Kyrkan söker försoning med samerna och vitboken är på väg.
Innan jag läst den, tänker jag förstås inte så sofistikerat som efter läsningen.
På mitt grovhuggna sätt menar jag nämligen att i valet mellan renskötsel eller gruvnäring och vattenkraft är de senare verksamheterna att föredra. De ger oss välstånd långt utöver vad renskötseln skulle ha gett den svenska nationen.
Är det inte lite sorgligt att den samiska kulturen då riskerar att gå under, när de flesta från Sapmi bor i Stockholm. Jo, på samma sätt som vi sörjer de indelta knektarna, bakstugusittarna, torparna och hemmansägarna, de med en till tre kor, en häst, hushållsgris och små tegar i Småland. Tant Ragnhilds hemystade ost och hennes sanslöst goda bröd, bakat i stenugn, hör också till det förlorade. Livet är till sist en samling förluster och till sist förlorar jag mig själv och allt jag håller kärt. Livet har blivit långt för den som lever 70 eller 80 år och det är möjligt att jag inte hinner bli jubeldoktor. Men välståndet har trots allt ökat. Eller just därför.
Bär jag då på en kollektiv skuld för politiska beslut fattade innan jag ens var påtänkt eller fattade innan jag hade rösträtt? Beror denna skuld i så fall på att jag är född i detta land. Om jag varit dansk hade jag inte haft någon kollektiv skuld till samer i Sverige. Fast vid närmare eftertanke är det väl skuld till inuiter det ska gälla i Köpenhamn...
Jag tror inte på talet om kollektiv skuld.
Jag tänker att skulden är personlig. Det är illa nog. Jag kan inse personlig skuld och se den som en del i något kollektivt. Främst synden att vi hållit oss oinformerade eller tigit när vi skulle ha talat. Men då är skulden fortfarande personlig om än insatt i ett (politiskt) sammanhang.
Jag kanske är nonchalant, men det bör väl en kyrkokristen vara?
Jag har avlagt min syndabekännelse och tagit emot förlåtelse många gånger. Funkar inte förlåtelsen?
Det tror ju jag.
Lite skit finns alltid kvar på ytan och så själva stengrunden men det finns en poäng med att ha en Frälsare och han är ju så lidelsefullt intresserad av att förlåta mig. Han vill nog inte ha dött i onödan för min skull, tänker jag.
Funderingen om den kollektiva skulden har jag burit med mig sedan jag läste intervjun i DN den 5 februari med Antje Jackelén.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/kyrkan-soker-forsoning-med-samerna/
Ja, jag läste inte förrän några dagar senare men i alla fall.
Saken gäller alltså samerna och Svenska kyrkans förbrytelser. Jag vill verkligen läsa vitboken för jag undrar om mycket. Det är väl ett problem att prästerna uppträder som statens representanter? Så var skolväsendet organiserat. Säger detta så mycket om Svenska kyrkan? I mars kommer boken.
Antje Jackelén berättar att hon har erfarenhet av kollektiv skuld.
Hon är född 1955 och hon och hennes generation är impregnerade med den känslan. Hon ser sig som bärare av en historia som är förfärligt skuldbelastad.
Nu skulle jag vilja trösta Antje med att den nationella högersocialismen på många sätt blir historiskt begriplig - både utifrån tysk 1800-talshistoria, kriget 1914 och åren därefter samt Versaillefreden. Ont föder ont och saken gäller sannerligen inte bara Tyskland. Men Antje berättar inte bara om kritiken mot nazismen som fanns i hennes familj (på mors sida) utan också om familjens deltagande i nazismens diktatur. Farfar och far karaktäriserar hon som medlöpare, för att använda dagens språkbruk. Man skulle ha Hitlerporträtt hemma för systemet var totalitärt - och så var det tydligen i familjen. Hennes far togs från skolan in i kriget, blev soldat i den nazistiska krigsmaskinen men Antje vet inte så mycket om hans krigserfarenheter. När hon sagt det, påpekar hon: "Jag tycker vi har kommit långt från vitboken nu".
Det hade de kanske. Men intressant är det, för inte kan Antje på något sätt hållas ansvarig för sådant som hände 10 eller 20 år innan hon föddes! Ansvar kan hon möjligen ha för att hon inte tagit reda på mer om sin familjs historia. Vad var hennes far med om, vilket förband tillhörde han, var sattes det in i striderna, var satt han i krigsfångenskap? Och var Opa nazist och partimedlem eller bara medlöpare? Kan man kolla upp om han som posttjänsteman var en av de 7.5 miljonerna nazisterna - och just tjänstemän utgjorde väl en dryg tredjedel av medlemskåren. Mycket finns kvar i arkiven och är relativt enkelt att hitta. Det kan till och med vara så att det i familjens gömmor finns intressanta album och tidningsurklipp. Vill man veta, kan man veta. På sin höjd skulle det kunna vara en skyldighet att ta reda på allt detta och en skuld om någon medvetet underlåter saken. Tystnaden efter kriget och livet ut kanske är lika intressant som tystnaden under naziregimen?
Morsan hade tjänstevapen och blev kapten under kriget för att sedan ta ytterligare ett steg i karriären med livvakt och chaufför. Det imponerade på sönerna. Hon gjorde antagligen en del nytta som läkare, inte minst när Beredskapssjukhuset tog emot fångar från koncentrationslägren. Jag tänker inte att de plusvärden hon skapade skulle ge mig några personliga pluspoäng men kanske inte heller ge det kollektivt. Lika lite som skulden - fast tvärtom, alltså.
MPA gäller. Med Personligt Ansvar. Det sa farbror Sven när vi konfirmationsläste. Skulle farbror Sven ha narrats? Då går jag fri och då ser jag egen skuld. Bådadera. Det räcker bra så.
Innan jag läst den, tänker jag förstås inte så sofistikerat som efter läsningen.
På mitt grovhuggna sätt menar jag nämligen att i valet mellan renskötsel eller gruvnäring och vattenkraft är de senare verksamheterna att föredra. De ger oss välstånd långt utöver vad renskötseln skulle ha gett den svenska nationen.
Är det inte lite sorgligt att den samiska kulturen då riskerar att gå under, när de flesta från Sapmi bor i Stockholm. Jo, på samma sätt som vi sörjer de indelta knektarna, bakstugusittarna, torparna och hemmansägarna, de med en till tre kor, en häst, hushållsgris och små tegar i Småland. Tant Ragnhilds hemystade ost och hennes sanslöst goda bröd, bakat i stenugn, hör också till det förlorade. Livet är till sist en samling förluster och till sist förlorar jag mig själv och allt jag håller kärt. Livet har blivit långt för den som lever 70 eller 80 år och det är möjligt att jag inte hinner bli jubeldoktor. Men välståndet har trots allt ökat. Eller just därför.
Bär jag då på en kollektiv skuld för politiska beslut fattade innan jag ens var påtänkt eller fattade innan jag hade rösträtt? Beror denna skuld i så fall på att jag är född i detta land. Om jag varit dansk hade jag inte haft någon kollektiv skuld till samer i Sverige. Fast vid närmare eftertanke är det väl skuld till inuiter det ska gälla i Köpenhamn...
Jag tror inte på talet om kollektiv skuld.
Jag tänker att skulden är personlig. Det är illa nog. Jag kan inse personlig skuld och se den som en del i något kollektivt. Främst synden att vi hållit oss oinformerade eller tigit när vi skulle ha talat. Men då är skulden fortfarande personlig om än insatt i ett (politiskt) sammanhang.
Jag kanske är nonchalant, men det bör väl en kyrkokristen vara?
Jag har avlagt min syndabekännelse och tagit emot förlåtelse många gånger. Funkar inte förlåtelsen?
Det tror ju jag.
Lite skit finns alltid kvar på ytan och så själva stengrunden men det finns en poäng med att ha en Frälsare och han är ju så lidelsefullt intresserad av att förlåta mig. Han vill nog inte ha dött i onödan för min skull, tänker jag.
Funderingen om den kollektiva skulden har jag burit med mig sedan jag läste intervjun i DN den 5 februari med Antje Jackelén.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/kyrkan-soker-forsoning-med-samerna/
Ja, jag läste inte förrän några dagar senare men i alla fall.
Saken gäller alltså samerna och Svenska kyrkans förbrytelser. Jag vill verkligen läsa vitboken för jag undrar om mycket. Det är väl ett problem att prästerna uppträder som statens representanter? Så var skolväsendet organiserat. Säger detta så mycket om Svenska kyrkan? I mars kommer boken.
Antje Jackelén berättar att hon har erfarenhet av kollektiv skuld.
Hon är född 1955 och hon och hennes generation är impregnerade med den känslan. Hon ser sig som bärare av en historia som är förfärligt skuldbelastad.
Nu skulle jag vilja trösta Antje med att den nationella högersocialismen på många sätt blir historiskt begriplig - både utifrån tysk 1800-talshistoria, kriget 1914 och åren därefter samt Versaillefreden. Ont föder ont och saken gäller sannerligen inte bara Tyskland. Men Antje berättar inte bara om kritiken mot nazismen som fanns i hennes familj (på mors sida) utan också om familjens deltagande i nazismens diktatur. Farfar och far karaktäriserar hon som medlöpare, för att använda dagens språkbruk. Man skulle ha Hitlerporträtt hemma för systemet var totalitärt - och så var det tydligen i familjen. Hennes far togs från skolan in i kriget, blev soldat i den nazistiska krigsmaskinen men Antje vet inte så mycket om hans krigserfarenheter. När hon sagt det, påpekar hon: "Jag tycker vi har kommit långt från vitboken nu".
Det hade de kanske. Men intressant är det, för inte kan Antje på något sätt hållas ansvarig för sådant som hände 10 eller 20 år innan hon föddes! Ansvar kan hon möjligen ha för att hon inte tagit reda på mer om sin familjs historia. Vad var hennes far med om, vilket förband tillhörde han, var sattes det in i striderna, var satt han i krigsfångenskap? Och var Opa nazist och partimedlem eller bara medlöpare? Kan man kolla upp om han som posttjänsteman var en av de 7.5 miljonerna nazisterna - och just tjänstemän utgjorde väl en dryg tredjedel av medlemskåren. Mycket finns kvar i arkiven och är relativt enkelt att hitta. Det kan till och med vara så att det i familjens gömmor finns intressanta album och tidningsurklipp. Vill man veta, kan man veta. På sin höjd skulle det kunna vara en skyldighet att ta reda på allt detta och en skuld om någon medvetet underlåter saken. Tystnaden efter kriget och livet ut kanske är lika intressant som tystnaden under naziregimen?
Morsan hade tjänstevapen och blev kapten under kriget för att sedan ta ytterligare ett steg i karriären med livvakt och chaufför. Det imponerade på sönerna. Hon gjorde antagligen en del nytta som läkare, inte minst när Beredskapssjukhuset tog emot fångar från koncentrationslägren. Jag tänker inte att de plusvärden hon skapade skulle ge mig några personliga pluspoäng men kanske inte heller ge det kollektivt. Lika lite som skulden - fast tvärtom, alltså.
MPA gäller. Med Personligt Ansvar. Det sa farbror Sven när vi konfirmationsläste. Skulle farbror Sven ha narrats? Då går jag fri och då ser jag egen skuld. Bådadera. Det räcker bra så.