddhåga. Och då blir det så. Mycket med vad det egentligen är att vara Kyrka, dvs gemenskap med apostlar, profeter och martyrer, är det inte. Och tro mig, folk ser och har vett att gå. Det är inte konstigt att människor gör så, när de inser att de blivit grundlurade under decennier. Det var inte kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* som var det verkligen problemet. De sattes i skamvrån för att de verkliga problemen inte skulle hanteras. Det finns många präster som borde vara bleka av skam nu. De havliga.

Allt detta betydde att jag inte hann ägna någon vidare uppmärksamheten åt den planerade verksamheten inom Milo S. 4 jägarbataljonen från I 11 skulle agera och störa fienden i Moheda och västerut, såg jag. Bedömningarna i efterhand vad gäller KAB 44 (nu KAB 4 för de autentiska förbandsbeteckningarna får användas öppet numera, men vanan sitter i) tog jag in med viss entusiasm. Nu sägs vad jag sa när det begav sig, dvs på 1980-talet. Jag är inte så oduglig på den operativa verksamheten som somliga tror. Uppenbarligen var jag duktig på att se vad som inte fungerade. I krigsmakten, nota bene. I det kyrkliga var jag helt fel ute, för där gick allt så bra. Det är dessa framgångar vi nu bevittnar.

Efter Pingstafton

$
0
0
Det slog mig i går att Pingstafton inte längre är något. Ja, en vanlig lördag men sedan kommer en söndag. Bara några få församlingar har vett att fira Annandag Pingst. Annars hade vi haft en helg att tala om: 3-6 juni. Fyra försommardagar med ledighet. Jag håller Carl Bildt personligen ansvarig för att annandagen blev svart. Folk ska inte ha det för roligt. Så hänryckningen rycks undan. Glad Pingst så gott det går i alla fall!

Anden är Sanningens Ande, slog det mig också. Inte bara en känsla utan saklighet, realism. Då måste väl denna dag ägnas åt sökandet efter Sanning sedan får det vara söndag och srukturutskottslimitationer hur mycket som helst. Jag läste nämligen Bohusläningen. Mot alla svenska språkregler stavar tidningen sitt namn så. Det är kanske konsekvent. Vi snodde ju landskapet från norrbaggarna så deras filippism och deras egna stavningsregler kan enkelt förklaras.

Det var Jan-Åke Karlsson som satte igång andarna. Hans ironiska förklaring till RFSL:s "L" (lössläppthet") och hans korrekta översättning av "pride" med "högmod" räckte inte bara för att väcka Per Eckerdals uppenbara irritation/misshag utan också till omdömet att Karlsson är "direkt olämplig för sitt ämbete". Detta skrev nämligen Lennart Hansson den 2 juni så det måste väl vara sant. Hansson kom också på att det handlar om en samhällsgrupp som under århundraden utsatts för diskriminering, ibland dödsstraff och upprörs över att Karlsson visar "sådan ringaktning för seriöst försvar av en samhällsgrupp". Det hela blir lite ogripbart. HBTQ-brotten i svenska domstolar så långt de dokumenterats historiskt har väl varit få om ens några? Det är tidelagsbrotten som dömts. Och då slaktades det utsatta djuret...

Karlsson har haft kloka åsikter i socioekonomiska frågor, men detta "kan tyvärr inte kompensera för hans brist på insikt i den egna begränsningen vad gäller både exegetik och allmänt folkvett". Detta är ett så intressant omdöme att man gärna skulle vilja höra Lennart Hansson brodera på temat. Fast det behövs kanske inte. Hansson menar det vara uppenbart att Karlsson bör avgå eller skiljas från sin tjänst, eftersom han inte kan fungera som präst för alla församlingsmedlemmar. Detta kan, tänker vi fåkunniga, bero på att Karlsson tror på Gud. Och vilken präst har förresten fungerat för alla? Hur tänker Hansson?
http://www.bohuslaningen.se/åsikt/debatt-och-insändare/rfsl-s-arbete-är-modigt-1.4337914

Hur kom Hansson fram till denna slutsats? Han läste Luka Vestergaard, komminister i Klippan. Hans bidrag inflöt i Bohusläningen den 29 maj. Pastorn tenterar Jan-Åke Karlsson och finner honom svag i exegetiken; "slarvigt utförd exeges". Han begär mer av en präst än bibelläsning färgad av privata fördomar. Hur då? "Det är historiskt orimligt att tänka sig att någon biblisk författare alls haft kännedom om vår tids familjesyn, könsnormer, identitetsetiketter och demokratiska samlevnadsideal."

Där satt den. Nu kanske man skulle kunna tillägga att de inte visste något om bilar eller cyklar (herr- och dam) heller och inte något om hela den amerikanska kontinenten, inte ens något om Skandinavien. Vad visste de bibliska författarna egentligen när man tänker efter? Varför ska vi då hålla på och läsa dessa de okunniga? Eller hade den med Andens hjälp någon kännedom om Guds mening med t ex äktenskapet eller mänsklig samlevnad?

Pastor Vestergaard definierar för sin del vad ett äktenskap är: "Äktenskap betyder att vi med ömsesidig kärlek skapar något äkta tillsammans". Detta är berättelsen om vad vi gör? Vad gör Gud? Jo, "att vi vågar älska och låta oss älskas visar att Gud är närvarande som kraft och inspiration i relationen, oavsett om vi kallas oss homosexuella, heterosexuella eller något annat." Här ser ni nominalismen och ihop med den känslpjunket. Gud är närvarande därför att vi vågar. Fast hur kan man veta att Gud är närvarande som kraft och att denna närvaro visar sig i att vi vågar älska och låta oss älskas? Det kanske egentligen är Robert Lind i Kramfors?
https://www.youtube.com/watch?v=QjfpsprjUYo

"När några kommer till prästen i kärlek och förälskelse är det en stor gåva, för de har kommit mycket närmare det som kallas Gud än kanske prästen själv har lyckats med."
Då kan vi analysera. Nog är det enkelt att se nominalismen, "det som kallas Gud". Realisten lutar sig mot gudomliga löften utanför sig själv för att förstå något i och med sig själv. Nominalisten nöjer sig med att benämna och behöver inte gå djupare än så. Då bär också metaforerna långt. Men vad är kristen tro i sammanhanget? Grundbultarna liksom? Och så det där med att lyckas komma närmare det som kallas Gud. Nu är vi långt ifrån inkarnationens överraskning och lika långt från Kyrkans tro på Guds gode Ande, som föder tron när och var det behagar Gud.
http://www.bohuslaningen.se/åsikt/debatt-och-insändare/äktenskapet-är-att-skapa-något-äkta-tillsammans-1.4310646

Denna Pingstdag går jag inte fri från den ofrånkomliga insikten att två präster tror olika. En av dem står för Kyrkans tro. Den andre är religiös. Kan man förstå texterna annorlunda? Här blottas nu en motsättning väl värd en reflektion på heliga Pingstdagen. Bonhoeffer talade om en kyrka som råkat i rövarhänder. Vad kunde han månne mena med det?

I Härnösands stift kallar Länstidningen prästvigningen för "välkomstceremonin". Det säger något. Om hur man kan tänka, alltså. Då blir det inga problem någonsin, för välkomstceremonier är vi för. Kramfors ligger väl för övrigt i stiftet?
http://www.ltz.se/jamtland/frisor-blir-prast-pa-rodon-och-i-as


Det blåser, men är det Andens vind över Hägersten?

$
0
0
Inte Guds gode Ande, kanske. Men missämjans blåser över Hägersten. Två av nomineringsgrupperna bojkottar nu budgetmöten, arbete i orgelkommittén, kyrkorådet med mera. Det fick kyrkofullmäktige besked om.

Kyrkofullmäktiges ordförande Jerry Adbo, S, förklarade i brev den 11 april att han saknade förtroende för komministern Ulrika Carlström Nordkvist och kyrkoherden Eva-Britt Löf Hansson, kontraktsprost därtill, samt kanslichefen Rolf Wassberg. I forna tider hade detta kallats mobbning av kv*nnl*g*a pr*st*r, Rolf oavsett. Forna tider är numera forna! Det säger en del, tror jag, om det dåtida lögnväsendet. Allt, precis allt, paketerades efter detta standarsmått. Det går inte längre.

Nu står jag på åskådarplats, men har inte min vän Jerry tuggat i sig en för stor bit när han ger sig på min vän Ulrika, som är jurist i botten? Det här artar sig till ett drama i House of Cards-klass, tänker jag. Men då kan å andra sidan allt hända.

 Jerry finner inte personalen lojal:
 "Jag är mycket tydlig i mina mejl att detta är min uppfattning, något som ingen kan ta ifrån mig." Jerry vet också att "det förekommit en hel del kommentarer kring mig direkt från ledningsgruppen i olika sammanhang."

Handlar det om att det finns en majoritet när det handlar om orgelfrågan, en politisk majoritet som står för en viljeinriktning som inte riktigt vunnit anklang? Vilken då? I sak? Pågår det försök att försena processen? Det verkar hotfullt: "Att inte genomföra arbetsuppgifter som tilldelats genom beslut kan möjligen betraktas som arbetsvägran." Jerry kräver i ett tidigare mejl 100% lojalitet. Då kanske man kan fatta.

Någonstans får jag för mig att personalen inte riktigt står nära kyrkorådets medlemmar, "vet inte vad vi tycker i kyrkorådet eller vilka vi är", som det sagts till Jerry och han återger. "Jag väljer att tro att detta alls inte är sant." Varför inte det? Därför att det inte går ihop med Ulrikas påstående "att det finns illvilja och ryktesspridning om mig och andra".

Antagligen bevittnar vi det kyrkliga sönderfallet i det lokala. Jerry Adbos mejl utlöste krisen. I detta läge har de två bojkottande nomineringsgrupperna tagit kontakt med "kyrkans ledning" för att få höra hur de ser på krisen. "De känner sig utlämnade och desorienterade av brist på ledarskap och har också rätt att få svar på våra frågor." (Dnr HF.2017.86)

Jerry Adbo har alltså "bildat sig en uppfattning om att ledningen är illojal och har en ledningsstil, som gör att han inte känner något förtroende för ledningsgruppen (kyrkoherde, kanslichef och vice kyrkoherde). Hur togs detta besked emot? Kyrkoherden ville ha ett extra möte för reaktionerna på vad arbetsgivarens högsta representant skrivit "blev självklart starka". I torsdags var det kallat till sammanträde med kyrkofullmäktige, men då hade Jerry och kyrkoherden fått förhinder. De som laddat för aftonen fick snopna gå hem med oförrättat ärende. Så det kan bli.

Hur detta House of Cards-drama ska utvecklas är inte gott att veta. Men konflikten ska kanske hanteras som en numera i Svenska kyrkan typisk konflikt, väl värd att lyfta fram inför kyrkovalet? Jag säger inte att det hela är roligt, inte heller underhållande - jag nöjer mig med House of Cards på Netflix om jag vill ha den här typen av underhållning. Jag kan bara hoppas på en sorglig genomlysning av allt detta och några principiella resonemang vilken torsdag som helst. Levereras den depressionen på torsdag nu när jag levererat nyheten på Bloggardag? Minns var ni läste den först, förresten.

De bojkottande nomineringsgrupperna styr in på arbetsmiljöfrågan och fokuserar uppenbarligen några socialdemokrater. Ni vet det där att Svenska kyrkan ska bli Sveriges bästa arbetsgivare, en valutfästelse. Då är det inte ointressant att vår vän Jerry är socialdemokratisk kyrkofullmäktigeordförande, alltså en av de mäktiga. "Ledningen upplever själva att arbetsgivaren vill att de ska säga upp sig. Var det din avsikt med detta hårda angrepp? Tänker du själv avgå om du inte får din vilja igenom?" undrar de bojkottande i kyrkorådet.

Vi på åskådarläktaren funderar förstås över varför ledningsgruppen inte mött de förtroendevalda för att reda ut krisen. 11 april när Jerry skrev mejl till till nu är ju en viss tidsrymd, om man så säger. Men gruppledaren Gunilla Schöldström, S, svarar på begäran om möte: "Min almanacka är full och ett extra möte skulle inte ge något."

Kanske kan någon med uppbjudande av hela sitt känsloregister förstå något av den frustration som avspeglas i detta ärende. Men de principiella frågorna är de riktigt intressanta. Bojkott och krav på lojalitet, det låter något. Majoritetsbeslut som inte genomförs? Är det makarna Claire och Francis Underwood som är i rörelse i Hägersten? Har de inte nog med problem i Washington?

Hägerstens församling är inte mer än ett samtal bort, heter det i reklamen. Lite intressant att samtalet i församlingen kom bort då. Det finns en hemsida med fotografier. Jag tittade. Det var verkligen ett galleri både av anställda och förtroendevalda. Det svartvita gav relief åt mina nyvunna insikter från Hägersten.
http://www.hagersten.org/kontakt/personal-ny/
http://www.hagersten.org/kontakt/fortroendevalda/kyrkoradet-i-svenska-kyrkan-hagersten-2014-2017/

Kaya Ålander är ersättare i kyrkofullmäktige, ser jag. Utan foto. Det får ni hämta här i stället och då får ni det i färg..
https://sv.wikipedia.org/wiki/Kaya_Ålander
Ni som diggar Röda Bönor vet vem hon är, förstås. Jag tror jag piggar upp mig med en proggig låt. En sån som mina döttrar föddes upp med av sin fader kv*nn*pr*stm*st*nd*r*n.
https://www.youtube.com/watch?v=gMZbuxxG5Fw

Är Carl Bildt verkligen oskyldig till att denna Annandag blev svart? Jag tror de sakkunniga, som kommenterat. Socialdemokraterna bär ansvaret i första hand. Men hur röstade Carl i riksdagen? Dramat går vidare, tror jag. House of Cards igen. Min minnesbild kan dock färgas av min hågkomst av att Carl en gång snodde min mössa, m/59 vinter. Motbilden var förstås tv-programmen i två delar om honom. En excellent man, förstod jag.

Det nordiska motståndet

$
0
0
Nationaldag i stället för svenska flaggans dag men flaggdag. Då lever nazisterna upp, har jag förstått.

Nationalsocialismen, den tyska fascismen som den kallades, slog inte i Sverige. Var det 27 000 röster i kommunalvalet år 1942? Sedan blev det fredsutbrott och få talade om nazisterna därefter. Den räcka rättegångar som hölls i Nürnberg under hela min barn- och ungdomstid, återrapporterades bara åren innan jag var född och så vid Eichman-rättegången.

Vilka som varit nazister talades det inte mycket om, så lite att det var intressant för oss unga. Lokala nazister fanns. Värendsbladet var en nazistisk tidskrift men ädelnazistisk. För redaktören Rydström, med ekologiskt jordbruk och sund livsstil (vegetarisk?) på programmet, hade det aldrig förekommit någon förintelse. Folk dog i krig, men det var knappast överraskande, menade han. I Ormesberga lät folk honom hållas med sina idéer. Någon politisk rörelse handlade det inte om.

Per Engdahl i Malmö var fascist och hans hållning en korporatistisk samhällsordning. Han kom ledsagad av några yngre vänner och med blindkäpp till Lund för att tala då och då. Prostfamiljen Lind i Malmö umgicks med honom så sonen Martin fick sitta med vid middagsbordet.

I Kalmar fanns det nazister, men när min äldsta dotter skulle skriva arbete om den saken på gymnasiet, Lars Kagg, hade många minnen bleknat. Jag hade rått henne att tala med det socialdemokratiska kommunalrådet. Han kunde likväl inte minnas nazisterna fast borgmästaren hörde dit  och hade hissat nazisternas flagga. Sysslomannen på Beredskapssjukhuset var med i hirden. Vi talar glömskt kommunalråd i början av 1990-talet. I Kalmar fanns under samma 90-tal också en handikappad man och han var nazist av just det ädla slaget. De som bar glasögon skulle till exempel inte skaffa barn. Det roade mig. "Men du har ju glasögon", sa jag till ädelnazisten. "Så har jag inga barn heller." Touché. Jag fick begrava honom. Jag kunde förstå hans ställningstaganden också om jag fann dem felaktiga. Som släktingarna sa: "Han hade sina idéer." Nå, hellre folk med idéer än folk utan, tänkte jag. Och farlig var han inte för någon. Inte ens när han körde sin cykelrullstol.

Nu tycks nazisterna uppfattas som farliga. Men krävs inte några särskilda sociala förhållanden för att nazismen ska kunna blomstra? En omständighet är misslyckad socialdemokrati - men är verkligen Löfven vår tids Ebert och finns det paralleller mellan tysk mellankrigstid och vår tid? Eller förhåller det sig så, att demokratiska partier, som står stadigt i folket, är ett värn mot all nazism. Om partierna inte står där, blir det illa. Det är i ett samhälleligt sönderfall nazisterna har sin chans. Annars är de egentligen chanslösa och kan som mest med sitt poserande bli irriterande. Tanken att de ska få nöjet att hänga politiker i lyktstolparna förblir deras våta dröm. Givet att samhället inte faller sönder.

Därför är det politiska arbetet så viktigt, alltför viktigt att överlåta till politiska eliter. Partiernas folkliga förankring är en grundbult och genom denna förankring finns det kontrollmekanismer mot maktmissbruk och likgiltighet inför sociala problem. Ett politiskt parti lyssnar, strukturer insikter och får förtroende för sin politik just när det partipolitiska programmet är strukturerade insikter, sådant folk känner igen och förstår i sitt sammanhang. Den politiska förkunnelsen bygger på lyssnande och strukturerande principer, dvs ett politiskt program. Ideologi om ni vill, men då inte som falskt medvetande. Och nu tänker jag inte dra resonemanget om skillnaden mellan demokrati och majoritetsdiktatur, men den är avgörande.

Politiska partier är alltså viktiga. De demokratiska skapar sådana förhållanden som gör nazister obehövliga/överflödiga, Det finns helt enkelt inte någon jordmån för det tänkandet. Men hur är det nu? Vad ägnar sig de politiska partierna åt? Finns det i Sverige betingelser som gör nazister möjliga. Då borde vi tala inte om nazisterna utan om betingelserna.

Tre av de politiska partierna uppträder ohöljt i kyrkovalet - ! Det gör de för att tillförsäkra partiet inflytande över den resurs Svenska kyrkan är. Egenintresse sålunda. De låter inte Svenska kyrkan vara en zon fri från partipolitik och partipolitiskt taktiserande. De skapar just en sådan beslutsstruktur och den är något annat än den kyrkliga samtalskulturen, den där vi övertygar varandra med goda argument (Gottfrid Billing). Vore det inte mycket bättre om de politiska partierna sysslade med politik i kommuner, landsting, regioner och på nationell och internationell nivå och detta på ett sätt som skulle göra fenomen som Nordiska Motståndsrörelsen alldeles obsoleta? Långt innan de politiska partierna tog sig in i det kyrkliga beslutssystemet, fattades ju beslut - på kyrkstämma och i kyrkoråd i det lokala.

För beslutsfattandet i det kyrkliga behövs inte politiska partier. De ställer mest till med ohägn. Eller behövs de just där? Då måste vi partipolitisera Pingströrelsen och Equmeniakyrkan, Stockholms katolska stift och de olika styresorganen för muslimska samfund. Skulle det inte fungera att skicka in religiöst indifferenta att fatta beslut i moskéerna? Nähä. Nå, då låter vi partierna bygga det där samhället där nazismen inte behövs, det är mitt förslag denna den 6 juni. I det samhället är kyrkolivet en statsfri zon.


Efter nationaldagen

$
0
0
Det var Horda och Hembygdsparken som gällde i går. Solen sken även om det dök upp ett hotande moln med fukt ett tag. Det är från Horda nationens kulturminister kommer. Jag såg ett stycke svensk frivilligrörelse i aktion, försäljning av hembygdsböcker, antikvariskt utbud därtill, lotterier, 20:- för att rida en nordsvensk häst, Horda Musikkår och så själva hembygdsgården som plats. Besök den! Där fanns människor jag firar gudstjänst ihop med, för Horda är en del av Rydaholms församling. I Horda finns också en småkyrka. Jag gillade allt. Min vän ordföranden erbjöd sig att visa mig runt, men jag fattade att hon hade tusen järn i elden så jag var klok nog att tacka nej. Jag red inte ens på en nordsvensk häst, men mindes hästen från skogsarbete i Moheda när jag var barn. Stark och smidig i skogen var den hästen.

Horda Musikkår blåste igång det hela. Sverige är fantastiskt genom alla dessa människors ideella engagemang. Jag talade. Fädernesland, modersmål och fosterland fick bli mina tre punkter med poängen att fädernesland och modersmål påverkar vi inte men det gemensamma fostransprojektet "fosterland"är vårt ansvar. Jag avtackades med boken om Rydaholms kyrka, välvalt och välkommet. Den har skrivits av ett gäng frivilliga hembygdsentusiaster. De små samhällenas betydelse som kulturhärdar ska inte underskattas. Det ska inte heller insikten att jag möter människor jag hör ihop med i kyrkogång och vid altarrund i hembygdsparken. Insikten är skäl till glädje.

På en annan nivå är jag lite mer dyster. Det kallas forskningsmöda. Jag trodde jag visste vad ett bokkapitel jag håller på med handlade om, gick igenom, tänkte kolla en detalj och när jag drog i den tåten kom ett helt sammanhang, ett jag trott att jag kunde gå förbi som oviktigt i sammanhanget. Nu går nog inte det. Forskning är att få en tanke, läsa på, gå till materialet, tänka efter, lägga sig med en problemställning på kvällen och vakna kl 4 eller 5 på morgonen och inse att problemen har hanterats natten lång någonstans i huvudet. Förvånas över hur det egentligen var och hur en del del hänger samman och lite distanserat se det som styrde alldeles fel. Sedan ska det hela ner som text och sättas in i sitt sammanhang. Det går nog. Men en del av detta forskande och pusslande tar mycket tid. Något lär jag mig på vägen inser jag - även om allt inte präglas av heuristisk yra just.

På nationaldagen fanns det skäl att fundera över demokratin. Jag gjorde det. De politiska partiernas medlemsutveckling borde jag söka förstå, insåg jag. Här avgörs kanske partiernas demokratiska förankring, dvs möjligheten att en granne sitter med i beslutsfattande.

När jag var barn, innan jag konfirmerats alltså, var 1.3 miljoner människor medlemmar i något parti. S hade 836 000 medlemmar - bland dem Tage Bengtsson, vars dotter var min klasskamrat och Paul Andersson, vars brorson var min klasskamrat, Högern 199 000 med landsfiskalens fru och Hanna Andersson i Ormesberga (vik kyrkoherden röstade på Högern). Centern, gott om gamla bondeförbundare i trakten, Märta Leijon t ex, 138 000. Kantor Henmark i Ör var folkpartist liksom Alvin Andersson, som kunde blivit riksdagsman; FP hade 108 000 medlemmar. Kommunistpartiet hade år 1962 25 000 medlemmar, Tage på sågen och Murar-Tage hörde dit. Så tedde sig politiken på Erlanders tid.

Nu är totalsiffran för riksdagspartiernas medlemstal 250 947 ser jag. Tre nya politiska partier har tillkommit, men tappet är mer än en miljon. Demokratin står uppenbarligen svagare. S har tappat 1.1 miljon medlemmar och är nu 89 000, dubbelt så många som moderaterna, 45 053. 27 556 centerpartister, 24 412 SD-are, 20 382 kristdemokrater, 16 793 vänsterpartister, 14 062 liberaler och miljöpartisterna är 13 689.

Hur är det då med de politiska partiernas demokratiska förankring? Har de mer blivit  parlamentariska storheter än demokratiska? I landet finns 10 miljoner, men bara en kvarts miljon är medlemmar i ett politiskt parti. Vi var 7 miljoner och var sjunde person var då medlem i ett politiskt parti. Politikerna i det lokala var kända. Jag noterar skillnaden. Vad har detta gjort med partierna och vad gör det med mig? Jag är bekant med en enda som sitter med i Alvesta kommun - och han är från Vislanda, tre mil bort. Vi umgås i det kyrkopolitiska. Han är centerpartist. Annars är detta en främmande värld för mig. Jag erlägger kommunalskatt dit. Det är det hela och ett rätt opersonligt förhållande.

Slutsatsen? Den gamla vanliga. Politik borde vara en anständig och nödvändig syssla och partipolitik en rimlig form för hanterandet av det parlamentariska systemet, men i Kyrkan hör det alls inte hemma. Med så få medlemmar borde partierna ägna sig åt det de ska enligt sina partiprogram. I inget partiprogram förklaras uttryckligen att Jesus är Herren. Partierna är nämligen inte konstruerade för det kyrkliga. Varför skulle de vara det? De har nog med sitt. Så inga politiska partier i kyrkovalet, tack. En helt annan sak är att människor som också är medlemmar i politiska partier, i hembygdsrörelsen, i idrottsrörelsen, i kulturlivet och jag vet inte allt ställer upp för kyrkligt ansvarstagande. Men det är, för att upprepa sig, en helt annan sak än att partier ska in.






Sex i Göteborg och hyckleri därtill!

$
0
0
Jag tänkte att temat kunde intressera. Jag läser nämligen Per Eckerdals ämbetsberättelse Glädjen längs vägen. Längs eller på? Längs vägen finns väl dikena och det kanske kan vara roligt i dom också. Men jag märker inte ord.

Per pläderar för gästfrihet och passar på att klaga över att biskopsparet lidit av begränsningar när det gäller representation i biskopshuset, där det ligger ute i ödemarken (s 57-58). Tungarbetat har det varit. Oh det är omöjligt för en rullstolsburen person att komma i huset. Då är Per glad över att det ska bli en ny biskopsboning och detta måste vara ett stort framsteg om man ser saken bibliskt. Frälsaren själv hade ingenstans att vila sitt huvud och när de lama skulle in till honom, fick man bryta upp taket. Så långt har man inte gått vid fester med biskopen i Göteborg.

En trött suck återges. Den handlar om strukturfrågor. När ska vi få ägna oss åt innehållsfrågorna? Per ser ett både-och. Det kan han kanske göra, men då är man av en särskild skapnad för saken ter sig för en i tjänsten grånad vara på det viset, at nya strukturfrågor kommer att avlösa de gamla i en aldrig sinande ström. Apparater fungerar så. Jag har sett det i 50 år. Den enda möjligheten är att bryta sig loss, göra uppror eller göra något annat än fastna i nätet. Bygga församling till exempel. Men de som inte kan eller vill det, vad ska de göra annat än att lägga all tid på strukturerna och mena att häri finns relevansen?

Per skickar också en ny signal om strukturer. Han vill se över stiftsindelningen. Det har vi varit några som velat i många år också - och motionerat om i kyrkomötet redan 1979. Han vill också överväga stiftsanställda kyrkoherdar och den saken är ganska brådskande för en ny struktur med kyrkorådet som styrelsen och kyrkoherden som VD växer sig fram (s 76-78). Struktur igen och sammanträdes/ledningsperspektiv. Jaha. Men det gemena prästerskapet ska vara kyrkokommunalt?

En biskop är en professionell optimist. Alltså deklarerar Per frankt att Kyrkan gått från lag till evangelium och det beror på distanserandet från statsmakten som gett Kyrkan en tydligare profetisk röst i samhället, som värnar nåden (s 96). Det tror jag inte ett ögonblick, men tanken var vacker. "Kyrkan står för nya möjligheter och nystart." (s  99). Hur många gånger har jag hört detta i episkopal retorik under mitt liv? Jag kan icke räkna dem alla!

Då kommer jag äntligen till de präster i Göteborgs stift som under de sex år Per varit biskop bestämt sig för att lämna och simma över Tibern till biskop Anders och våra vänner Bengan och Frasse. Nu talar jag inte om de präster som brytt sig om att vårda Missionsprovinsens medlemmar och inte om dem som klivit av för att bli präster i Missionsprovinsen, de första var ju mer utsatta än de senare när Domkapitlet i Göteborg skulle hålla rent, zauberhalten. Vi talar om sex präster som, också de, sett nya möjligheter och nystart i den romersk katolska kyrkan. Inte i Göteborgs stift fast de varit vigda för stiftet. Det borde väl bekymra.

Per slutar med frågan om trovärdighet och vikten av att skapa ett "vi". Det kan man göra, men just trovärdigt är det inte i löftesbrottens Svenska kyrka, den som i grunden är så exklusiv att den stenhårt markerar, så stenhårt att det sätter avtryck i utvecklingsmöjligheter för präster och diakoner samt förstås avtryck i lönebesked och pensionsbesked. Det var inte sagt så. Det blev så. Trovärdigt är det inte. Och de som talar om trovärdighet och vi-känsla ska konfronteras just här. Inte minst Per, han var ju en sådan själv. Han vet hur de tänker. Han har inte gjort en ansats för att övertyga i sakfrågan. När det finns många kompetenta präster och diakoner, många pensionerade eller på väg att pensioneras (efter åratal av inlåsning i befintliga tjänster, för andra tjänster än de hade, kunde de inte få) som kan säga att glädjen försvann längs vägen är det inte dessa som har problem utan Per. Med trovärdigheten. Detta ska han leva med som pensionär. Och då kanske artigheten inför stiftschefen far sin kos. Vad har han gett för stöd för att motverka missmodet, det som är så viktigt när hans ämbetsberättelse slutar? Jag är allvarlig för Per har rätt. Yta och innehåll är viktiga.

Hyckleriet då? Polisen hade trafikkontroll i Moheda i går. Jag kollades inte. Men vem sattte inte på sig säkerhetsbältet innan han startade motorn och började köra i stället för att som vanligt sätta i bältet när han börjat köra? Jag! Detta var rent och skärt hyckleri. Som bäst ett privatekonomiskt övervägande, men jag misstror denne potentielle missdådare. Hans beteende i går har dock alls inget med själva laglydnaden och vikten av den att göra. Bara så ni vet. Avslöja hycklaren!


"Vi fick rätt" eller "vad var det vi sa!"

$
0
0
Medges. Jag har skrivit det förr: Vi fick rätt. Sura prästfruar på 1970-talet, som blev arga för att vi sa hur det måste gå för Svenska kyrkan om inget gjordes, var ute i ogjort väder. Ogjort och ogjort? Deras brist på allvar i salighetsaken gav understöd åt bristen på kyrklig förnyelse. Den behövdes ju inte. Allt var i princip väl beställt. Vi kunde köra på som vanligt. Dop utan undervisning, folkbokföring, kyrkokommunal struktur, statskyrkosystem som var så stabilt som det bara tänkas kunde (att det vilade på en övergångsbestämmelse låtsades man inte om), högmässa utan nattvard som grundregel för söndagen och så kunde vi rösta på biskopar i trygg vetskap att röstresultatet skulle regeringen strunta i om resultatet blev fel. Allt var, för att tala bibliskt, jubel och sång. (Ps 65:14)

Vi som sa något annat var värre än partyförstörare. Det var ju vi som ställde till det för alla de andra. Sinnebilden av sura kyrkoherdar i slips och grå kostym sitter fast i hjärnbarken på oss som var med. Sedan gick de i pension och därefter dog de och minnestecknades av Oloph Bexell, som alltid fick till något vackert om vilken prästjäkel som helst. Det var därför vi alla ville minnestecknas av honom om det inte varit för en enda besvärande omständighet, den att vi då först måste vara döda. Av detta enda skäl kunde vi tänka oss avstå. Från minnesteckningen, alltså. Eller från döden, tills vidare?

Vi är nere på 3.9 miljoner besök vid söndagens huvudgudstjänst när 2016 års siffror presenteras. Det var väntat. 1990 var det 9 miljoner. Det tar ungefär 6 år att tappa en miljon,  men ska jag göra en liten prognos är vi under 3 miljoner år 2021. Då har jag inte sagt något om vad som händer i gudstjänsten, inget om förkunnelsens halt eller ens om liturgin. Jag har inte övertygats om att den nya kyrkohandboken blir publikdragande, om man säger så. Risken är överhängande att de som brukat gå tröttnar, när igenkänningsfaktorn blir för låg.

44% av alla barn döps. 28 000 15-åringar konfirmerades. Det är 26.8%, lite drygt var fjärde i årsklassen. Nå, nu kollas också siffran för medlemmar i Svenska kyrkan och då är det 42.4% men fortfarande inte fler än 28 000. När jag var ung präst var det 80 000 konfirmander. Ungefär en tredjedel som gifter sig, gifter sig kyrkligt (33.7%). Begravningen håller inte riktigt ställningen heller men 3 av 4 döda får en svenskkyrklig begravningsgudstjänst (74.3%). Den siffran kommer att sjunka. När jag var ung präst låg den siffran på 95%. Ingen folkbokföring och mindre att göra när det kommer till kyrkliga handlingar, hur får prästerna arbetstiden att gå? Kanske till arbete med barn och unga?

Nja, besökstillfällena i skolor, förskola och fritids har minskat till 17 677, som bäst har det varit 29 851. I grupperna finns 144 115 och av dessa är hundratusen i åldrarna under 13 år. Jag kan inte underlåta att återge hur gruppverksamheten presenteras: Scouter, musiklek och tjejgrupper, söndagsskola och barntimmar. Var är killarna i vår barn- och ungdomsverksamhet.

De kyrkliga ungdomarna är få och ungdomsarbetet svagt. De fåtaliga träder gärna fram med stora anspråk och kan enkelt få köpa kanoter för 75 000:- av stiftsmedel för sin lokala verksamhet. Det kallas "behjärtansvärt". Och det kan det vara. Men tanklöst?

Vad var det vi sa som hade gjort skillnad? Bygg församling, sätt söndagen i centrum, se till att högmässan som firas blir sådan, att det är tråkigt att missa den. Undervisa, undervisa, undervisa. Skickliggör lekfolket till att vara missionärer i det lokala, hemma, på arbetet, i skolan, bland vänner. Bygg upp det gemensamma bönelivet. Se till att det finns själavård. Några av oss var noga med att ge de svenskkyrkliga markörerna, dvs detta är den kyrka som stått samman med folket i århundraden. Slå vakt om församlingsfesterna och ta vara på människor. Tänk i människor, inte i verksamhet för dem. Alla har någon gåva som kommer gemenskapen till godo. Prästen och diakonen har en majeutisk uppgift men egentligen är detta framfödande hela församlingens ansvar. Var så allvarliga att ni tar glädjen på allvar!

För att nå allt detta, behövdes kyrkor i de nya stadsdelarna. Det fick vi i Norrliden kämpa för under 13 år. Vi bemöttes med lokala kyrkopolitikers skitaktighet under hela denna process. Bara Maja, vänsterpartisten, steg av från den tidigare partilinjen när det gällde kyrkbyggen i Kalmar och markerade att kyrkan behövdes just i Norrliden. Det hade behövts samma nysatsningar i de gamla församlingskyrkorna. Det visste många präster men de fick inte utrymme utan skulle stånga sina pannor blodiga mot dem som inget ville mer än att bevara det som var, glömska om att den som vill bevara sitt liv ska mista det. Det är detta som har hänt. En uppsättning kyrkokommunala beslutsfattare fann nöje i att försöka förhindra vad församlingsprästerna ville. Biskoparna? Vidunderliga var deras felanalyser och små bortförklaringar till att det var som det var men att vi alltid skulle se framåt med oförminskad entusiasm.

Det långa talets korta mening är att vi hade rätt och andra hade fel. Det visar sig. Säger någon detta på sitt försynta sätt, uppstår inte bara veklagan utan kristlig vrede. Vem vill låta de kyrkligt förnyade, de som är så högkyrkliga att de praktiserar celibatet offentligt, plocka poäng på att de var klarsynta, pålästa, begåvade, insiktsfulla och inte bara vackra? Vad återstår att göra då? Säga det sanna: Vi fick rätt. Vad var det vi sa? Det är repliker som ger märg åt konversationen. Samt blodstörtning hos somliga.

Jag medger, oss emellan, att det inte alltid är roligt att både ha och få rätt. Samtiden är onödig, det är det värsta. Kan det bero på att alltför få älskade Svenska kyrkan? Och vad ska nu satsas på? Det fattade de begåvade redan i går morse, tack vare den kyrkliga publikationen. Vi måste behålla 90-talisterna. Då gifter dom sig, låter döpa sina barn, barnen konfirmeras... Levande tro på Jesus som Herren, då? "Behållakonceptet" har haft sitt bäst-före-datum. Nu är det nog "vinnarkonceptet" som gäller. Vinna folk. Med det som är Kyrkans sanna skatt, the real thing: evangeliet. Vinna folk för Jesus.

Då måste jag väl sluta med historien jag hörde. Flickan skulle vara på konfirmationsläger i Equmeniakyrkan och hade fått besked att hemförsamlingen förväntades ge en Bibel. Pappa, mamma och barn tog sig till pastorsexpeditionen och framförde sitt ärende. Nu var det omöjligt att få en bibel under dessa omständigheter för Equmeniakyrkan kunde inte konfirmera för Svenska kyrkans räkning. Det är visserligen sant, men nejet till Bibel kom att visa sig kostsamt. Pappan blev upprörd och gick ur Svenska kyrkan. Minus 12 000 per år går det pastoratet miste om, ty han var en välavlönad 70-talist. Blev det Sveriges dyraste bibel för det pastoratet? Pastors nit var verkligt men inte visligt.

Det var nog fel

$
0
0
Stadsmissionen tackade nej till 85 000:-. Det var fel givare. Och jag som från det romerska kommunala beslutsfattarsystemet fått lära mig, att pengar inte luktar. Här luktar de. Stadsmissionens direktor, med en lön per månad i häradet av den erbjudna gåvans storlek, förklarade: "Vi väljer att avstå från gåvor/sponsring från företag och organisationer vars verksamhet eller målsättning strider mot Stockholms Stadsmissions människosyn."

På morgonmässan i Kalmar domkyrka togs varje fredag kollekt upp. Det ogillade en person. Nattvarden var helig och så la vi smutsiga pengar i en skål på altaret. Vem vet vad de pengarna använts till? Vi sa väl att "NU bärs de fram för att användas till något Gudi behagligt ändamål",  Poängen var att det var vanliga pengar. Den protesterande lät inte riktigt övertyga sig. För att övertygas, krävs nog en betydande del av världslighet, kan jag anta. Så var pengar varit tidigare och vad de använts till är inte mitt problem.

Nu var inte själva pengarna ett problem för Stadsmissionen heller, om jag fattat saken rätt. Men givaren! På vilket sätt strider då Sverigedemokraternas verksamhet eller målsättning mot Stadsmissionens värdegrund och vilken är den? Vi tar frågorna en efter en.

SD ägnar sig åt politisk verksamhet. Det kan inte vara ett problem, för detta hör till samhällsbygget. Vi ber för  politiker och för politiskt ansvarstagande i kyrkoböner och kanske enskilt också. Det måste alltså handla om SD:s målsättning.

SD är ett högerparti, som fick plats på den yta som moderaterna lämnade efter sig när det partiet blev nytt och liberalt. På det utrymmet har SD en målsättning, som strider mot Stadsmissionens människosyn. Men om det är främlings-frågan saken gäller, på vilket sätt skiljer sig SD:s människosyn från den syn som lagt grunden till dagens migrationspolitik? Börjar vi inte få problem nu? Med sanningen. Eller finns det några punkter i partiprogrammet som utsäger, att SD har en särskilt vedervärdig människosyn? Det har jag aldrig hört. Borde inte de andra politikerna tagit upp den saken och dissekerat den sortens resonemang i så fall? Jag har bara hört påståendet att människosynen är "en annan". Det kan man alltid säga, men verkar det troligt?

SD-folket har gått i samma skola som vi andra. Somliga grundläggande för nationen gemensamma värden har bibringats oss där. Andra har förtigits, det där om att människan är skapad till Guds avbild, t ex. Men det har sagts i konfirmandundervisningen och där har antagligen en hoper SD-are gått. Hur eller hur har vi i Sverige velat ha en socialpolitik, som ser till att ingen faller utan skyddsnät. Har SD särskilt drivit tanken på nattväktarstaten eller mer betonat folkhemstanken? Vad säger det om människosynen i de olika partierna.

Nu gäller saken kanske mer Stadsmissionens människosyn. Vilken var den på pastor Kejnes tid bland gubbar och gränder? Pastor Kejne skulle i vår tid obönhörligt klassats som "homofob", men sa Stadsmissionens dåvarande direktor pastor Jiwe Johansson något i människosynsfrågan som skulle inneburit ett avståndstagande från Kejnes människosyn? Nej, det gjorde han inte. Själva grejen var att Stadsmissionen skulle hjälpa människor. På sitt sätt var frågan om människosyn enkel då. Har Stadsmissionen ändrat hållning? Skulle en utsatt, som uttrycker sympati för SD, vara välkommen till Stadsmissionen och få hjälp? Antagligen.

SD hade aen avsikt med sin gåva, kan man tänka. "Vi ville bara ge bort pengar", heter det. Inte sätta upp en SD-banderoll framför Stadsmissionen. Man kanske dock kan anta att gåvan till understöd för fattigpensionärer inte skänkts så som Jesus tänker, att den ena handen inte vet vad den andra gör. Hade Stadsmissionen tagit skada av den olämplige givaren, ett politiskt parti med 18% väljarstöd i opinionsundersökningen senast, landets näst största. Då är det väl något fel på lika många medborgare, om vi skulle fråga Stadsmissionen.

Vi borde kanske lusläsa vilken värdegrund Stockholms Stadsmission har och jämföra den med SD:s. Menar SD något annat än att ett välmående demokratiskt samhälle bygger på medborgarnas tillit, respekt, ansvar, inflytande och empati? Jag vill faktiskt veta svaret på den frågan för jag läste på Stadsmissionens hemsida.

Själv avviker jag nog från Stadsmissionens rättighetsresonemang. Kan man ha "rätt till kärlek och värme"? Kan jag stämma någon om jag inte fått ut min rätt då? Nå, jag har alltså rätt"att bli bemött med öppenhet, nyfikenhet och lyhördhet"? Det är önskvärt, medges, men är detta en rättighet? Är det inte snarare en skyldighet för andra mer än min rätt? Nu får vi fundera. Är min gåva välkommen om jag tvekar inför denna värdegrund?

Jag tänker vidare. Vi kanske ska införa en slags gåvospärr? När kyrkvärden kommer för att ta upp kollekt säger jag först att jag är homofob eller kv*nn*pr*stm*st*nd*r* och frågar om min kollektgåva verkligen är välkommen. Det skulle förvirra. Svenska kyrkans internationella verksamhet eller SKUT - vad säger de om kv*nn*pr*stm*st*nd som skulle göra min gåva välkommen? Ni förstår det konsekventa i resonemanget.  Och det borde vara ett problem, att SD har samma människosyn som majoriteten av de andra politiska partierna. Inte minst i migrationsfrågan, tycks det. Men jag avviker kanske på ett sätt som gör min gåva ovälkommen?

Nu blir det till att tänka en stund.
Denna tidiga morgon ska jag med en brigadspanare på plats (i terränglådan) gå igenom en del av de gamla stridsplanerna för Milo S. Nu förstår ni det tidiga klockslaget. Det nya svenska försvaret kan lita på de gamla kämparna. Vi ställer upp när vi behövs. Och vi behövs. Vi har ju samtränat med militära styrkor långt utöver vad nya officerare kan föreställa sig. Jag läste några av utvärderingar av dessa storslagna övningar och blev, som jag anförtrott er, inte förvånad av analyserna. Detta ska jag anförtro brigadspanaren, som framför tjänstefordonet.

(S)-öndagsskola

$
0
0
Tjänstebilen körde fram timme T, dvs kl 06.00. Brigadspanaren och jag hade tilldelats en flyglotta, som skulle sköta sambandet. Jag antar att överste Olofsson ville förse oss med stabshjälp. Så gav vi oss ut i det vi kallar Milo Syd (gamla vanor sitter i). Efter lite mer än 800 km hade vi gjort vårt dagsverke, inspekterat och dragit slutsatser. I Hässleholm funderade vi över infanteribrigader m/66 och m/77. Jag gick igenom användningen av pansarbrigader i ett invasionssecenario. I BoMö talade jag vänligt om överstelöjtnant Olle Melin och så gick vi igenom sjöstridskrafternas ansvar i Hanöbukten. Jag redogjorde kortfattat för några av de klassiska stora övningarna i militärområdet. Utspisningen var helt ok i går, dvs inte fältmässig. Det var på många sätt en intressant dag. Varför gamlingar som jag ägnar oss åt detta? Därför att försvarsmakten vet var den beprövade kompetensen finns, vi som övat i en omfattning som inga nuvarande officerare har. Roligt att vi uppskattas någonstans när nu den gamla krigsplanläggningen uppdateras. Brigadspanaren hade all heder av körningen under mer än 8 timmar, dvs effektiv körtid. Annat fyllde ut tiden.

Lite seg känner jag mig allt denna tidiga morgon när det är söndag och tid för (S)-öndagsskola:
Olle Burell, S, talade så varmt om det socialdemokratiska arbetarepartiets insatser i Svenska kyrkan från 1920-talet och framåt. Jag kan säga 1918 också och läser Arthur Engberg.

"Så blev det ändå icke du, som vann segern, nasaré." Svaret på frågan ståthållaren Pontius Pilatus ställde, "vad är sanning?", "det svaret, nasaré, fanns icke och kunde icke finnas i ditt evangelium." (Arbetet 24 dec 1918). Utgångspunkten är klarlagd.

Vi som kan lite om svensk arbetarrörelse visste detta redan. Bengt Lidforss har vi ju läst och både Engberg och Lidforss var skeptiska till de nya försöken att göra tron salongsfähig/trovärdig. Professor Linderholms försök pekar hän, menar Engberg, "mot nyprotestantismens upplösning i ateistisk allmän religiositet". Det är den öppna hänsynslösheten som gäller: Vårt folk har alltför länge fostrats av präster och micklar. Den fira och manliga hedendom, som från Sokrates strålar genom historien, har behov av en renässans. Men dess seger, som är segern för en högre kultur, måste firas på den kristna livssynens ruiner." Linderholm får lite beröm dock: "Det är gott och väl, att de vidskepliga föreställningarna om Jesu gudom, övernaturliga födelse, uppståndelse, undergörareverksamhet o.s.v. avlägsnas." (Arbetet 14 juni 1919)

Nu har vi en möjlighet att förstå 1920-talet och då läser vi Arthur Engbergs kykopolitiska program modell S i Social-Demokraten den 29 juli 1925:
"Det program, som vi i detta stycke skulle vilja förorda, företer därför (för att inte hamna i en tvångsfostran till kristendom, DS) följande tågordning:
1) Den borgerliga och kyrkliga kommunen sammanslås;
2) rätt till fritt utträde ur statskyrkan beviljas;
3) kyrkomötets vetorätt avskafas;
4) bestämmelserna om bekännandet av den rena evangeliska läran utplånas ur R.F. § 28;
5) religionsundervisningen i skolan omlägges på principiellt samma grund som skolans övriga ämnen;
6) statskyrkan avskaffas."

Programmet är klart och tydligt och i vår tid väl genomfört med ett undantag. Partipolitiseringen ersatte tanken att göra en allomfattande kommun, men tanken är väl närmast densamma?

Ett slutligt citat, som kanske inte bara ska gälla högern?
"Men vidrigast och föraktligast äro de politikens hyenor, som inom Allmänna Valmansförbundet med kall beräkning göra valpolitik i religion. De äro bladlössen på den svenska kulturens träd." (Arbetet 1 juni 1920)
Låt oss nu fundera på på projektet att med kall beräkning göra valpolitik i religion, det som politikens hyenor ägnar sig åt. Arthur har talat!

De slutligaste citaten ska kanske inte undanhållas er. Det är Arthur i högform i Arbetet den 12 december 1919. "Det är absolut nödvändigt att avskaffa statskyrkan. Sker icke detta, kommer den officiella lögnen i religiösa ting att alltjämt prägla statslivet." Arthur slåss för religionsfriheten och vet hur det är:

"Det är och förblir ett oefterrättlighetssystem, att hederliga och högt förtjänta män skola degraderas och diskvalificeras, bara därför att de i religiösa ting omfatta och ge uttryck åt en annan övertygelse än statskyrkolärans, medan vilka moraliska ynkryggar som helst förklaras väl skickade, om de blott bräka med i den troende fårahjorden."

Där satt den, Arthur, mer klockrent mot S-partiet de gångna decennierna än du avsåg. Tack i alla fall. Och ett särskilt tack till Olle Burell, som påminde om partiets kyrkopolitiska insatser från 1920-talet och framåt.

Slut på dagens (S)-öndagsskola.

Omtugg om 68-rörelsen

$
0
0
Nu kommer jag att tugga om ett kärt tema. Ni behöver inte läsa. Men av anständighetsskäl vill jag skilja "68-rörelsen" från vanlig politisk medvetenhet. Det finns en sådan kristlig 68-rörelse. Den demonstrerade vid Uppsala 68, t ex. Men den fick inte demonstrera på stan så Grenholm & Co gick i gåsmarsch i Uppsala domkyrka med sina plakat. De utgjorde därmed ett radikalt och systembekräftande inslag i kyrkobilden. Inte stadsbilden. Där var de inte önskvärda. Delegaterna skulle få se. Inte folket. Det kallas - demonstration! Men vilken är skillnaden mellan en demonstration och ett spektakel? Andra demonstrerade på gatorna för att föra fram vad de lärt sig i debatter och studier.

Jag tror några av er inser min polemiska poäng.
Den här sortens kristna satt inte i studiecirklar med goda hedningar. Andra gjorde. När radikala studenter läste, diskuterade och drack te hos Cecilia Hector, t ex, så fanns i hennes studentrum också den svenska tidegärden på greppavstånd. Alla högkyrkliga var inte högerkyrkliga, som några fått för sig. Cecilia har sin bakgrund i Gamla Hjelmseryd och läste på Katedralskolan i Växjö. Min lilla poäng att inom den där "68-rörelsen"återfanns i diskussionerna. De hade viktigare ting för sig än att skriva artiklar ihop med folk av annan tro än kyrkokristendom.

Nu funderar jag sålunda som vanligt över prästsönernas Frostin, Hammar och Lind. De gick dem väl. De kom sig upp. Men jag tycker kanske att Marx och Engels skulle frikännas från deras sällskap. Mycket ont kan ni säga om Marx, Engels och Lenin, för att inte ta ta med kamrat Stalin, men deras tänkande ska inte förknippas med prästsönernas. Då nämner jag inte lillasyster Hammar, hon som 1968 just gick med i Konservativ Skolungdom i Häsleholm. Bilden kanske annars skulle ha kompletterats på så vis.

Så vad är 68-rörelsen? Mer reflex än reflektion? Beviset på att det alltid finns en chans att klättra på andras opinionsbildning? Frasradikalism?

Den faktiska politiska medvetenheten växte fram under 1960-talets tidiga år. Jan Myrdal kunde läsas i Aftonbladet. Apartheidfrågan brände och till den kom Vietnamkriget. Den internationella medvetenhet som kom också ur det vanliga Tredje världen-medvetande som bibringats i söndagsskola och konfirmandundervisning ställde människor inför moraliska och politiska problem långt innan 1968. Det är säkert sant att det finns ett kristet ferment i 60-talets politiska medvetenhet, men den är av annat slag än den som resulterar i "68-rörelsens" karriärer. Tror jag. För det fanns en kristen undervisning som motiverade politiska frågor utan att det blev kyrkoliv. Fråga några av de då radikala om deras bakgrund i kyrkolivet. Frågorna var på allvar. Det ska inte glömmas bort nu.

De kyrkligt radikala utgjorde understundom en patetisk anblick. Ingemar Simonsson fick skit efter Båstadkravallerna, det är sant. Hans insats inskränkte sig till att med folkpartisterna stå på en gräsmatta och titta på när matchen stoppades. Jag har skrivit det förut. Men detta "stående och bligande" räckte för att motorburen lokal ungdom med agrar bakgrund skulle stövla in på Stiftsgården, fimpa cigaretter i mattan och bete sig illa. Det räckte också till att lyfta Ingemar, som senare bodde i närheten av Sveriges Television i Malmö och blev socialdemokrat. Det var många som kunde dra nytta av andras radikalitet, om man så säger.

Frågan som inte ställts med tillräckligt allvar är förstås hur det som framstod som radikalt kunde räcka till för att främja kyrkliga karriärer och skapa kontextuella gemenskaper. Kontextuellt är nämligen fint. Per Frostin var så kontextuell att han ville förbjuda innehav av parabolantenner. Då förstår ni. Men det är märkligt att de kontextuella akademikerna i så ringa utsträckning ter sig folkliga och i så ringa utsträckning haft prästtjänster i miljonprogramsområdena. De var lite finare än så. Och blev finare än så. Fast jag tänker lite dolskt (men nu uppenbarat!) att vi bevittnar en förmåga att för egen räkning kapitalisera radikalitet. Kamrater i ledet har de aldrig varit.

Återstår att skriva avhandlingen om hur de små grupperna tar sig fram och bildar kretsar där man kliar varandra på ryggen och skaffar varandra makt via den subventionerade Kriss-rörelsen, den som blev till intet. Denna maktutövning har eroderat Svenska kyrkan. Dessa i 68-rörelsen/68-kyrkan alerta   har framstått som ljusets änglar endast på grund av att andra kyrkokristna medvetet och illvilligt svärtats ner. Ingen stor sak i det - givet att ljusets änglar kunnat sköta och utveckla kyrkolivet. Det kunde de inte. De visste inte hur man står samman i ifrågasättande gemenskaper och de visste inte hur man står samman med en kategori de gärna talade om - vanligt folk. Det är dessa de finkristnas liv och gärning som borde granskas nu. Johan Sundeens bok behöver en uppföljning på temat "vad hände sen?". Och vad åstadkom de? Är det bråttom? Ja, det är det. Om inte en sådan granskning ska klassas som likskändning.

Nu har jag tuggat om en massa gammalt igen. Men det man inte sagt 25 gånger, har inte gått in. Vad var det för mening med denna drapa? Att komma fram till president Macron och hans valframgångar, de som håller på att utradera vänstern. Sådant har vi sett tidigare och när vi såg just detta tidigare, gick det illa för Frankrike. Är det någon som egentligen kan redogöra för Macrons ideologiska program, det som tidigare vänsterväljare röstar på? Tuggar inte tillvaron på mot elände rätt uppenbart? Och då inte bara i Frankrike.

En sak till. I Östran/Nyheterna slår Bengt Olof Dike i dag fast att det inte är Jesus som utser ledamöterna utan nomineringsgrupperna. Frimodig kyrka har för övrigt inget försteg. "Tror Sandahl att Jesus har detaljerade åsikter om vilka nomineringsgrupper som är bäst lämpade att sköta kyrkans angelägenheter?" undrar Dike. Men det får man väl ändå tro. Jag menar, Gud bryr sig om tillvaron bortom nanosekunder och molekylärbiologi så varför inte hur det går till i den stora staden Nineve? Här anspelade jag på profeten Jonas bok.







Uppenbarelsen

$
0
0
Kristen tro vilar på ett avslöjande från Gud själv. Antingen fattar jag vad avslöjandet går ut på eller så missar jag det. Jag kan missa det radikalt, alltså helt och hållet. Det är ett bättre läge än halvmissen, den som går ut på att ta en del av uppenbarelsen och använda delen för att konstruera mig något eget.

Uppenbarelsen är allmän. Är jag skapad till Guds avbild - imago et similtudo Dei - kan jag snappa något om heligheten i tillvaron. Det är i Gud vi rör oss och är till. Visserligen är jag fördärvad och visserligen kan jag vända allt i eget intresse, men det hindrar inte att jag då och då kan ana något. Pappan vid dopsamtalet berättade om födseln och var så uppfylld av allt. "Sen körde du hem och tog en whisky", log jag. "Hur visste du det?" sa pappan. "Det är brukligt." Jag var nöjd över den repliken. Men för föräldrar och dopfölje sa jag lite mer vid dopgudstjänsten, avslöjade vad Gud vill. Och det visste jag bara eftersom det anförtrotts oss.

Bibeln läst i Kyrkans gemenskap eller hur vi säger att det ligger till. Det är ju på detta avslöjande jag kunnat vigas till präst och Kyrkan betrott mig att förkunna evangeliet för det folk jag fått mig anförtrott. För att minimera mitt ego kläs jag i de kläder som avslöjar i vems ärende jag går. Jag kläs över. Andra klär upp sig i de kläderna, men sådan är inte jag. För mig är Kyrkans ärende heligt och koret inte en scen där jag framträder utan en plats där folket betjänas med ord och sakrament. Jag blev inte präst för att få klä mig i fina kläder eller för att bli vänligt mottagen i husen, lika vänligt hälsad på på gator och torg och dekoreras med titlar och hedersbetygelser. Det heter präst-tjänst!

Till prästeriet hör förstås också att ta vård om församlingen. Det går inte riktigt att skilja ut det andliga från det värdsliga. Prästen skulle sitta i kyrkorådet och egentligen var kyrkorådet just ett råd för att bistå prästen, inte främst en styrelse. Till detta råd valde det gudstjänstfirande folket vid kyrkostämman medlemmar. De skulle inte en sekund fundera över att avgöra vad Kyrkan tror, de höll till godo med förkunnelsen och litade på att den var varudeklarerad efter Bibel och bekännelse. Prästen var ju vigd. Skulle det bli eländigt uselt fanns det också en kontraktsprost och en biskop med domkapitel att tillhålla försumliga präster vad deras frid tillhör. "Med den stora räkenskapsdagen för ögonen" skulle prästen sköta sina sysslor och han hade anförtrotts Kyrkans sanna skatt, som var evangeliet. Det skulle Guds älskade barn få höra till befrielse och läkedom.

Ur Uppenbarelsen föddes en västerländsk kultur. Den var intellektuell, för den var sanningssökande,  och den skolade människor till tro och vetande. Den räknade med att de troende byggde det provisorium som denna värld är och såg människan som kung, präst och profet. Kung med ansvar att ordna tillvaron. Det kunde också torparen uppfatta som ett ansvar även om han inte i första hand beskrev det dagliga slitet som kungligt. Präst i de troendes (obs!) allmänna prästadöme med den dagliga bönen som livshållning för att bära världen till Gud. Och så profet med uppgift att skilja ont från gott, en politisk uppgift om ni vill. Allt detta födde ansvarskänsla, inte naivitet. Vi ser följderna också i det som kallas "postkristet".

Fattar ni risken i det som nu kallas "postsekularism"? Risken är att vad skit som helst kan uppfattas som fromt och fint. Huvuden läggs på sned, ord läggs rätt, tonfall moduleras men lik förbannat talas inte sanning. Här går gränsen mellan det uppenbarade och det uppfunna.

Vart leder detta? Till ny besinning av vad Kyrkan bär med sig. Jag skriver inte "Jesusväckelse". Då blir de ortodoxa upphetsade på sitt sätt och de evangelikala på sitt. Egentligen är det nog i djupare mening Jesusväckelse jag menar, om man fattar att Kristus och Hans Kyrka är konceptet, det koncept där Anden ger liv. Jag ska inte dra allt det här. Jag ville mest skriva om att den kristna tron är ett avslöjande och att allt beror på Avslöjaren.

Det är här vi är oense inför kyrkovalet. Somliga tror att Svenska kyrkan är en resurs som de ska använda. Så tänker inte jag. Nog är Svenska kyrkan en resurs. Men Guds resurs. Oss till salighet. Är vi oense här, är vi i grunden oense. Och inte ens en jordskredsseger för dem som tror att de ska ha Svenska kyrkan som en resurs för eget bruk, ändrar vad Svenska kyrkan egentligen är, vems ärende hon ska gå och vilken grund hon har.

Ärkebiskopen fick en utmärkelse i London i fredags. Sedan var det Sigtuna under helgen och så Rom. Men nu blir jag orolig. I morgon är det Kyrkostyrelse. Var är styrelsens ordförande då? Bland ärendena står kyrkohandboksförslag och tillsättande av generalsekreterare. Inga små frågor, annat att förtiga. Då är finessen att det episkopala och det folkvalda arbetar gemensamt med problem och frågor. Men nu? Det uppenbarar sig väl när sammanträdet öppnas.

Malevoluntaiteten

$
0
0
Smaka på ordet: malevoluntaitet. Det låter liksom finare än "illvilja", även om det i sak är lika eländigt. Jag funderar över malevoluntaiteten i Svenska kyrkan. För egen del, alltså. Vilka erfarenheter har jag?

Beskyllningen kom från Gustaf Wingren om de dörrstängande prästerna oh det var 1970- och 80-tal. Cristina Grenholm var inte sämre, värre snarast. Hon påstod att dessa präster vägrade förkunna evangelium. Nu dras resonemangen om att dessa präster inte är för den öppna kyrkan och de ska räknas in bland de mörka krafterna. Sådant kan bara de säga, som drivs just av malevoluntaitet. I sak är det de säger inte sant. Det är vanlig lögn, gemen lögn. Eller - om den ska kopplas till Lögnens fader Djävulen - en djävla lögn. Det bör de kristna besinna. Svenska språket kan vara teologiskt precist också i vardagsslag.

Jag funderar alltså ett varv till över det kristliga lögnväsendet. Jag kan bli personlig. När jag fyllde 30 år, det är ett tag sedan, höll prosten Pehr tal och sa att "Dag är egentligen den folkkyrklige av oss". Då hade jag skrivit folkkyrkokritik (boken Vida hon famlar) och menat att den folkkyrklighet jag såg var en besvärjelse, inte en strategi. Jag hade nog kunnat båda upp både biskop Einar Billing och biskop J.A. Eklund på min sida om det gällt. Billing var ju upprörd över vanskötta folkkyrkoförsamlingar där prästerna var lata. Eklund agerade pastoralstrategiskt både i Uppsala och Kalmar, där han var domprost innan han blev biskop, och alls inte främmande för en kritisk livshållning. I 13 år slogs vi för ett få en kyrka ovan jord. Det betydde att släktingar kallades in att sy ihop eller skänka alster till basarer och annat. För pengarna köpte vi konstverk. Jag hade nämligen sett de två andra kyrkostiftelserna i Kalmar. De hade pengar på bankbok. Jag säger bara detta: inflationstakten i slutet på 1960-talet och sedan 1970-talet. Vår lösning var klokare. Ni kan de den i Två Systrars kapell i Kalmar. En uppsättning evangelisationsinitiativ hade nog avtryck av mina fingrar. Och när bekännelsearbetet havererade i det rikskyrkliga, hade jag några förslag som genomfördes och räddade saken. Jag säger det själv, för ingen annan gör det eller skulle ens komma på tanken att göra det. Här har ni malevoluntaiteten. När man inte kan säga något ont och illvilligt, tiger man. För grundmönstret är ett och detsamma. Jag skrev boken Jesus - motspänstig medmänniska och då sades: "Bra bok, fel författare." Det var ett sant ord och beskrev fenomenet: malevoluntaitet. Här ser vi ett stycke kristendom i praktiken, verkligheten bortom fagra fraser.

I ett friskt kyrkoliv hade mina erfarenheter tagits till vara. Få präster har varit med i processen att bära ett altare till en källarlokal (Henry Svensson, domkyrkovaktmästaren, gjorde altaret) och sedan fyllt på med vad en kyrka ska ha, säkrat mångas ansvarstagande så pass att vi gick från distrikt och distriktsråd till församling och kyrkoråd. På den resan har en präst lärt sig en del. I malevoluntaitetens kyrka kunde jag lika väl ha lagt all min möda på ett medlemskap i Rotary och därtill inte skrivit avhandling om avgörande skeenden i Svenska kyrkan. Jag kanske hade kunnat få bli Rotarypresident ett år, först incoming, som ni vet. Fint värre. I stället fördelade sig rollerna så att andra präster blev havliga och omfattades av benevoluntaiteten.

Låter jag bitter, hör ni fel. Jag är blott distanserad. Jag undersöker kliniskt mekanismerna och klassificerar dem: malevoluntaitet. Det är just kliniskt distanserat som fenomenet malevoluntaitet kan skärskådas.

I dag är det kyrkostyrelse. Det blir något för barnen i himlen att få. Wanja Lundby Wedin ska leda arbetet för Antje är hos Frasse i Rom för att ge honom en tavla av ikontyp ihop med Anders, som ska bli kardinal om 14 dagar. Incoming Cardinal, liksom. Lars Gerdmar har målat. Tanken var att Frasse skulle få den när han var här på LVF:s  och Vatikanens lilla möte i Lund.

De trevliga syskonen Gerdmar (Maria, Anders, Staffan och Lars) mötte jag från 60-talet och framöver, så jag känner mig lite stolt över Lars, men samtidigt undrande. Frasse skulle till ett gemensamt möte mellan Vatikanen och LVF. Mötet skulle inte äga rum i Rom eller Geneve. Då blev det Lund, som det var 1947 när LVF bildades. Vilken var Svenska kyrkans roll? Lokalupplåtare? Knappast värd, för då hade väl Kyrkostyrelsen fått axla värdansvaret. Allt ter sig lite oklart. Men då uppstår frågan, varför Frasses tavla ska fraktas ner till onsdagens generalaudiens av en "incoming" kardinal, en ärkebiskop och konstnären. Kunde inte konstnären Lars och svenske kyrkoherden i Rom ordnat saken och Antje sparat sig för kyrkostyrelsen, en förpliktelse som ingår i hennes tjänst?

Jag blir mest brydd. Det beror alls inte på någon malevoluntaitet. Jag hör till dem som funderar över Antjes resprogram. Hon sliter ut sig. Det må vara. Men sliter hon ut sig med rätt saker? Och kanske undrar jag vem som tar hand om det på hemmaplan hon måste lämna. Anonym makt är något annat än en ärkebiskop. Ni förstår hur jag menar. Kyrkans struktur är personal.

Jag tycker det här verkar vara värt att diskutera. Det får väl styrelsen göra. I dag saknar jag Antje. Och det är under mina år i det kyrkliga första gången som en ärkebiskop bestämmer sig för att göra något annat, när det är sammanträde med kyrkostyrelsen, vars självskrivna ordförande ärkebiskopen är. Vi kommer inte att ses på hela sommaren, Antje och jag.


Håll i hatten!

$
0
0
Man hittar en del på nätet. Jag läser. Ibland häpnar jag.
Här är ett exempel:

Svenska kyrkan har blivit allt mer politiserad. Prästerskapet inom Svenska kyrkan är till stor del öppet homosexuell och aktivister i Pride. Kyrkans broschyrer pryds med fler foton av människor i andra kontinenter än av de egna medlemmarna, och man kör affischkampanjer som syftar till att ta emot fler migranter. Att ledande personer inom kyrkan öppet uttrycker ett rabiat hat mot SD är kanske det tydligaste uttrycket för kyrkans partipolitiska positionering.

Vad säger vi nu? Hur är denna bild trots allt möjlig att sprida? Den är inte sann. Å andra sidan ligger det något i det som beskrivs. Vi har fått se hur någon uppfattar Svenska kyrkan och kommunikatörernas vedermödor. Det ska vi ta vara på. Bilden av prästerskapet är långt från den gamla bilden och det är klart, när biskoparna traskar på i Pridepromenaderna drar somliga sina lutsatser. Alldeles helt fel kan man knappast säga att de har. De har bibringats det intryck som för allmogen skulle signalera framsynthet. Alla köper inte konceptet. Likväl blir det fel.

Bildsättning är ett svårt kapitel. Om Svenska kyrkan skirver om andra kontinenter och den värsta katastrofen sedan 1945 och den utspelas i t ex Syrien och inte i Blekinge, kanske bildvalet inte är så upphetsande. Men på bilder från församlingslivet är det mestadels folk med skär hud, ibland sommarbrun. Och fräknar. Det körs inga affischkampanjer med syfte att ta emot fler migranter men Svenska kyrkan har svarat på de krav barmhärtigheten ställer. Det finns tydliga ord i Skriften om främlingen och vårt förhållande till främlingen. Men Jesus säger också något om att husbyggaren måste beräkna kostnaden. Och den allvarliga diskussionen om flyktingarna förs inte. Syns något slut på kriget?

De känslomässiga reaktionerna på SD har vari kontraproduktiva från början. Politiska partier ska granskas med politiska argument. Det hade räckt för att göra det svårare för SD men krävt en del ideologiskt arbete i samtliga partier. Det riktigt intressanta är dock att Svenska kyrkan får denna skopa ovett. Det är fler som målas ut som något de i all mänsklig svaghet ock icke är. Den bilden kan målas därför att avståndet till kyrkolivet är stort. Att kommunikatörerna har en del för dem nya problem att hantera, tycker jag är uppenbart. "Pass rygg!" som vi skrek i pojkfotbollen på skolgården.

Annars har jag, nästa exempel, fått viktig information av en Facebookläsare, som fått tips att läsa ett inlägg på Bloggardag. Det var inlägget Uppenbarelsen. Hon svarade:

Fast eftersom jag p g a hur det ser ut mellan mina ben inte är präst i textförfattarens ögon så avstår jag att läsa...

Jag uppskattar alla inblickar i, nej, inte så, i sakfrågor. Och detta var väl sakinformativt om något! Nu är vi mitt i det svenskkyrkliga vardagslivet. Vii ser alltså var frågan om ämbetet hamnat. Argumentationen är inte ny, inte uppseendeväckande eller så. Den förekom dock förr inte i det teologiska samtalet. Mönstret är enkelt. Det som förr var anonymt på insändsarsidor i tabloidpressen och i lokaltidningarna, blir nu meningsskapande teologiska inlägg. Repliken behöver inte uppröra någon, men den beskriver något väldigt viktigt, något att förhålla sig till. Det betyder på vanlig svenska: Tänk till nu!

Frågor om dop, nattvard och ämbete är kyrkoskiljande och har därför återkommande behandlats i det ekumeniska arbetet. BEM-dokumentet löste en del men mycket finsnickeri återstår. Finsnickeri är ordet. Och då blir det inte oviktigt när det grovhuggna i stället väljs som metod. Det är inte en anonym olärd. Det är en som avlagt teologisk examen och prästvigts i något stift i Svenska kyrkan. Har hon haft en hederlig chans att fundera över vad ämbetsfrågan innefattar? Det kan jag omöjligen tro. Det är skada för frågan om ämbetet är i varje fall för en präst en fråga om identiteten. Det borde det vara för alla som ska använda sig av prästerliga tjänster. Och präster, som av bisarra och egenkonstruerade skäl vägrar läsa en text, borde få oss att hålla i hatten. Jag läser en del präster och förstår inte hur de kan anförtros själavårdsfrågor. Möjligtvis fattar folk att det är inte till dem man ska gå.

Frågan om det av Gud instiftade ämbetet, det som finns för att vi ska få den saliggörande tron (Confessio Augustana) är inte en fråga om hur det ser ut mellan benen. Men tanken leder mig till Victor Klemperer och hans bok LTI. Förkortningen står för "Lingua Tertii Imperii", Tredje rikets språk. Boken kom i serien Mediehistoriskt Bibliotek nr 3, Glänta Produktion 2006. I LTI driver Klemperer meningen att språket sätter sig i huvudet och strukturerar vad vi ser, tänker, känner. Därför får vi aldrig anpassa oss till segrarens språk för då blir vi maktens fångar. Samtalet blir inte ens till tal utan till propaganda och individen upplöses i massan. Treenigheten heter makt, språk och medier och där definieras de misshagliga som kollektiv, judar eller kv*nn*pr*stm*st*nd*r* i denna mening lika. Den som letar mellan sina ben för att hitta ämbetsfrågan där, kommer säkert att lyckas och har därmed låst in sig själv och sin förståelse.

Vem hade alltså makten att hantera frågan om ämbetet så att den blev en fråga av denna dignitet? Och hur lyckades det ända in i prästmedvetandet? Antagligen därför att frågan, som Kerstin Wimmer vid dåvarande Patsoralinstitutet förklarade, var en "icke-fråga", som alltså inte avhandlades. Det hela är rätt fabulöst, men konsekvent för också galenskap kan visa sig vara konsekvent.

Den möjliga mothållningen är antagligen Klemperers: Iaktta, registrera, reflektera. Det känslomässiga och instinktiva var LTI:s kännetecken och det kritiska förnuftet gavs inte tid att hämta andan. Så håll i hatten och tänk med vad som finns under den. Och leta inte efter frågan om ämbetets mening mellan benen, även om detta intellektuella projekt besparar från mödan att läsa texter av sådana som definierats som misshagliga efter upptäcktsfärden i trosorna.


Minnen från Kyrkostyrelsen

$
0
0
Jag minns fortfarande hur det var i onsdags när Kyrkostyrelsen fattade det historiska beslutet om kyrkohandboksförslaget.

Ordföranden/ärkebiskopen var på påvens generalaudiens i Rom och beklagade att hon på grund av ett ekumeniskt åtagande inte kunde närvara på sammanträdet. Detta åtagande var "en direkt följd av Svenska kyrkans engagemang" när reformationen skulle högtidlighållas och Antje ville vårda den ekumeniska energi som då skapades. KUl att se ärkebiskopen på plats vid den kyrka som byggdes av medlen från avlatsförsäljningen, Broder Tetzel fick till det. Sjöälen svingade sig till himlen när myntet klingade i skattkistan. Där står Antje och högtidlighåller den tidigare högtidligheten.

Ersättaren biskopen Eckerdal hade blivit sjuk. Han hade nog inte energi att vårda annat än sig själv i det läget. Dessutom är han arg för att han får låg pension, eller hur det förhåller sig. Sådant tar på krafterna.

Första vice ordföranden Wanja Lundby Wedin hade ramlat och brutit handleden. Auspicierna kunde för den i det romerska bevandrade knappast ha varit dystrare när just handboksförslaget skulle beslutas. Vi skulle kanske övervägt att fånga in en kråka för att undersöka inälvorna och så få besked om framtiden? Det finns sådana vid Kyrkans Hus. Men Wanja stöttade upp armen så gott det gick, gipset hade inte riktigt torkat, och sammanträdet startade. Hon klubbade med andra handen, förstås.

Först blev det en kort diskussion om vi kunde sammanträda utan biskop på plats, en fäskalle undrade, men de inkallade juristerna sa att det gick, men att biskop Ragnar Persenius likväl skulle komma när handboksfrågan togs  upp. Det var efter lunch. Ett litet problem i sammanhanget var att beslutet omedelbart skulle justeras, vilket måste betyda att reservationer och särskilda meningar skulle lämnas precis när beslutet fattats. I vanliga fall finns det tid efter beslutet. Jag hade tänkt mig att lyssna på debatten och därefter i god ordning skriva en särskild mening. Som väl var hade jag min dator med mig och kunde, när begravningsfrågorna (som jag är lik-giltig inför) kom upp, skalda ihop ett aktstycke. Alltså visste jag då inte vad poskarnas reservation innehöll, men jag skrev mig fri om musiken också. Ordinarie får reservera sig, ersättare skriva sin särskilda mening. Jag noterar att saken inte uppmärksammats av en kyrklig rikstidning, som utkommer i pappersformat på torsdagar.

Varför var det så viktigt att justera beslutet om kyrkohandboksförslag omedelbart? Jag fattar att det handlade om medias stora intresse, dvs kommunikationsavdelningen skulle få ut information till den informationstörstande allmänheten. Informationen kom också med bild på Antje, som inte varit med, och Wanja, som med tapperhet och utan tappat humör, hanterat smärtorna genom märg och ben.

Diskussionen i Kyrkostyrelsen ska inte återges, den är sluten. Så mycket kan sägas dock, att det inte var så mycket till diskussion. Vi fick emellertid nya papper, denna gång så utformade att de gick att läsa. Färggrafer i svartvitt är inte helt lätta att tyda nämligen. Något litet påpekande gjordes och föranledde någon liten rättning av skrivelsen i det teologiska. Poskarna ville ha ordentlig omröstning med namnupprop. Här skulle de andra punktmarkeras och kyrkomusikerna förstå var de har sina uppbackare. Det var väl inte fel. Men lite genomskinligt, kanske. Det är POSK som vår vän Bengt Olof Dike tillhör, som ni minns. Å andra sidan har POSK varit med i hela arbetet med ny kyrkohandbok, så jag noterar märkligheten att frågan då inte tagits upp tidigare. Konstigt.

Är verkligen förslaget "så pass välarbetat vad gäller exempelvis (?! DS) struktur, språk och teologi att det är redo för att framläggas för behandling i kyrkomötet" som poskarna menar? Bortsett från den filosofiska frågan om ett förslag kan vara redo att framläggas (är det inte styrelsen som ska vara redo och förslaget förberett, men jag vet inte) delar jag inte den bedömningen. Hade jag skrivit min särskilda mening som jag trdde jag skulle få göra i går morse och hemma vid skrivbordet, hade jag nog markerat, att jag saknar en analys att stampa av i när det handlar just om språket. Vilka begrepp tas bort eller tonas ner och varför? Hur försvaras plattityder i det liturgiska språket?

Strukturen är väl inte märkvärdig. Det börjar, det fortsätter, det fortsätter ett tag till och så avslutas det. Det kan kallas "ordo" eller vad som, men märkligare är det inte. Teologin blir en besvärjelse. De ekumeniska insikterna har inte tagits till vara. Men så sägs ju! Jag svarar: Läser ni inte Klemperer, LTI? Jag bråkar inte. En ny teologi kräver en ny kyrkohandbok, där det där med Jesus som Herre eller Gud som Fader inte blir besvärande framträdande. Jag fattar! Kolla begravningsgudstjänsten, där överlämnas vi inte till Gud, vår fader utan till Gud som är barmhärtig. Det är öppna formuleringar för civilreligiöst bruk. Kristen tro brukar vara mer distinkt. Men jag bråkar inte. Jag ifrågasätter bara själva klokskapen.

Jag fortsätter ifrågasättandet när min vän Wanja verkligen är nöjd. Jag läste det kyrkliga bladet på nätet i går eftermiddag. Hon meddelar sitt förnöjda med betoning på att medlemmarna ger sitt stöd till kyrkohandboksförslaget för det vet vi, håll i hatten, därför att förslaget varit på remiss i två omgångar. I ett pastorat skrevs remissvaret av en ditkallad präst utan minsta förankring i pastoratet, men när han skrivit var remissvaret allmänt och glatt mottaget av tre personer och skickades in. Så vad med den samstämmigheten för det remissvaret var inte i allt väsentligt enstämmigt positivt för förslaget? Vad är "allt väsentligt"? Wanja säger att man inte ska avfärda kritik, men inte heller bortse från den demokratiska processen. Minns det. Detta är ett nyckelord när majoritetsbeslut fattas om liturgi. Här behövs nog ett riktigt Kristusrop!

Sammanträdet avslutades ungefär 3 timmar före den prognosticerade tidpunkten. Generalsekreteraren fick nytt förordnande på sex år, de 40 miljonerna för att granska SKUT var behövliga, skattemyndigheterna i Rom hade två personer från Kyrkans Hus i Uppsala förhandlat med och kommit överens om att det var 2 miljoner svenska kronor som skulle betalas allt i ett för utebliven skatt. Där, medger jag, borde jag bett Wanja om ett par smärtstillande piller, men gjorde inte. Det svirrade i hjärnan, men jag uthärdade Tänka sig två svenska tjänstemän från Kyrkans Hus inför skattefolk i Rom för att bena ut skatteproblem, där det italienska fogdeväldet bara kan hämta in pengarna. Det är väl just i Rom som att sno gelati från bambini? Men jag är härvidlag inget sanningsvittne. Just kombinationen SKUT och Rom är ingen succé mer än så, att efter mina erfarenheter ger jag inte en spänn till SKUT när det är kollektdags. Jag viftar då avvärjande, som för att fösa bort kyrkvärden med håven.

Det sista tråkiga var att Christina Bexell avtackades efter 37 år och 1 månad i den kyrkliga apparaten. Wanja höll ett fint tal, vi stod upp och applåderade flera gånger och Christina tackade med fyndiga utblickar. 37 år tillbaka - det kändes som om jag knappt var påtänkt då. Men det var jag ju. Nu minns jag att det var för att hon skulle få närmare till jobbet och slippa pendla till Stockholm varje dag, som vi flyttade hela alltet till Uppsala. Så viktig var hon. Nu förstår ni.

Det sägs att Kyrkans Tidning inte återgett min särskilda mening. Då kommer den här.

Särskild mening av Dag Sandahl
Vid ett sammanträde som ärkebiskopen inte deltagit i, hennes ersättare blivit sjuk och kyrkostyrelsen i detta läge adjungerade biskopen, dr Ragnar Persenius, beslöt kyrkostyrelsen att för kyrkomötet lägga fram ett kyrkohandboksförslag. Detta är enligt min enkla mening synnerligen olyckligt och kan skada receptionsprocessen.

Kyrkohandboksförslaget har uppenbarligen medvetet tagits fram utan att några av de främsta liturgiska experterna i Svenska kyrkan tagits i anspråk; Christer Pahlmblad, Mikael Löwegren och Michael Isacson. I boken Mässa för enhetens skull har docenten Pahlmblad markerat vikten av att det i en kyrka måste finnas något, som uttrycker att det är en gemensam gudstjänst som firas i de olika församlingarna för att den kyrkans identitet ska vara möjlig att känna igen av alla och överallt, att det också måste finnas en medveten strävan att ta ekumeniska insikter om eukaristins väsen (läs: BEM- dokumentet) till vara och låta dessa komma till uttryck i kyrkohandboken. Detta har i det framlagda förslaget inte utförts.
Därtill måste liturgin vara ett tydligt utflöde av ”den stora berättelsen”; Kyrkans heliga sammanhang genom alla tider, där vi nu står samman i heliga gestalters rad. För en kyrka där gudstjänstdeltagande och medlemstal sjunker är det än mer nödvändigt att koppla ihop sig med den stora berättelsen och den större kyrkliga gemenskapen diakront och diaspatialt. Detta måste vara särskilt märkbart i de eukaristiska bönerna.

Jag har inte övertygats av argumentet att det inte ska kunna vara möjligt för de församlingar som så önskar, att behålla HB 86. Vi kommer att hamna i en situation där kyrkohandboken hanteras som en liturgisk plocklåda och då gör det varken till eller från om några församlingar vill ha en väl fungerande gudstjänstordning enligt HB 86.

Den uppenbara risk jag ser är att arbetslaget i församlingen, förstärkt med en gudstjänstgrupp, varje vecka kommer att lägga mycket tid och arbete på att gestalta gudstjänster med kyrkans kor som en scen för det som känsliga personer skulle kunna uppfatta vara en föreställning. Liturgi har mer med gudsfolkets liv, tillbedjan och mottagarglädje att göra. Det finns ett värde, inte minst för barnen, i att vårda ”det vanliga” i gudstjänstsammanhanget.

När ärkebiskopen frågade om den kritiska hållning hon mötte hos en organist var många organisters hållning, skapades en Facebooksida. Det stod då klart att 25 % av kyrkomusikerna anslöt sig till skaran av kritiker i detta sociala forum. Det är uppenbart att den återkommande kritiken från kyrkomusiker visar att den kyrkomusikaliska frågan inte tagits på tillräckligt stort allvar. Det måste beklagas.
Det förslag kyrkostyrelsen nu lägger fram för kyrkomötet kräver en stor fortsatt arbetsinsats i första hand av kyrkomötets ledamöter att kritiskt reflektera över det framlagda förslaget och komplettera genom motionsförslag och därefter av Gudstjänstutskottet inför beslutet som ska fattas.

Att de i handboksarbetet ratade experterna på nytt ska samla sig och ge ut ett användbart missale är självfallet min förhoppning. 


Det ogenerade

$
0
0
I kyrkovalet kommer vi att möta det ogenerade. Det är som i det sista kyrkoherdevalet i Kalmar, det där alla medlemmar i pastoratet kunde rösta. I upprop mot en av kandidaterna, en enda, deltog ogenerat damer från andra pastorat. De hade alltså ingen rösträtt i valet, men kom med synpunkter ändå. Det var den sortens aktioner som lurade folk från både Vissefjärda och södra Öland att ta sig till Kalmar för att rösta De stod timmavis i kö för att till sist få veta att här fick dom inte rösta. Då blev de arga. Nu är det på samma sätt när Kommunal går ut i valet. Jag läser, som så många andra så ingen egen berömmelse över detta, Mölndals-Posten.
http://molndalsposten.se/debatt/lat-inte-kyrkan-bli-en-bakatstravare-i-samhallet/

Kommunals Elpida Georgitsi, som säkert är en förträfflig person, har med två andra undertecknat. Det är kanske ändå ett problem att Elpida inte är medlem i Svenska kyrkan. Ett annat problem är Kommunals uppropsmakares deklaration: "Även om många av oss sällan besöker en kyrka finns det ändå anledning att fundera över vilken kyrka vi vill ha?" De skrev så, med frågetecken och allt. Men det vore kanske vettigare tat fundra över varför de själva går sällan och varför de ska fundera över vilken kyrka de vill ha om de nu inte i praktiken vill gå i kyrkan när klockorna kallar? Lite tankehjälp att förstå det, får vi.

De vill ha en kyrka som hjälper människor i nöd, oavsett härkomst, välkomnar människors olikheter, låter alla visa sin kärlek, oavsett om man tillhör olika eller samma kön, som aktivt arbetar för kvinnors och mäns lika värde och, håll i hatten, "tar ställning för kvinnliga präster". Bortsett från frågan v ad de egentligen behöver präster till för om detta Röda Kors-upplägg av kyrklighet måste man säga att allt detta levererar redan Svenska kyrkan.

Det kommer ett önskemål till: "Som arbetar för heltider, vettig arbetsmiljö och kollektivavtal för de anställda." Det är bra. Jag vet ju socialdemokrater på stiftsnivå och lokalt som fuskar förskräckligt med detta och uppträder i arbetsrätten som om de drev en enmans-pizzeria med den brist på regler som då kan tyckas vara det lämpligaste. Kul att stå samman med Kommunal mot stiftsstyrelsen i Växjö!

"Låt inte kyrkan ta rollen som bakåtsträvare i samhället", heter det. Tankemodellen är den som gällde för kyrkoorganisationen i Wahrtegau.
Så vad bör göras?
Låt inte mindre partier "med starkt värdekonservativa och intoleranta värderingar" få använda kyrkan som språngbräda in i den politiska värmen. Det är bra att det blir sagt. Det visar hur politiska partier i grunden tänker och vad som styr deras engagemang.
Vad ska vi göra då?
"Gå till vallokalen och välj en politiker eller ett parti som du har förtroende för och som låter den här viktiga institutionen fortsätta att utvecklas i en positiv och öppen riktning." Där fick vi besked av Elpida och hennes kamrater.

Verkligheten tecknas så: "De politiker som är högst ansvariga i Svenska kyrkan bestämmer allt det här." Inte ett ord om Gud. Inget om Jesus. Inget om Anden. Inget om Skriften. Inget om Traditionen. Inget om allt det arbete för människor som faktiskt utförs och inget om problemet att ett fack ska bestämma vilka som ska bestämma. Sådant kunde Mussolini gilla, för han omfattade den korporativa samhällsmodellen. Då grottar jag för tillfället inte ner mig i det alltmer problematiska att det finns en särskild arbetsköparorganisation i Svenska kyrkan.

Vi får nu och på nytt markera vad det är firman tillverkar, bekänner och håller fram som kärnvärden. Vart ska annars detta barka vart?

Elpida hoppas att du tycker att det är viktigt att du använder din röst den 17 september. Själv kan hon alltså inte. Hon har ingen rösträtt. Intressant på många sätt. Intressantast att kommunalarna i Mölndal inte funderat över detta förhållande, när de lyckliggjorde Mölndal-Posrten med sin insändare.

Jag har nämnt risken att Antje blir fixstjärna i ett val som inte är hennes. Till rollen som ärkebiskop hör att utsättas för kritik. Det har en ärkebiskop betalt för. Avsikten var dock att skilja mellan kyrkoval och ärkebiskop. Tydligen går inte det när Antje själv och egentligen i oträngt mål klipper till med valet som argument.

Det handlar om reformationsbordet, det planerade konstverket vid Uppsala domkyrka för 4 miljoner.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/ab-om-lutherbordet-bra-konst-vacker-alltid-debatt
"Bra konst väcker alltid debatt", hävdar Antje. Men debatten har faktiskt inte handlat om det, för någon bild eller skiss av konstverket har inte funnits förrän nu. Frågan har gällt själva idén, platsen och kostnaden. "Men man hade kunnat önska att diskussionen motiverades av saken, och inte av rykten", säger Antje då. Noga taget är det just saken, som på det tillgängliga sakmaterialet (att men inte hur och egentligen oklart vad), som har debatterats. Antje fortsätter: "Men vi måste sätta kritiken i proportion. Vi ska inte glömma att det är kyrkoval till hösten. De olika nomineringsgrupperna vill göra sig kända, och gott så." Så talar en översåte som inte vill samtala. Det är helt bedrövligt.

Bertil Murray, Frimodig kyrkas gruppledare i Kyrkomötet, har argumenterat, men det har inte varit för att göra nomineringsgruppen känd utan för att han och fler i Uppsala (för att inskränka sig) såg skäl att komma med invändningar. "Proportionen" mellan det fina bordet och det kyrkopolitiska nomineringsgruppsintresset är emellertid nu av Antje återställd. Bordet vann, egenintresset förlorade. Men vad säger denna utsaga om Antjes syn på kyrkovalet? "Gott så" - alls inte. Det är illa om det vore så som Antje säger. Riktigt illa.

Tyder vi allt till det bästa, har Antje rest för mycket och är trött och sliten. London - Rom - Arvidsjaur och dessförinnan Namibia, Sydafrika och Berlin, insatserna tidigare i år i Mellanöstern inte att förglömma. Tröttheten gör att blir dumt, det kan man förstå. Men tänk om hon verkligen tänker så här och tror att det är de olika nomineringsgrupperna som är presskåta och driver egenintressen?
Då har Svenska kyrkan allvarliga problem, uppbyggd episkopalt och med demokrati därtill, som hon är.

Den kritik som hörs, beror inte på att det är kyrkovalår och Antjes replik stärker inte intrycket av respekt för den demokratiska processen. Tvärtom anas här ärkebiskopligt behov av att distansera sig från kyrkopolitikerna, de som kommer med sakligt omotiverad kritik byggd på rykten därför att de driver sina egna intressen. Varsnar ni problemet? Jag är generad inför den ogenerade och i grunden föraktfulla kritik Antje för fram.

En profet i Åhus

$
0
0
I dag är det söndag och lätt att skriva, fylld av glädje och med positiv ansats. Strukturutskottet kan vara förnöjt.

Bloggposten om uppenbarelsen resulterade i uppskattning (jag fick tillrop!), uppståndelse och faktiskt upprördhet. Det flöt in repliker annorstädes, eftersom en präst tipsat om bloggposten. Jag läste och  kunde för ett ögonblick vara lite bekymrad eftersom någon "en gång i tiden" tillhört "min församling" och redovisade vad jag uppfattade som kritik vad gällde bemötande. Församlingen hade inte förmedlat en känsla till henne där hon kände uppmuntran att "söka prästyrket". Det pinsamma var i första hand inte detta, utan att jag inte kunde placera personen. I min nöd ringde jag förstås s Kerstin. Hon gick lika bet på uppgiften.  Sedan klarnade bilden.

Det var "en väldig massa år sedan". Det kan stämma. Jag slutade i Två Systrars för 17 år sedan. Sedan lättade skuldbördan något, men vem vet hur ofta han felar, när jag fick läsa att "vi hade inte direkt någon personlig kontakt". Det var tydligen inget som förmedlats i förkunnelsen i familjehögmässorna heller. När  personen ifråga är född år 1985 tror jag att jag måste ta lätt på anklagelsen, att jag uttrycker att alla i församlingen inte har "rätt till samma yrke". Denna sats är alls inte vad jag vare sig menar eller agerar efter om man ska vara exakt. Hon är prästvigd i år om ni undrar. Jag tror mig inte med någon 14-15-åring eller någon yngre ha diskuterat att han eller hon skulle bli präst. Så illvillig är jag inte. Men utbytet av repliker gav mig just ett utbyte. Så här kan det tänkas.

I den lilla konversationen kom också en replik från kyrkoherden i Åhus, Magnus Tyche. Han är född 1958 och kör nedcabbad BMW. Det imponerar på mig. Men än mer tagen blev jag av hans insikter. Hans omdöme om bloggposten Uppenbarelse löd kort och gott:
 "En del sanning, en hel del nostalgi och ett unket uns av självgodhet."

Det där med att en del var sanning får väl gå an. En hel del nostalgi kan väl diskuteras, jag trodde jag gjorde reda i en teologisk grundsanning, men i min ålder har man rätt att vara nostalgisk. Dubbelt så gammal som jag är nu, blir jag inte. Det fanns en tid när jag var häften så gammal som nu. Det ursäktas om en något åldrad vill återvända dit. Fenomenet är uppenbart och biologiskt, det behöver man inte vara profet för att inse.

Det riktigt beundransvärda är personbedömningen, meningens tredje led. Det vi sett i två punkter är intellektuell bedömning av text. Nu kommer bedömning som styr direkt på person: ett unket uns av självgodhet. En text kan inte vara självgod, bara uttrycka vad den självgode formulerar. Jag är övermåttan imponerad. Jag vet mig inte ha träffat kyrkoherden i Åhus.

Sommaren 1967 cyklade på tjänstecykel i trakterna, men då var kyrkoherden en gosse på 9 år så det räknas inte ens om han var i Åhus vid den tiden. Nu framträder han som Svenska kyrkans motsvarighet till padre Pio, helgonet i San Giovanni Rotondo (född i Pietrelcina). Sankt Padre Pio kunde snabbt avgöra människors andliga status, när han satt ner med dem och talade med dem. Från Åhus kommer det som är mer - om det inte är så, att bilocation är en av kyrkoherdens kompetenser. Padre Pio kunde det också nämligen, vara på två ställen samtidigt. Men jag har inte sett någon nedcabbad BMW i samhället, så jag tvekar. Jag tror kyrkoherdens kompetens är att utan samtal veta hur det ser ut inuti en människa. Han har förmågan att i en svart själ utan vidare urskilja också ett unket uns av självgodhet. Sådant imponerar.

Unket. Det är bra. Helgonen luktar gott, paradisiskt och denna doft från paradiset kan djuren känna igen, för av denna doft har de ett heligt minne. En syndares självgodhet luktar unket om det så också är ett uns. Jag höll på att skriva "bara". Men kyrkoherden är så duktig att han alltså varsnar också unset. Kanske borde jag mer uppskattat om det inte bara varit ett uns utan högst rejält utifrån maximen pecca fortiter, men inget annat än sanningen ska göra oss fria. Ett unket uns är illa nog och  kyrkoherden varsnar det.

Då kommer jag till huvudfrågan:
Hur bär sig kyrkoherden åt för att komma på den lilla illaluktande självgodhet? Det kanske är ett knep han inte vill lära ut? Andra stackars präster hör bikt och ger själavård, år ut och år in, men de fattar inte när de känner doften av ett unket uns av självgodhet. Hade de snabbt fattat, hade arbetstid kunnat användas till annat. De fortsätter samtala och de flesta präster skulle nog inte beskylla konfidenten för självgodhet ens efter ett utförligt samtal. Det beror på att de fattat situationen för dåligt. De saknar kyrkoherdens kompetens

Om vi vidgar perspektivet måste frågan ställas till stiftet hur denna utomordentliga kompetens till insikt bättre kan tas tillvara. Klart att det kan byggas ställen för pilgrimer som kommer Åhus på samma sätt som pilgrimer samlades i San Giovanni Rotondo, men vore det inte enklare, att städsla kyrkoherden som profet? Han skulle kunna ha till uppgift att gå runt på stadens gator och torg och ställa snabbdiagnoser på alla han möter. "Där är ett unket uns av självgodhet, där ett unket uns av kättja, där mer än ett unket uns av skvalleraktighet." Listan kan göras mycket lång, minst en post per person som kyrkoherden/profeten möter i Lund, Malmö, Helsingborg, för att nämna de syndigaste bland städer i Skåne. Hässleholm, Trelleborg och Ystad med alla mord kanske inte att förglömma. Eller Kristianstad?

Ni förstår hur grunden för en omfattande väckelse nu läggs. Lagen hugger till och avslöjar också unkna uns av synden. I  kyrkoherdens/profetens spår kunde andra präster följa för att upprätta människorna och föra dem till livets vattenkällor söndag förmiddag i församlingskyrkorna.

Jag är imponerad. Kyrkoherde Magnus Tyche har avslöjat något hos mig genom att helt enkelt läsa något avslöjande och har allt klart för sig, det som jag inte ens själv begrep eller avsåg att avslöja. Om någon frågat mig om det i mig rymdes självgodhet, vet jag inte vad jag skulle svarat. Vem märker själv sina hemliga brister? Men poängen just nu är att för Magnus Tyche är de inga hemligheter. Får han hålla på, bör det inte dröja alltför länge innan vi får honom helgonförklarad. Kunde padre Pio bli Sankt Padre Pio så. Men då krävs att stiftet tar sitt ansvar antingen genom att ge Magnus Tyche den post i Lund som han bör ha eller bygga ett pilgrimscentrum  i Åhus för alla som vill komma och konsultera. Något tredje gives icke! Leve profeten!!!

Själv? Kyrkoherden i Åhus har inte gett någon anvisning om hur självgodhet ska hanteras. Jag är väl moraliskt deklasserad för det där med den diagnosticerade självgodheten. Just nu kanske jag inte har ork till självgodhetshanterandet. All kraft går åt för att beundra kyrkoherden i Åhus och hans närmast övernaturliga förmåga, ja, det är just så jag ser den, att avslöja djupet också i sådana han inte ens behövt samtala med. Jag borde inte vara förvånad. Profeter är sådana. Men jag är förvånat imponerad och sådant tar kraft. Jag tar mig till Göteryd för att komma till Ord och sakrament. Vad ska jag annars göra?

Fattar - eller inte

$
0
0
Antje for till samesamling i Arvidsjaur. Biskopen Stiglund var där liksom generalsekreteraren Ottosson Lovén. Samefrågan står uppenbarligen högt i kurs. Men varför? I Dagen fick tre samer frågan om Svenska kyrkans relation till samerna och alla tre tycktes klaga över att samerna kristnats. En samegubbe vid namn Jonsson manar Svenska kyrkan att komma bort från förtrycket och en annan samegubbe, Persson, vill höra en syndabekännelse. Jag tänker inte gräva i detta men jag finner det egendomligt att Svenska kyrkan ska ta kritiken för den svenska kolonisationen.

Kolonisationen är jag för övrigt för. Tack vare den har Sverige fått vattenkraft och malm. Samerna då? Skolgång, sjukvård, kommunikationer och pensioner samt barnbidrag. Jag hör till dem som menar att plus och minus ska räknas samman och skulle Sverige från Idre och norrut varit lappmark och renbetesområde? Jag finner tanken orimlig, bortsett från att tsaren kunde haft intresse att inkorporera ett sådant land med sitt. Nej, något konstigt är det med resonemanget. Inte minst som de flesta samer bor i Stockholmsområdet.

Hade jag frågat Stina Eliasson, på sin tid c-kraft i centralstyrelsen (dåv. kyrkostyrelsen), hade jag fått höra politiskt inkorrekta sanningar om samer. Stina bor i Stugun, Jämtland. Jag är inte säker på att Stina varit noga med att skilja på den verksamhet ecklesiastikdepartementet och Svenska kyrkan bedrivit, hon var nog så mycket emot besvärliga samer att hon inte skar tunna skivor, men ett nogsamt särskiljande borde nog upp på agendan. Det är svenska staten som använt sina ideologiska apparater för att sköta den s k samefrågan. Den vettiga kyrkliga frågan handlar om hur Svenska kyrkan lyckades hålla distansen till Makten och dess propåer. Det gick förstås inte.

Urbefolkningsfrågan skapar entuasiasm. Kyrkornas Världsråd är på tårna. Men då kanske det är tid att ta i Svenska kyrkans verkliga urbefolkningsfråga, den om dem som tror vad Svenska kyrkan tidigare trott och tänkt, men nu marginaliserats i syfte att elimineras. Det handlar då inte om kolonialism utan om imperialism. Urbefolkningen ska tystas. Urbefolkningens frågor blir icke-frågor och dess erfarenheter irrelevanta. Systemet är aktiverat för att på alla möjliga sätt komma åt yttringarna av urbefolkningens tro. Självfallet kallas detta folk vid epitet. Och lika självfallet ska detta folk inte bara berövas sin kultur och de uttryck som dess tro kan ta sig. De som hör till detta ursprungsfolk ska också på ett personligt sätt stoppas vad gäller utvecklingsmöjligheter. Vad skulle en tilltagande medvetenhet om metoderna Svenska kyrkan nyttjar för att komma sin egen urbefolkning till livs kunna innebära? Behövs en sanningskommission och en ursäkt av ärkebiskopen, som vidgår att urbefolkningen i decennier med listig medvetenhet hanterats orätt?

Vid de samiska kyrkodagarna fanns Antje, Heinz och biskop Hans, som han kallades så personligt och nära - inte biskop Stiglund alltså, i Akkavare. På twitter såg jag Heinz höll ljus, sådana man sätter på gravar i allhelgonatid. De högtidlighöll minnet av tågolyckan  den 28 mars 1956. Det var samma år som olyckan i Ställdalen. När jag såg tweeten från tillfället rann ordet "låt de döda begrava sina döda" upp i mitt medvetande. Natuligtvis behöver vi minnas, men det är väl uppenbart att Antje och Heinz inte har något särskilt med olyckan i Akkavare att göra och möjligtvis inte heller Hans. Det var en tragedi och den inträffade för två generationer sedan. Ska jag fatta det hela som något annat än ett uttryck för civilreligionens åstundan att alltid vända tillbaka till sina minnen till skillnad från kristen tro som startar i minnet och går framåt? Jag fattar inte finessen.

I Akkavare dog 16 och i Ställdalen 20. Man kan läsa på om alla järnvägsolyckor, den i Getå ska högtidlighållas nästa år, vet jag:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Kategori:Järnvägsolyckor_i_Sverige
Det med hundraårsjubileum kan jag förstå, för det är just ett hundraårsjubileum fast det åfr förstås kallas "högtidlighållande". Men vad pågick nu i Akkavare? Poserande i sorg? Eller  var det bara ett inslag i kampanjen att bidra till ifrågasättande av visheten hos biskopar? Eller ett uttrycl för biskopars relevans? Vad sa dom? Vad gjorde dom, förutom att tända gravljus? Ordnade sig för en tweet? Var den bärande tanken att ju fler som dör i en olycka, desto större katastrof är det. Jag tror inte på det viset. Kan vi addera enskild död så att döden blir större och värre när det är fler döda - eller fler enskilda döda? Är det i så fall inte feltänkt?

Jo, jag har föst konfirmander och kyrkliga ungdomar till platser för illdåd, men då handlade det om att lära sig något. Vad lär man sig i Akkavare? Att rälsbussföraren glömde tågmötet? Jag fattar nog inte finessen. Det ska en enkel fd komminister på landet inte ha skäll för.

Ond, bråd död är något annat än när någon dör efter en lång tids sjukdom, så mycket begriper jag och är så pass rädd för den onda bråda döden är jag, att jag ber mot den i litanian under fastetiden. Men jag har kommit i den ålder att jag på begravningen för generationsvännen för ett par månader sedan möter den vän, som dog nu. Lars Närstad (1950-2017), Malmö.

Han hörde till den första generationen i "gamla" Två Systrars kapell, dvs i källaren på Två Systrars väg. Vi hade juniorarbetet tillsammans. Lars var reflektören, läste och kom med goda insikter, satte värde på teologiska arbeten som styrde in mot det andliga livet. Han sökte en bok som jag dessvärre inte lyckades få fram till honom, en om bedjandet av Psaltaren. Han hade lånat den på bibliotek, men ville gärna ha ett eget exemplar. Jag har hållit ögonen öppna sedan i höstas och nu behöver han inte den boken längre. Lars gjorde inget väsen av sig. Någon dödsannons ville han inte ha. Döden kom inte oväntat, för Lars var svårt sjuk men, som prosten Pehr sa, också när vi väntar det kommer döden oväntat. Och den berövar oss vännerna, Lars med ett roat leende inför tidens absurditeter till exempel.

Jag hade gärna talat om Johanna Andersson inlägg Luthereffekten - allmänetiska plattityder? med Lars. Hade han läst Johannas artikel på Kristen Opinion, hade jag hört ett litet skratt och kanske därtill en underfundig fundering. R.I.P.

Fanns Norge?

$
0
0
Tyskarna ockuperade Norge den 10 april 1940. Allt gick inte enligt plan men övermakten var för stor och Terboven tog över. Var var Norge då? Kungen med familj fanns i England, där fanns också regeringen och militärer. Var Norge i England? Och möjligtvis på ambassaden i Stockholm, för den var fortsatt trogen det gamla Norge om jag minns rätt. Ska vi tala om en post-norsk storhet? Eller fanns det i, med, under och över det Norge som nazisterna och Quisling styrde ett verkligt Norge?

Ingen ska låta lura sig av att Tredje riket föll samman och att Norge inte bara blev fritt igen utan hittade olja och blev ett rikt land. Hade det funnits ett autentiskt Norge det år som i år är om Tyskland blivit den allt dominerande stormakten efter en fredsuppgörelse år 1942, när Tyskland slagit ner Sovjetunionen, Sverige naturligtvis inordnat sig och vi fått leva i stortysk fred? Vad med Norge då?

Svaret är att Norge är något mer än ett land och det folk som just nu går på Karl Johan och viftar med norska flaggor (för det gör dom varje fdag året runt). Norge är ett sammanskott av människor sekler igenom, av historia, av geografi, kultur och av en mentalitet, präglad av ett språk och vice versa. Till denna folkliga mentalitet, det norska, hör också sedan mer än tusen år det kristna. Ockupationen kunde inte beröva människorna detta. Noregs skjønne land fanns alligvel. Ockupanterna kom inte åt identiteten.

Ockupanterna skadade mycket, förstås. Också enskilda människors omdömen. Somliga kristna spelade med ockupanterna. Johannes Bjaaland prästvigdes av NS-niskopen Lars Fröyland och blev kyrkoherde i Petrus församling, Oslo. Sonen Josef Bjaaland, född 1921, prästvigdes 1944 under kriget i Quslingkyrkan av Fröyland (före sina studier till teologisk ämbetsexamen, som misslyckades på den korta tid som stod till buds, men hade ett stipendium för fortsatta studier hösten 1945...) Josef var hjälppräst i Oslo stift. Josef Bjaaland prästvigdes på nytt år 1957 av biskop Malmeström för Växjö stift. Biskop Malmeström har antingen inte vetat om den tidigare prästvigningen eller underkänt den, jag tror det senare är vad som stämmer.

Quislingkyrkan behövde 1943 många nya präster då de gamla hedervärda avkragats. Så gick det till. Josef Bjaaland blev en uppskattad kyrkoherde i Skara stift år 1964.  Daniel Bjaaland hann inte prästvigas. I den desperata situation som rådde i Quislingkyrkan skulle detta vara möjligt, men född 1924 var han för ung. Den 7 maj 1945 skrevs kapitulationsdokumenten under. NS-folket som befolkat kyrkodepartementet fick besked att de den 9 maj inte behövde gå till jobbet. Man kan läsa Ragnar Norrmans bok Quislingkyrkan, Norma 1998. Vilka stod emot? De som höll ämbetet högt och visste något om bekännelsen! De visste således  något om Kirkens Grunn. (Norrman s 155)

Den poäng jag är ute efter fattar de som följt Bloggardag och läst kommentarer. Ett ockuperat land och en ockuperad kyrka behåller i det längsta sin identitet. Inte för alltid, men för rätt många år, tänker jag. Kritiken mot ockupanterna eller Quslingkyrkan kommer inte åt det kyrkliga liv som finns där innanför, där under eller där bortom. Och det var de ohavliga prästerna som var bärarna. Ungefär som vid den tid när arianerna var i flertal, men Kyrkan i sin katolicitet likväl var minoritet ihop med Athanasius.

Gunnar Rosendal skrev boken Den ockuperade kyrkoprovinsen. Året var 1982. Det handlade om den nya situationen där de gamla utfästelserna skulle bort. Det kan vara av intresse att följa f Gunnars resonemang, boken finns väl att beställa fram på sockenbiblioteket. En av slutsatserna var det nödvändiga kravet på en kyrka fri från staten, som missbrukat sin utnämningsmakt i fall efter fall och går, inte på meriter, utan efter de sökandes åsikter. Fader Gunnar var upprörd. Jag är inte säker på att han skulle varit mindre uppröd nu, men kanske mer förvånad över att så många accepterat att leva under ockupanternas villkor. Vi lever under villkor som sammanfattas så: med lögnen som vapen och sveket som verktyg. Så går det till och så har det gått till länge. Men bortom detta finns Svenska kyrkan, hon som har en bekännelse och som katolskt inte bara rapar upp utan formas av det hon bekänner; den nicenska trosbekännelsen, katolicitetens själva märke. Detta kan de andra, nominalisterna med sina metaforer och alternativa sanningar, inte upphäva ens om de skaffat sig all makt i kyrkoapparaten.

Se på Norge!
Norge fanns också under de mörka åren, också när det fanns en alternativ kyrkoledning. När ändringen kom var det dessa som livet ut levde förnedrade. Inte de som förnedrats fängslats , avsatts, avkragats. Dessa de tidigare var då de anständiga. Livet ut och därefter. Ett vet jag som aldrig gör, domen över död man.

Till alla som tycker att det varit för lite bidrag från Bengt Olof Dike på Bloggardag kan jag idag stolt presentera ett nytt aktstycke, ett litet under på sitt sätt.
http://www.ostrasmaland.se/insandare/sandahl-visar-brister-i-kyrkovalslogiken/

PS
Antje och Hans skulle välsigna ett monument i Akkavare, som uppförts till 60-årsminnet av tågkatastrofen. Initiativet var lokalt och de anhöriga tacksamma över insatsen. Jaja. Det är en pastoral konst att knyta an till människors förväntningar men förlösa dem till något mer än de först tänkte. Sådant tror jag inte biskopar är särskilt byxade att göra, men väl församlingspräster.
DS


Doktor Marx, kom till vår hjälp!

$
0
0
Översta hyllan längst till vänster och granne med Kapitalet stod Marx - Engels, Kommunistiska Manifestet.
"Bourgeoisin har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare."

Ja, ni vet att allt fast förflyktigas, ni vet för jag utgår från att ni har kännedom om Manfestet. Allt heligt profaneras. Bourgeoisin skapar sig en värld efter sitt eget beläte. Då går det väl att förstå den hotande konflikten om prästernas arbetstid. De ska ha ett avtal som alla andra lönearbetare i Svenska kyrkan, för det vill Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation.

Arbetsgivarorganisationen är den som köper folks arbeten, inte ger arbete. Vi ska vara noga med orden. Men det sitter några högst välbeställda nissar och ordnar den här sortens frågor. Jag hör till den prästkategori som undrar om nissarna vet vad firman tillverkar. Jag hade också velat ha en annan ordning, en där det verkligen varit Svenska kyrkans organisation. Det hette i slutet av 1990-talet att detta var tekniskt omöjligt. Jag trodde det inte då. Jag tror det än mindre nu. Ordningen har inte övertygat. Gör om, gör rätt!

Jag var med på 1960-talet då SACO skulle strejka. Präster var undantagna. De sågs tydligen inte som lönearbetare på samma sätt som t ex lärare. Präster hade ett kall, det var till sist Gud som vigt dem till präster. Luther såg saken så. Dopprästens och ordinators hand var Guds hand. Det kunde alla utom de som helst ville kallas sig lutheraner begripa.

Hur går det nu för lönearbetarna? De ska in på 38.25 veckotimmar. Själva tanken demolerar varje tanke på att prästen är något annat. Fast det är prästen - även om de svagsinta trott att detta betytt att prästen är något förmer. Vigningen markerar, att prästen inte jobbar som präst utan ÄR präst. "Det är allt en jädra skillnad", som de fromma och klarsynta skulle säga.

Kan det bli så lyckligt att medlingen misslyckas och att Kommunal ska teckna avtal för präster, som arbetsgivarorganisationen önskar? Man kan hoppas på det bästa. I går var det tydligen förhandlingar igen. Hur de gick vet jag inte. Om Lenin talar gäller "ju sämre, desto bättre!"

Facket talar om stressen och sjukskrivningarna. Det kan man göra, även om jag inte tror att det är arbete som stressar så mycket som meningslösheter. Samt brist på uppskattning. Jag är ju så biblisk att jag ser ser att prästämbetet liknas vid soldatens tjänstgöring (där förbandet tar hand om soldaten för annars strider soldaten inte) och bonden. Om dem båda gäller, att de inte går på 38.25 timmar i veckan. De svarar mot tjänstens krav. Ibland jobbar de mer. Andra gånger slappar de. Och så förunderligt är det, att en präst som inte har så mycket att göra utan hinner strosa runt och prata med folk, hinner be och hinner läsa åstadkommer mer där och då än bakom skrivbordet. Prästeriet är en livsform, inte ett lönearbete. Och det får konsekvenser, för på söndagen jobbar inte prästen utan firar med Guds folk.

Om det blir 60 timmar en vecka? Tja, det beror på hur man räknar. De skrutinösa kan vara igång 60 timmar och ändå undra: "vad gjorde jag för Guds rike under alla dessa timmar?"

Antagligen borde vi stenhårt markera prästeriets annorlunda, det där med livsform. Och så skulle löner sättas så att ingen utmanas. Kyrkoherdelön och rektorslön i paritet, kanske. Plusfaktorn borde vara stimulerande fortbildning och kanske en arbetsledning, vi hålls ju med en hierarki, där begåvningar tas till vara och insatser uppskattas. Jag umgås med en fd komminister som säger, att på det nya civila jobbet får man uppskattning för sådant man fick skäll för i Svenska kyrkan. Jag har motsvarande erfarenheter från den svenska krigsmaskinen, där jag upplevde enförtroende- och  berömmarkultur. Därtill menar jag att de högre lönerna skulle ges till dem som inte gömmer sig bakom stora skrivbord utan möter människor. Somliga har tillskansat sig löner som är svinaktiga, dvs de har fläskat på. Det finns en trovärdighet som står i omvänd proportion till lönen.

Det jag önskade blev inte. Jag ville ha stiftsanställda präster. Det vill jag fortfarande. Det skulle ha varit en enklare ordning vid konflikter.

Nå, hur upprörda ska vi bli över 38.25 timmar och massor med schemaläggning för arbetsledningen? Rätt upprörda och rätt eftertänksamma. Måste det inte gå så här när präster blir lönearbetare i borgarnas samhälle? Har biskoparna gett några ord till vägledning i den här situationen? Vi bör se avtalskonflikten som ännu ett tecken på en kyrka som är moribund. Moribund? Ja, utan kallelseglädje och utan insikten om att ämbetet inrättats för att vi ska få den saliggörande tron, blir det så.

De lönearbetande prästerna må minnas ett: Proletärerna har ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna.

Frågan har ställts vad det är att vila i frid. Det är ungefär som att sova gott, om jag fattat saken rätt. Och det kan man ju önska utan att gå in på detaljer om det vi inte har erfarenhet av. I dessa tider skulle man önska att präster också får vila i frid. Jag menar, redan här i livet. Men så har det aldrig utlovats.

38.25

$
0
0
Det happade sig så att jag granskade en hylla med böcker i går morse och tänkte sortera. Där i hyllan fanns tre inbundna årgångar Kyrka och Hem. De skulle inte stå just där utan rätteligen å lantegendomen. 1950, 1951 och 1954 års tidskrifter var överraskande. Det är tidningar från min tid på jorden. Det är en annan tid vi talar om - och ett annat kyrkoliv. Det skrämde mig på ett sätt. För jag blev böjd att ompröva blogginlägget om avtalsförhandlingen. Tänk om Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation helt enkelt rätt tolkar tidens tecken och prästerna inte längre är präster i någon rimlig kristen mening utan i stället anställda producenter av civilreligion? Den uppgiften kan schemaläggas och skötas på 38.25 veckotimmar.

Om det inte längre i egentlig mening finns ett kyrkfolk, dvs människor som t ex går alla adventssöndagar och förutsätter att det är gudstjänster hela advent (ja, jag såg deprimerande nog denna morgon att statsministern också går alla adventssöndagar, men insåg att det betyder inte vad meningen säger! Man kan bli deprimerad för mindre än undflyende språkbruk.) Kyrkfolk är söndagliga gudstjänstfirare, det är i vart fall en försöksdefinition som bär rätt långt. Och detta folk har en kyrklig identitet på individnivå också. Välan, finns inte församling i betydelsen kyrkfolk förklarar det att arbetslaget kan uppfatta sig som församling. Nu är det få arbetslag där alla går i kyrkan söndagligen, men den lilla omständigheten kan vi bortse från. Naturligtvis är det då logiskt om alla i arbetslaget ska gå på samma avtal. Men det bygger på en normalitet: det finns inget kyrkfolk, ingen egentlig församling. Arbetslaget producerar för konsumenter. Det är det hela. Det har inte mycket med kyrkokristendom att göra.

Prästen i arbetslaget producerar men de viktigaste producenterna är församlingspedagoger och församlingsvärdinnor (jag tror det heter så fortfarande....). De producerar nämligen verksamhet. Kyrkomusikerna är också viktiga. De producerar musik och de ska kunna musik från gregorianik till den senaste populära låten och allt ska de kunna dra på orgel, gärna också på dragspel. Varför? Därför att kunden alltid har rätt? Prästen kan också ha sin betydelse i producentledet för att producera event av olika slag, dop och vigsel, begravning förstås. Då krävs också lyhördhet för avnämarnas önskemål.  Allt detta kan förstås schemaläggas och klaras av på 38.25. Till och med kyrkoherdens schemaläggning kan hanteras på 38.25. Fast kanske inte en del annat som kyrkoherdar brukade göra på 1970-talet och tidigare.

Hur ska detta förklaras? Är saken så enkel att vi är och har varit oense om vad prästämbetet är och är till för? Det är i så fall inte bara arbetsgivarorganisationen skuld till, den organisationen administrerar eländet. Eländet självt är skapat av många olika och kanske motstridiga intressen. Byråkraters förstås, välvilliga prästers, lättjefulla prästers och naturligtvis kyrkopolitiker med ringa insikt i vad som skulle komma att övergå Svenska kyrkan. 1957/58 års ämbetskonflikt, så illa hanterad den än är, kanske bär oss informationer på djupet? Prästen uppfattas inte har med något sacerdotalt att göra. Det gäller att organisera religion och stå för ett etiskt budskap. De tidigare upptäckterna om prästämbetet, de som hörde till den kyrkliga förnyelsen, tycks helt okända.

Det slog mig att SD och S i årets kyrkoval kan bli goda exponenter för två felsyner under 1900-talet, de två syner som den kyrkliga förnyelsen och prästglädjen stod emot. SD:s kyrkosyn är den nationella kyrkan, korset stod tecknat på fanan och kulturella konservativa värden bärs upp av kyrkan. Ni ser prästtypen i filmen Den enfaldige mördaren. S:s kyrksyn är det eticerande budskap som blir den liberala teologins konsekvens. Den talar om Jesus som förebild, citerar honom men han är inte Frälsaren. Minns Harald Hallén. Hans uppståndelsetanke är att någon kommer och lägger en ros på din grav. "Då är du inte död, du lever!" Båda synerna var antikverade redan på sin tid, förstås. Men lägger socialdemokraterna en ros på den kyrkosynen är den inte död, den lever och SD kan pumpa upp ett ideal som i tiden ligger kring Gustaf V:s borggårdstal.

Jag antar att motmedlet var just den prästväckelse som tog gestalt, den som gav oss de liturgiska kläderna. Gunnar Rosendals bok Kyrklig förnyelse måste en präst ha läst (Gaudete förlag har den tredje upplagan). Och då skulle präster fundera över hur nådatiden används. Jag såg i Dagen att Thage G Peterson inte går i kyrkan "trots att jag är teolog", som han sa. Nå, då är han inte teolog, bara religionsvetare med religionsvetenskaplig utbildning. Teolog blir man på annat sätt, i bön och gudstjänst inte minst. Så hur många präster är teologer, sådana som år efter år får lära sig mer om Gud och har arbetstid att göra det? Det är förresten då som begreppet arbetstid inte blir det avgörande, men prästeriet fylls inte heller av meningslösheter att kommenderas till.

Ska jag fundera ett varv till på det som kallas stress och utsatthet så blir det en fundering om den autentiska kallelsen. Om jag gör något som jag egentligen inte skulle ägna mitt liv åt, är det väl rätt klart att det skaver och att denna insikt gör att uppgifterna i görligaste mån disponeras om och jag vill hem från dem så fort som möjligt. Det kan också förklara att prästtjänsterna blir något annat, något som ska in på 38.25. Och detta att präster far illa. "I själanöd, ho kan av glädje sjunga?"

Medlingen tas upp efter sommaren. Positionerna är låsta. Då finns det tid att ställa grundfrågan om inte Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation tänker fullkomligt logiskt och att utmaningen är att krossa den logik genom att fokusera på vad en präst egentligen är.
Viewing all 2220 articles
Browse latest View live