Att Margit blev utnämnd till kyrkoherde för 45 år sedan skulle firas i somras. Jag förstod inte riktigt varför. Allt var ju politiskt kannstöperi. Regeringen behövde något att vattna ut utnämningen av Bertil Gärtner till biskop i Göteborg och att det betydde att Helge Fosséus, den uppenbart mer meriterade, skulle ställas åt sidan var pinsamt. Nå, det blev Margit, som alls inte var så populär som hon nu ska göras. Ingmar ström hörde inte till hennes uppbackare och andra klagade över att det alltid var konflikter kring sahlinarna. Nu märker ni att jag lyssnat på skvallret. Och det har jag. Men Margit var min vän och räknade mig till sina, tack vare Morsan, förstås. Hon var inte min vän oreserverat som somliga andra för Margit hade en evne till att spela fult när det gagnade hennes syften. Eftersom hennes syften var ädla, kunde det passera, kanske. Men ibland tyckte somliga av oss att hon gick för långt. Gunnar Hultgren och jag, för att nämna två. Hultgren? Ja, ärkebiskopen alltså. De som läst boken Kyrklig Splittring kan sätta sig in i sammanhanget.
Men Margit hade rätt - och får rätt!
Hon ville egentligen inte ha kvinnor in i det maskulina prästämbetet utan sökte en annan form. Det markerade hon /självsvåldigt/ genom utformningen av prästdräkten för kvinnliga präster. Den såhg mer ut som en ordensdräkt än en kaftan och några år senare insåg ett antal kvinnliga präster att det förhöll sig så och valde att kaftaniseras. Det ändrar ingenting. Vi får nu i prästämbetets form en annan kyrkotjänst än det sacerdotala. Det är tänkvärt inte minst eftersom Margit just sökte något sådant.
I decennier har vi sett reportagen om kvinnlig präster som blev präster därför att de ville möta människor och de var lämpliga som präster just därför att de gillade att möta människor. Föga sägs om altartjänst. Det är belysande.
Vi har alltså fått kvinnliga präster som är duktiga på många områden. Undervisning, barn och familj, förskola, omsorg, omvårdnad, counselling, administration och församlingsutveckling. Det är bra. Frågan är om de inte fullgör sin egentliga kallelse inom prästämbetets ram med konsekvens att det prästerliga ställs på undantag. Det spelar inte så stor roll. Få vet numera vad en präst egentligen ska göra. Och följdriktigt frågar också få efter just det.
Vad ville Margit?
Margit höll front mot ett utpräglat karitativt diakonat. Det fattar jag, för detta var alls inte hennes kallelse. Hon lyckades aldrig uppfatta att diakoni kunde vara så mycket mer - politisk diaskoni, kulturdiakoni mm mm. Hon sökte något hon anat i ordensväsendet och vad var Sparreholm och Österskär där Sta Katharinastiftelsen huserade som inte ett sökande efter ordensliv? Margit ville ha ett ordentligt böne- och gudstjänstliv. Det försvann när hon blev frontfigur för just de intressen som alls inte velat följa henne 1938 eller 1946. Vilka ska klandras? Sannolikt var det biskoparna som inte såg till att förverkliga bredden av kallelser, den bredd som gjort Svenska kyrkan riktigt intressant.
Vad hände med ämbetsreformen? Det kan man fundera över. Är ämbetsreformen en parallell till beslutet om enkönad vigsel. Beslut fattas om ett utvidgat äktenskapsbegrepp som omintetgör det kristna äktenskapet, för det ska vara en ordning efter Guds vilja - och just den saken återstår att bevisa, för att uttrycka sig försiktigt. I ämbetsreformen samlas allt så att det som specifikt hör prästämbetet till försvinner i allt det mångahanda. Alla kallelser som Gud ger ska kokas ner eller stöpas om i en enda form -prästämbetet. Det är närmast idiotiskt och får konsekvenser. Bland annat den, att en vuxen som plötsligt vill ta den kristna tron på allvar, uppfattas ha en prästkallelse.
I går hade jag på mig en prästskjorta. Jag kunde uppfattas ha något att göra som präst. Och så överraskades jag av ett besked, att jag räddat livet på någon. Det hade jag faktiskt inte en aning om. Jag misstror inte beskedet, varför skulle jag. Men jag kan bara förstå saken så att Gud använde ett rätt otjänligt verktyg och verktyget fattade inte. Det kanske också handlar om vad prästämbetet är. En syssla för dem som fattar dåligt. Men så ska de ju egentligen mest sköta altaret - och det kan en läskunnig 9-åring göra, som Ola Isacsson påpekat. Det riktigt kvalificerade kanske andra ska sköta, de som fattar?
Nu kan det som vill göra testet.
Hur många kvinnliga präster återfinns på specialtjänster, på planerartjänster (inkl kyrkoherdetjänster), på stiftstjänster, i byråkratierna, på skolor och universitet och bland övriga? Uppgifterna torde finnas att få i matrikeln. Vad säger detta? Och detta behöver inte kommenteras förrän ni räknat!
Men Margit hade rätt - och får rätt!
Hon ville egentligen inte ha kvinnor in i det maskulina prästämbetet utan sökte en annan form. Det markerade hon /självsvåldigt/ genom utformningen av prästdräkten för kvinnliga präster. Den såhg mer ut som en ordensdräkt än en kaftan och några år senare insåg ett antal kvinnliga präster att det förhöll sig så och valde att kaftaniseras. Det ändrar ingenting. Vi får nu i prästämbetets form en annan kyrkotjänst än det sacerdotala. Det är tänkvärt inte minst eftersom Margit just sökte något sådant.
I decennier har vi sett reportagen om kvinnlig präster som blev präster därför att de ville möta människor och de var lämpliga som präster just därför att de gillade att möta människor. Föga sägs om altartjänst. Det är belysande.
Vi har alltså fått kvinnliga präster som är duktiga på många områden. Undervisning, barn och familj, förskola, omsorg, omvårdnad, counselling, administration och församlingsutveckling. Det är bra. Frågan är om de inte fullgör sin egentliga kallelse inom prästämbetets ram med konsekvens att det prästerliga ställs på undantag. Det spelar inte så stor roll. Få vet numera vad en präst egentligen ska göra. Och följdriktigt frågar också få efter just det.
Vad ville Margit?
Margit höll front mot ett utpräglat karitativt diakonat. Det fattar jag, för detta var alls inte hennes kallelse. Hon lyckades aldrig uppfatta att diakoni kunde vara så mycket mer - politisk diaskoni, kulturdiakoni mm mm. Hon sökte något hon anat i ordensväsendet och vad var Sparreholm och Österskär där Sta Katharinastiftelsen huserade som inte ett sökande efter ordensliv? Margit ville ha ett ordentligt böne- och gudstjänstliv. Det försvann när hon blev frontfigur för just de intressen som alls inte velat följa henne 1938 eller 1946. Vilka ska klandras? Sannolikt var det biskoparna som inte såg till att förverkliga bredden av kallelser, den bredd som gjort Svenska kyrkan riktigt intressant.
Vad hände med ämbetsreformen? Det kan man fundera över. Är ämbetsreformen en parallell till beslutet om enkönad vigsel. Beslut fattas om ett utvidgat äktenskapsbegrepp som omintetgör det kristna äktenskapet, för det ska vara en ordning efter Guds vilja - och just den saken återstår att bevisa, för att uttrycka sig försiktigt. I ämbetsreformen samlas allt så att det som specifikt hör prästämbetet till försvinner i allt det mångahanda. Alla kallelser som Gud ger ska kokas ner eller stöpas om i en enda form -prästämbetet. Det är närmast idiotiskt och får konsekvenser. Bland annat den, att en vuxen som plötsligt vill ta den kristna tron på allvar, uppfattas ha en prästkallelse.
I går hade jag på mig en prästskjorta. Jag kunde uppfattas ha något att göra som präst. Och så överraskades jag av ett besked, att jag räddat livet på någon. Det hade jag faktiskt inte en aning om. Jag misstror inte beskedet, varför skulle jag. Men jag kan bara förstå saken så att Gud använde ett rätt otjänligt verktyg och verktyget fattade inte. Det kanske också handlar om vad prästämbetet är. En syssla för dem som fattar dåligt. Men så ska de ju egentligen mest sköta altaret - och det kan en läskunnig 9-åring göra, som Ola Isacsson påpekat. Det riktigt kvalificerade kanske andra ska sköta, de som fattar?
Nu kan det som vill göra testet.
Hur många kvinnliga präster återfinns på specialtjänster, på planerartjänster (inkl kyrkoherdetjänster), på stiftstjänster, i byråkratierna, på skolor och universitet och bland övriga? Uppgifterna torde finnas att få i matrikeln. Vad säger detta? Och detta behöver inte kommenteras förrän ni räknat!