En Edvard Hollertz skrev ledare i Smålandsposten i dag. "Svenska kyrkan tar landsbygden för given" hette den - och handlade om att prästgårdarna är sålda och med dem den tydliga närvaron. Svenska kyrksn borde se som sin uppgift att vara på landsbygden. "Om inte annat för symbolkraften. I stället har de (obs! DS) undergrävt möjligheten att vara tydligt lokalt närvarande när prästgårdarna sålts. Då kanske det inte är konstigt att kyrkan tappar medlemmar."
Analysen är minst sagt bristfällig. Det är sant att den lokala närvaron är viktig men det gäller också närvaron i det som kallas problemområden. Det är också sant att kyrkan tappar medlemmar på landsbygden - fegvägen. Inte så att folk modigt begär utträde ur Svenska kyrkan. De dör. Några nya flyttar inte in för arbetstillfällena finns någon annanstans. Och det är trots allt inte Svenska kyrkans fel.
Vad med prästgårdar?
Jag har bott i prästgård i sex år. Det var ingen ekonomisk hit. Det var det en gång i tiden men sedan kom fogdarna i Kopparbergs län och skulle taxera upp förmånen att bo i prästgård. Det var en förmån. Prästlönerna var låga men hyran var också låg. Å andra sidan var prästgården i många fall en representationsbostad och det fanns pastorsexpedition i huset, som folk kunde få för sig att besöka på rätt udda tider när Svenska kyrkan hade folkbokföringen om hand. Och präster är snälla och utfärdar intyg också sen kvällstid eller i arla morgonstund... Eller så är de inte snälla, men inser att det är kört om inte "kyrkan" ger god service. Dåförtiden fanns det också en oavlönad prästfru som skötte marktjänst och kanske hade barnverksamhet och söndagsskola. Sedan kom en annan tid med yrkesarbetande kvinnor. Det blev komplicerat för präster att sitta på landet när arbetstillfällena för frun fanns i tätorten. Och så var det det där att somliga präster utan prästgård kunde köpa hus och casha hem medan de i prästgård fortsatte betala utan att ha något annat att satsa på eget boende när pensionen närmade sig.
Närvaro på landsbygden? Den är borta, det är sant. Inte bara och inte främst så att präster inte bir i prästgården utan så att gudstjänstlivet utarmats. Och det är kanske sant att vi ser ett "prästyrke i förändring" men det är en myt att prästgårdarna var traditionella mötesplatser. Så var det före församlingshemmen, kanske. Men det är rätt länge sedan. Med en stor prästgård kunde prästen eller prästfamiljen ordna lite fester för besökande - men få kunde eller ville ha 48 eller 64 uppsättningar kaffekoppar, fat, assietter och skedar. Glöggparty var enklare och en stor prästgård sväljer lätt 50 minglande.
Tillbaka till pengarna.
Hyran prästerna betalar är för låg för att ägandet ska gå med vinst. Jojo. Man ska väl betala för ett normalboende, 140kvm, tror jag. Skulle jag betalat vad prästgården kostade skulle det gått mer än 8000:-. Kanske 16 000 om det räcker. Skulle pastoratet gått med vinst hade månadshyran fått ligga kring 20 000. Tror jag. Uppvärmningen gick på 80 000 per år. Fastighetsskötsel och reparationer var inte gratis. Verandan höll på att glida bort från huset och skulle kosta 300 000 att renovera. Minst. Taket läckte. Det kostar minst lika mycket att ordna. Bara som en illustration. Det kan vara värt denna kostnad bara man kan ställa den i relation till vilka värden som ska komma ut av investeringen.
Och så detta "de". Svenska kyrkan är "de".
Morsning och good bye!
Det var en uselt tänkt ledartext, insåg jag denna morgon och det inte bara därför att en tvestjärt kröp över sidan och jag var tvungen att öppna fönstret och kasta ut den. Men några poänger hade kunnat lyftas fram. Den om närvaro och frågan om var präster möter sitt folk. Det gör de först och främst i gudstjänsterna och kanske, men inte säkert, i församlingshemmet för det kan vara så att församlingshemmet avyttrats. Möter prästerna folket i affären? Jo, men då är vi inne i tätorterna eller på stormarknaderna i städerna. Så var kan präster möta människor i övrigt? Hembesök. Och skulle jag få önska vore det att vi hottade upp de församlingshem vi ska ha kvar så att de blir mötesplatser. Men det har jag skrivit om i andra sammanhang. Det kunde vara skäl för Svenska kyrkan att fundera lite vidare - om "de" har intresse.
Analysen är minst sagt bristfällig. Det är sant att den lokala närvaron är viktig men det gäller också närvaron i det som kallas problemområden. Det är också sant att kyrkan tappar medlemmar på landsbygden - fegvägen. Inte så att folk modigt begär utträde ur Svenska kyrkan. De dör. Några nya flyttar inte in för arbetstillfällena finns någon annanstans. Och det är trots allt inte Svenska kyrkans fel.
Vad med prästgårdar?
Jag har bott i prästgård i sex år. Det var ingen ekonomisk hit. Det var det en gång i tiden men sedan kom fogdarna i Kopparbergs län och skulle taxera upp förmånen att bo i prästgård. Det var en förmån. Prästlönerna var låga men hyran var också låg. Å andra sidan var prästgården i många fall en representationsbostad och det fanns pastorsexpedition i huset, som folk kunde få för sig att besöka på rätt udda tider när Svenska kyrkan hade folkbokföringen om hand. Och präster är snälla och utfärdar intyg också sen kvällstid eller i arla morgonstund... Eller så är de inte snälla, men inser att det är kört om inte "kyrkan" ger god service. Dåförtiden fanns det också en oavlönad prästfru som skötte marktjänst och kanske hade barnverksamhet och söndagsskola. Sedan kom en annan tid med yrkesarbetande kvinnor. Det blev komplicerat för präster att sitta på landet när arbetstillfällena för frun fanns i tätorten. Och så var det det där att somliga präster utan prästgård kunde köpa hus och casha hem medan de i prästgård fortsatte betala utan att ha något annat att satsa på eget boende när pensionen närmade sig.
Närvaro på landsbygden? Den är borta, det är sant. Inte bara och inte främst så att präster inte bir i prästgården utan så att gudstjänstlivet utarmats. Och det är kanske sant att vi ser ett "prästyrke i förändring" men det är en myt att prästgårdarna var traditionella mötesplatser. Så var det före församlingshemmen, kanske. Men det är rätt länge sedan. Med en stor prästgård kunde prästen eller prästfamiljen ordna lite fester för besökande - men få kunde eller ville ha 48 eller 64 uppsättningar kaffekoppar, fat, assietter och skedar. Glöggparty var enklare och en stor prästgård sväljer lätt 50 minglande.
Tillbaka till pengarna.
Hyran prästerna betalar är för låg för att ägandet ska gå med vinst. Jojo. Man ska väl betala för ett normalboende, 140kvm, tror jag. Skulle jag betalat vad prästgården kostade skulle det gått mer än 8000:-. Kanske 16 000 om det räcker. Skulle pastoratet gått med vinst hade månadshyran fått ligga kring 20 000. Tror jag. Uppvärmningen gick på 80 000 per år. Fastighetsskötsel och reparationer var inte gratis. Verandan höll på att glida bort från huset och skulle kosta 300 000 att renovera. Minst. Taket läckte. Det kostar minst lika mycket att ordna. Bara som en illustration. Det kan vara värt denna kostnad bara man kan ställa den i relation till vilka värden som ska komma ut av investeringen.
Och så detta "de". Svenska kyrkan är "de".
Morsning och good bye!
Det var en uselt tänkt ledartext, insåg jag denna morgon och det inte bara därför att en tvestjärt kröp över sidan och jag var tvungen att öppna fönstret och kasta ut den. Men några poänger hade kunnat lyftas fram. Den om närvaro och frågan om var präster möter sitt folk. Det gör de först och främst i gudstjänsterna och kanske, men inte säkert, i församlingshemmet för det kan vara så att församlingshemmet avyttrats. Möter prästerna folket i affären? Jo, men då är vi inne i tätorterna eller på stormarknaderna i städerna. Så var kan präster möta människor i övrigt? Hembesök. Och skulle jag få önska vore det att vi hottade upp de församlingshem vi ska ha kvar så att de blir mötesplatser. Men det har jag skrivit om i andra sammanhang. Det kunde vara skäl för Svenska kyrkan att fundera lite vidare - om "de" har intresse.