Värnamo pastorat har anställt en kommunikatör. Det är en nyhet. Jag har inga synpunkter på kommunikatörerna, en min fb-vän och vän lite utöver det. dvs IRL. Jag uppskattar att det finns kyrkbolsjeviker för som sådan är hon invald i Kyrkomötet. Men vid min höga ålder och efter, som det heter, ett liv i Svenska kyrkans tjänst, undrar jag hur vi klarade oss utan kommunikatörer förut. Hur klarade dom sig i Värnamo?
Det fanns ingen kommunikatör och ändå lyckades de då unga prästerna år 1982 få stort medialt genomslag på grund av klockstriden. De hade pinglat med en konsekrationsklocka och stor veklagan utbröt. Kyrkoherden vände sig till biskopen och det hölls räfst och rättarting. Rubriker blev det. Alla pratade om klockstriden i Värnamo. Kommunikatörstjänsten förutan.
Värnamo Nyheter hade dåförtiden, sägs det, en målsättning att alla prenumeranter (invånare?) skulle finnas med i tidningen en gång varje år. Jag vet inte om detta är sant, men det kyrkliga var frekvent. Men händelsen med klockorna blåste förbi liksom mycket annat. Syföreningsauktioner, Lutherhjälsaktioner, kollektresultat och vad annat som fick plats. Jag glömde förstås tjänstetillsättningar. Nya präster och gamla som slutade - det gav medialt eko. Kommunikatörstjänsten förutan.
Riktigt som i Värnamo var det inte på andra ställen. I Värnamo var det så, att om det kurrade i prästens mage (för att inte nämna andra peristaltiska ljud) uppfattades fenomenet som ett tilltal från Guds gode ande - och församlingen blev tillbörligt andaktsfull. Så fromt och fint var det i Värnamo.När prästens mage kurrade behövdes ingen kommunikatör.
Lokalpress i övrigt på andra ställen kunde också . För att inte påminna sig hur de stora drakarna hade kyrkoreportrar. Kommunikatörstjänster förutan. Det fanns en tid när löpsedeln kunde locka köpare med rubriker som "Prästkör hyllade Edwall" och så återgavs hyllningssångens bärande vers med efterföljande hätsk tidningsdebatt i Barometern. Rimordet på "suck" var "politruk". Och Expressen hade inför något kyrkomöte ett förbrytargalleri på löpsedeln. Det var de s k kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* som förmodades rösta "nej" i kyrkomötet. Var de 24 inalles - men löpsedel blev det. Och folk köpte väl nyhetshungrigt tidningen.
Förstår ni min poäng: Kommunikatörer förutan.
Då känner äntligt min poäng i frågeform:
Anställer vi kommunikatörer eftersom detta är Svenska kyrkans enda chans att få ut sitt ointressanta budskap till de i grunden rätt ointresserade?
Dessa ska på lämpligt sätt göras intresserade av något de borde intressera sig för. Alltså ska kommunikatörer anställas och avlönas Nu når alltså budskapet folket ovanifrån på ett sätt som det inte gjorde ens när prästen stod i predikstolen. Predikan var en dialogform som följdes upp av själavård och samtal. Kommunikatörerna? Ni såg frågetecknet. Jag kritiserar inte fenomenet i första hand. Jag noterar det. Har ni också gjort det?
Hur blir det utan kommunikatörer?
Som i Smålandsposten idag? Kyrkoherden i Tingsryd Anders Blomquist kommenterar inte att han i går fredag gjorde sin sista arbetsdag. Men så var det. Kyrkorådets ordförande intervjuas men Anders vill inte kommentera. Kyrkorådets ordförande säger att han ska börja i en annan tjänst i ett annat pastorat och i början av april kommer en vikarie, en person som varit kyrkoherde tidigare. "Personen tycker att det här uppdraget var väldigt stimulerande." Det är så mycket Smålandspostens läsare och alltså inbyggarna i Tingsryd med omnejd får veta. Men varför säger ingen som det är?
Blomquist ska börja som komminister i Växjö och Richard Grügiel, född 1950, ska in som vikarie. Denna sakinformation hade gett stoff till de kyrkliga konversationerna denna lördag. Är det så att utan kommunikatörerna så kommuniceras nyheter bara som obegripligheter nuförtiden? Och varför får vi inte veta vem som har styrt denna process? Det vore en nyhet jag gärna skulle se kommunicerad.
Kom nu bara ihåg var ni först fick denna sakinformation - och då har ingen skvallrat för mig. Här blir var och en sin egen kommunikatör. På Bloggardag får man veta mer än i Smålandsposten om situationen i Tingsryd.
Kyrkans Tidning blev ett personalorgan för förtroendevalda och anställda. 26 000 ex ungefär, dvs tusen färre än vad som angavs i det senaste numret där 2014 års siffran återfanns. Det är är närmast tarvligt att vända på siffrorna och påstå att Vår Kyrka kunde ha 62 000 prenumerationer när det begav sig.
Hur man räknar ut hur många som läser Kyrkans Tidning vet jag inte.
Jag vet någon som har tidningen i sin egenskap av förtroendevald, men säger sig inte läsa den. Jag vet inte varför. Så siffran 70 000 läsare borde rätteligen vara 69 999. Om inte lägre.
Nu känns det emellertid som om det - för att tala god ekumeniska - finns tensions mellan Kyrkans Tidning och Kyrkans Hus, där kommunikatörer fylkas. Kyrkans Tidning får inte åtkomst till material som skulle kunna förbättra nyhetsförmedlingen från Kyrkans Hus och som i högsta grad är relevant inte minst för förtroendevalda. Ånä! Vi har, som i Kamomilla stad, våra lagar och bestämmelser. Kyrkans Tidning är i denna mening inte Kyrkans utan snarast något som katten släpat in. Intresaant med kommunikatörer som inte vill kommunicera men lika intressant med ett kyrkosystem som förlitar sig på kommunikatörerna.
Så vad gör en präst, en Verbi Divini Minister? Kommunicerar inte budskapet längre? Har befriats från ansvaret från det som - forfarande på ekumeniska - kallas Outreach?
Men var inte dystra.
Det kanske kan bli en artikel i Värnamo Nyheter när kommunikatören tillträder sin tjänst.
Kommer tidningen därefter sluta jaga nyheter och nöja sig med bulletiner från pastorsexpeditionen? Ska den kyrkliga nyhetsförmedlingen ske fyra gånger per år genom färgglada gratisutdelade blad, finansierade genom kraftigt minskad annonsering i lokalpressen med följd att lokalpressen inte ägnar sig ens åt välvillig kyrkobevakning. Den sköter kommunikatören.
Hur kul blir allt detta - på en skala till två?
Men hur klarade vi oss utan kommunikatörer och kom ändå i tidningen? Förklara det den som kan!
Det fanns ingen kommunikatör och ändå lyckades de då unga prästerna år 1982 få stort medialt genomslag på grund av klockstriden. De hade pinglat med en konsekrationsklocka och stor veklagan utbröt. Kyrkoherden vände sig till biskopen och det hölls räfst och rättarting. Rubriker blev det. Alla pratade om klockstriden i Värnamo. Kommunikatörstjänsten förutan.
Värnamo Nyheter hade dåförtiden, sägs det, en målsättning att alla prenumeranter (invånare?) skulle finnas med i tidningen en gång varje år. Jag vet inte om detta är sant, men det kyrkliga var frekvent. Men händelsen med klockorna blåste förbi liksom mycket annat. Syföreningsauktioner, Lutherhjälsaktioner, kollektresultat och vad annat som fick plats. Jag glömde förstås tjänstetillsättningar. Nya präster och gamla som slutade - det gav medialt eko. Kommunikatörstjänsten förutan.
Riktigt som i Värnamo var det inte på andra ställen. I Värnamo var det så, att om det kurrade i prästens mage (för att inte nämna andra peristaltiska ljud) uppfattades fenomenet som ett tilltal från Guds gode ande - och församlingen blev tillbörligt andaktsfull. Så fromt och fint var det i Värnamo.När prästens mage kurrade behövdes ingen kommunikatör.
Lokalpress i övrigt på andra ställen kunde också . För att inte påminna sig hur de stora drakarna hade kyrkoreportrar. Kommunikatörstjänster förutan. Det fanns en tid när löpsedeln kunde locka köpare med rubriker som "Prästkör hyllade Edwall" och så återgavs hyllningssångens bärande vers med efterföljande hätsk tidningsdebatt i Barometern. Rimordet på "suck" var "politruk". Och Expressen hade inför något kyrkomöte ett förbrytargalleri på löpsedeln. Det var de s k kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* som förmodades rösta "nej" i kyrkomötet. Var de 24 inalles - men löpsedel blev det. Och folk köpte väl nyhetshungrigt tidningen.
Förstår ni min poäng: Kommunikatörer förutan.
Då känner äntligt min poäng i frågeform:
Anställer vi kommunikatörer eftersom detta är Svenska kyrkans enda chans att få ut sitt ointressanta budskap till de i grunden rätt ointresserade?
Dessa ska på lämpligt sätt göras intresserade av något de borde intressera sig för. Alltså ska kommunikatörer anställas och avlönas Nu når alltså budskapet folket ovanifrån på ett sätt som det inte gjorde ens när prästen stod i predikstolen. Predikan var en dialogform som följdes upp av själavård och samtal. Kommunikatörerna? Ni såg frågetecknet. Jag kritiserar inte fenomenet i första hand. Jag noterar det. Har ni också gjort det?
Hur blir det utan kommunikatörer?
Som i Smålandsposten idag? Kyrkoherden i Tingsryd Anders Blomquist kommenterar inte att han i går fredag gjorde sin sista arbetsdag. Men så var det. Kyrkorådets ordförande intervjuas men Anders vill inte kommentera. Kyrkorådets ordförande säger att han ska börja i en annan tjänst i ett annat pastorat och i början av april kommer en vikarie, en person som varit kyrkoherde tidigare. "Personen tycker att det här uppdraget var väldigt stimulerande." Det är så mycket Smålandspostens läsare och alltså inbyggarna i Tingsryd med omnejd får veta. Men varför säger ingen som det är?
Blomquist ska börja som komminister i Växjö och Richard Grügiel, född 1950, ska in som vikarie. Denna sakinformation hade gett stoff till de kyrkliga konversationerna denna lördag. Är det så att utan kommunikatörerna så kommuniceras nyheter bara som obegripligheter nuförtiden? Och varför får vi inte veta vem som har styrt denna process? Det vore en nyhet jag gärna skulle se kommunicerad.
Kom nu bara ihåg var ni först fick denna sakinformation - och då har ingen skvallrat för mig. Här blir var och en sin egen kommunikatör. På Bloggardag får man veta mer än i Smålandsposten om situationen i Tingsryd.
Kyrkans Tidning blev ett personalorgan för förtroendevalda och anställda. 26 000 ex ungefär, dvs tusen färre än vad som angavs i det senaste numret där 2014 års siffran återfanns. Det är är närmast tarvligt att vända på siffrorna och påstå att Vår Kyrka kunde ha 62 000 prenumerationer när det begav sig.
Hur man räknar ut hur många som läser Kyrkans Tidning vet jag inte.
Jag vet någon som har tidningen i sin egenskap av förtroendevald, men säger sig inte läsa den. Jag vet inte varför. Så siffran 70 000 läsare borde rätteligen vara 69 999. Om inte lägre.
Nu känns det emellertid som om det - för att tala god ekumeniska - finns tensions mellan Kyrkans Tidning och Kyrkans Hus, där kommunikatörer fylkas. Kyrkans Tidning får inte åtkomst till material som skulle kunna förbättra nyhetsförmedlingen från Kyrkans Hus och som i högsta grad är relevant inte minst för förtroendevalda. Ånä! Vi har, som i Kamomilla stad, våra lagar och bestämmelser. Kyrkans Tidning är i denna mening inte Kyrkans utan snarast något som katten släpat in. Intresaant med kommunikatörer som inte vill kommunicera men lika intressant med ett kyrkosystem som förlitar sig på kommunikatörerna.
Så vad gör en präst, en Verbi Divini Minister? Kommunicerar inte budskapet längre? Har befriats från ansvaret från det som - forfarande på ekumeniska - kallas Outreach?
Men var inte dystra.
Det kanske kan bli en artikel i Värnamo Nyheter när kommunikatören tillträder sin tjänst.
Kommer tidningen därefter sluta jaga nyheter och nöja sig med bulletiner från pastorsexpeditionen? Ska den kyrkliga nyhetsförmedlingen ske fyra gånger per år genom färgglada gratisutdelade blad, finansierade genom kraftigt minskad annonsering i lokalpressen med följd att lokalpressen inte ägnar sig ens åt välvillig kyrkobevakning. Den sköter kommunikatören.
Hur kul blir allt detta - på en skala till två?
Men hur klarade vi oss utan kommunikatörer och kom ändå i tidningen? Förklara det den som kan!