Mer specifikt: Vad håller vi på med när vi firar gudstjänst och försöker leva Kyrkans år? Jag har en svag aning, för jag är utbildad genom söndagsskola och konfirmandundervisning men i min höga ålder skadar inte repetition, ty den är all kunskaps moder.
Vi börjar med fastan - jag läste en tweet från Svenska kyrkan.
Vad en tweet är hade mina söndagsskollärare och min konfirmationspräst inte en susning om - men låt gå trots det.
"Fastan är en chans att stanna upp mitt i livet och ge sig själv tid till bön och reflektion."
Det låter något men är det inte Någon som saknas i själva tankegången? Gud, liksom. Är ett kristet andaktsliv inget annat än andlig onani? Ge sig själv tid? Eller ge sig tid att... Jag ser skillnaden.
Nu är det söndag och jag har lovat Strukturutskottet att vara snäll på söndagar, så det är jag. Men ni vet vad jag menar. Hur vore det med en svenskkyrklig tweet som sätter fokus på Gud och syftar till att få oss ut ur våra tröga vanor? Det vore om inte annat ovant.
Med sällspord entusiasm söker jag så svaret på frågan varför vi firar gudstjänst.
Svenska kyrkan Malmö har ett svar.
"Gudstjänsten gestaltar berättelsen om Jesus Kristus, hans liv, död och uppståndelse. Den ger uttryck för hur Jesus såg den människa som behövde få mod och hopp tillbaka."
Jag märker att i de fina formuleringarna så glider det. Det är berättelsen saken gäller - inte den uppståndne och levande Herren.
Här varsnar jag den faktiska motsättningen i Svenska kyrkan, den som ligger under alla andra motsättningar.
Jag trodde att kyrkklockorna kallade på mig eftersom Jesus kommer till kyrkan och konkret vill möta mig där. Där finns mina medkristna. Några behöver få mod och hopp tillbaka och andra är bra på att dela med sig av livsmod och hoppfullhet. De olika kroppsdelarna inser att de behövs tillsammans och allra mest behöver Jesus. Kul att han kunde komma, Jesus, och bra att kyrkvaktmästaren larmade om den saken. Han larmade alla, inte bara de intresserade, noterar jag.
Gudstjänsten gestaltar också , får jag veta, hur Jesus "öppnade Guds rike för alla, så att de kunde leva i sin vardag."
Hur tänkte ni nu? Lärjungarna, de 12, slutade samtliga att leva i sin vardag, t ex. Och för egen del undrar jag om inte Guds rike syftar till något mer än alla mina dagar, som inte blir så många hur många de än blir.
"Redan tidigt i den kristna historien tog sig berättelsen om Jesus uttryck i att man åt tillsammans. Det var den handling då man mindes lärjungarnas sista måltid tillsammans med Jesus. Men det blev också ett heligt skeende och inte bara en minnesmåltid. Man försökte tolka betydelsen av att Jesus hade dött och uppstått."
Vad detta än är så evangelisk eller romersk-katolsk lära om nattvarden är det inte. De reformerta kan tro så här.
Det är söndag så jag skrev inte "tramsa så här". Men söndag eller inte, nog är det märkligt att man om Herrens Heliga Nattvard skriver om mycket men inte om Herren själv.
Jag uppfattar samma fel i prioriteringslistan när det heter att vi i gudstjänsten får "hjälp att tolka våra liv och möta Gud."
Är det inte genom att möta Gud i Ord och sakrament som vi kan förstå Livet, vårt och andras och Livet som mysterium? Så kommer det påhak som tycks obligatoriskt för så fort "Gud" nämnts måste något mer till:
"Men gudstjänsten är också ett tecken på och uttryck för kyrkans tro och närvaro i samhället."
Jag skulle vilja fråga: Hur tänkte ni nu?
Grundfelet?
Låt inte de fina orden förblinda för grundfelet är det gudlösa. Ni får en mening som belyser Vem som saknas. Det hela blir väldigt begränsat, alls inte något ur evighetens synvinkel:
"Att upptäcka gudstjänsten, det som sker, sägs och sjungs, är en möjlighet att se sitt eget liv i ett sammanhang."
Ska vi introducera begreppet "den själiska människan" och säga att här är ett program som passar den själiska människan perfekt. Självbespeglande, självcenterat, själviskt, själiskt!
Också om det är söndag skulle man kunna fråga sig varför vi firar gudstjänst och göra ett omtag för det är nog något annat som fått Kyrkan att fira gudstjänst i närmre 2000 år efter Herrens uppståndelse.
Under gårdagskvällens yra satt jag och tramsade med Facebook.
Jag slog upp "Svenska kyrkan", som presenteras som "Lutheransk kyrka". Kolla denna söndag för det kan ändras efter denna bloggpost. Jag slog upp under "ansvariga" och fann att de ansvariga var redaktörer på Kyrkokansliets kommunikationsavdelning. Vad håller vi på med? När avgår kommunikationschefen? Vad säger generalsekreteraren och vad säger Kyrkostyrelsen, som vårdar det s k varumärket? Eller ska jag inte vara förvånad? Det är de lutheranska som tramsar med gudstjänst och kyrkoidentitet?
Nä, jag frågar så söndag det är: Vad håller vi på med?
Vi börjar med fastan - jag läste en tweet från Svenska kyrkan.
Vad en tweet är hade mina söndagsskollärare och min konfirmationspräst inte en susning om - men låt gå trots det.
"Fastan är en chans att stanna upp mitt i livet och ge sig själv tid till bön och reflektion."
Det låter något men är det inte Någon som saknas i själva tankegången? Gud, liksom. Är ett kristet andaktsliv inget annat än andlig onani? Ge sig själv tid? Eller ge sig tid att... Jag ser skillnaden.
Nu är det söndag och jag har lovat Strukturutskottet att vara snäll på söndagar, så det är jag. Men ni vet vad jag menar. Hur vore det med en svenskkyrklig tweet som sätter fokus på Gud och syftar till att få oss ut ur våra tröga vanor? Det vore om inte annat ovant.
Med sällspord entusiasm söker jag så svaret på frågan varför vi firar gudstjänst.
Svenska kyrkan Malmö har ett svar.
"Gudstjänsten gestaltar berättelsen om Jesus Kristus, hans liv, död och uppståndelse. Den ger uttryck för hur Jesus såg den människa som behövde få mod och hopp tillbaka."
Jag märker att i de fina formuleringarna så glider det. Det är berättelsen saken gäller - inte den uppståndne och levande Herren.
Här varsnar jag den faktiska motsättningen i Svenska kyrkan, den som ligger under alla andra motsättningar.
Jag trodde att kyrkklockorna kallade på mig eftersom Jesus kommer till kyrkan och konkret vill möta mig där. Där finns mina medkristna. Några behöver få mod och hopp tillbaka och andra är bra på att dela med sig av livsmod och hoppfullhet. De olika kroppsdelarna inser att de behövs tillsammans och allra mest behöver Jesus. Kul att han kunde komma, Jesus, och bra att kyrkvaktmästaren larmade om den saken. Han larmade alla, inte bara de intresserade, noterar jag.
Gudstjänsten gestaltar också , får jag veta, hur Jesus "öppnade Guds rike för alla, så att de kunde leva i sin vardag."
Hur tänkte ni nu? Lärjungarna, de 12, slutade samtliga att leva i sin vardag, t ex. Och för egen del undrar jag om inte Guds rike syftar till något mer än alla mina dagar, som inte blir så många hur många de än blir.
"Redan tidigt i den kristna historien tog sig berättelsen om Jesus uttryck i att man åt tillsammans. Det var den handling då man mindes lärjungarnas sista måltid tillsammans med Jesus. Men det blev också ett heligt skeende och inte bara en minnesmåltid. Man försökte tolka betydelsen av att Jesus hade dött och uppstått."
Vad detta än är så evangelisk eller romersk-katolsk lära om nattvarden är det inte. De reformerta kan tro så här.
Det är söndag så jag skrev inte "tramsa så här". Men söndag eller inte, nog är det märkligt att man om Herrens Heliga Nattvard skriver om mycket men inte om Herren själv.
Jag uppfattar samma fel i prioriteringslistan när det heter att vi i gudstjänsten får "hjälp att tolka våra liv och möta Gud."
Är det inte genom att möta Gud i Ord och sakrament som vi kan förstå Livet, vårt och andras och Livet som mysterium? Så kommer det påhak som tycks obligatoriskt för så fort "Gud" nämnts måste något mer till:
"Men gudstjänsten är också ett tecken på och uttryck för kyrkans tro och närvaro i samhället."
Jag skulle vilja fråga: Hur tänkte ni nu?
Grundfelet?
Låt inte de fina orden förblinda för grundfelet är det gudlösa. Ni får en mening som belyser Vem som saknas. Det hela blir väldigt begränsat, alls inte något ur evighetens synvinkel:
"Att upptäcka gudstjänsten, det som sker, sägs och sjungs, är en möjlighet att se sitt eget liv i ett sammanhang."
Ska vi introducera begreppet "den själiska människan" och säga att här är ett program som passar den själiska människan perfekt. Självbespeglande, självcenterat, själviskt, själiskt!
Också om det är söndag skulle man kunna fråga sig varför vi firar gudstjänst och göra ett omtag för det är nog något annat som fått Kyrkan att fira gudstjänst i närmre 2000 år efter Herrens uppståndelse.
Under gårdagskvällens yra satt jag och tramsade med Facebook.
Jag slog upp "Svenska kyrkan", som presenteras som "Lutheransk kyrka". Kolla denna söndag för det kan ändras efter denna bloggpost. Jag slog upp under "ansvariga" och fann att de ansvariga var redaktörer på Kyrkokansliets kommunikationsavdelning. Vad håller vi på med? När avgår kommunikationschefen? Vad säger generalsekreteraren och vad säger Kyrkostyrelsen, som vårdar det s k varumärket? Eller ska jag inte vara förvånad? Det är de lutheranska som tramsar med gudstjänst och kyrkoidentitet?
Nä, jag frågar så söndag det är: Vad håller vi på med?