Ni vet hur det ska vara på söndagar så jag väntar med artikeln som kyrkomötets presidium publicerar i SvD idag. Jag får ju inte heller tidningen förrän i morgon. Glad är jag inte. Men det kan vi ta lite senare.
Jag var en lördag i februari för första gången på Domkyrkocentrum i Växjö. Det var roligt att se vad man får för 100 miljoner kronor. Efter visningen hade jag kunnat utbrista: "Växjöbor, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting. När jag gått omkring och sett på era församlingslokaler har jag nämligen också upptäckt ett rum med namnet 'Eva Spångberg-rummet'." Det var väl rum och inte konferensrum eller så? Jag drabbades av en eftertanke. Hade Eva verkligen gillat detta?
Därefter rannsakade jag erfarenhetsbanken efter rundvandringen men kunde bara dra en enda slutsats: Det finns inget GA Danell-rum! Hur kommer sig detta? Eva hörde inte heller till de i Växjö kyrkopolitiskt populära. Hon räknades in till "danellarna" eller KKD, Kvinnorna kring Danell. Hon hade, berättades det, hälsat David Lindquist välkommen som biskop i Växjö genom att meddela honom att han inte var välkommen. Det har jag hört av en som senare blev biskop, så det måste vara sant. Men ett eget rum har hon fått i det fina nybygget. Medge att det är, som vi säger i fromma sammanhang, förunderligt. Sällsamt, kanske.
Eva uppskattade inte alltid de då unga högkyrkliga teologerna efter förtjänst. Hon sa vid två tillfällen upp sin prenumeration på tidskriften Pro Orthodoxia. Vid båda tillfällena sammanträde redaktionen och avslog i demokratisk ordning hennes framställan. Argumentet var enkelt. "Det här behöver Eva läsa." Högkyrkligheten är en idérörelse, inte ett parti!
Kanske hände med åren ingenting annat än att de kyrkopolitiska klichéerna inte längre klistrades på Eva Spångberg - och då ändrades synen på henne, hennes konstnärskap och pedagogiska möda. Hennes diakonala omsorg och reflektion uppfattades också. Hon kanske, närmare besett, inte var en kyrkopolitisk taktiker utan en kristen som ville att det skulle vara öppen kommunikation med den nye biskopen? Hon ville kanske markera inför den orätt som begicks när GA Danell, med åtta biskopsförslag, aldrig utnämndes? Men Eva blev alltså outsägligt populär när hon bodde på sitt Björkelund och ägnade sig åt träsnideri (som hon aldrig hade vett att ta betalt för...) och bibelundervisning. De frikyrkliga blev till sig. Ett par biskopar också. Och det riktigt märkliga är kanske att det där draget att tala rent ut, var något som nu uppskattades!
Eva var ostyrig.
På Bornelings förlag kom boken Möten med Eva Spångberg (2014). Där tecknar många författare hennes porträtt. Några har känt henne länge, från sin ungdomstid. Andra kom med senare. Men ingen kunde styra Eva. Hon var inifrånstyrd och det räckte med det. Håkan Sunnliden skriver i klartext att Eva kunde vara "ganska bestämd, om hon ville".
Boken kan läsas på många sätt. Som en bilderbok. Som en bok om hur människor uppfattar en medmänniska. Som en livshistoria. Den som läser uppmärksamt märker att somliga som skriver i vänboken inte var särskilt mycket personliga vänner med Eva - men de skriver ändå. Andra kan skriva därför att de haft med Eva att göra länge och varit med om äventyret när hon skapat konstverk till "deras" kyrkor. På sitt sätt är boken om mötena en introduktion till samtida kyrkokonst och den är förkunnelsekonst, inget annat.
Eva var ekumenisk. Det blir väl den som förkunnar i trä för alla kan ta den sortens förkunnelse till
sig. I botten , vilket betyder "i grund och botten", var hon högkyrklig med den sorts högkyrklighet som kan införliva 1800-talets kyrkoväckelse och se det katolska också i det som kallades evangeliskt. Hur skulle det egentligen kunna vara annorlunda?
I vänboken lyfts kanske inte det högkyrkliga fram särskilt tydligt. Anders Wejryd lyfter fram kvinnoprästfrågan. Eva skällde inte på honom när han utnämnt en kvinnlig kyrkoherde till kontraktsprost. Jaja.
Yngve Kalin påpekar att Eva hörde till bönegemenskapen SSS. Det diakonala hos Eva hör samman med bön och gudstjänst - som på Hjelmserydstiftelsen, där Ingvar Hector gestaltade ett liv i liturgi och diakoni.
Men hade inte Eva gillat att få ett rum uppkallat efter sig?
Jag är osäker. Prisbelönad blev hon. I Kyrkans Tidning röstades hon fram som 1900-talets mest betydelsefulla kvinna inom Svenska kyrkan (pojkklassen vanns av Bo Giertz!) H.M. Konungens medalj av 8:e storleken fick hon också. Någon Stefansmedalj fick hon inte. Den möjligheten hann ingen ärkebiskop ta vara på. Kanske lika bra. Eva hade säkert sagt något om Svenska kyrkan om hon fått medaljen. För det var också så, att allt hon sa inte uppskattades. Vet vi varför? Antagligen för att det hon sa var sant.
Jag var en lördag i februari för första gången på Domkyrkocentrum i Växjö. Det var roligt att se vad man får för 100 miljoner kronor. Efter visningen hade jag kunnat utbrista: "Växjöbor, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting. När jag gått omkring och sett på era församlingslokaler har jag nämligen också upptäckt ett rum med namnet 'Eva Spångberg-rummet'." Det var väl rum och inte konferensrum eller så? Jag drabbades av en eftertanke. Hade Eva verkligen gillat detta?
Därefter rannsakade jag erfarenhetsbanken efter rundvandringen men kunde bara dra en enda slutsats: Det finns inget GA Danell-rum! Hur kommer sig detta? Eva hörde inte heller till de i Växjö kyrkopolitiskt populära. Hon räknades in till "danellarna" eller KKD, Kvinnorna kring Danell. Hon hade, berättades det, hälsat David Lindquist välkommen som biskop i Växjö genom att meddela honom att han inte var välkommen. Det har jag hört av en som senare blev biskop, så det måste vara sant. Men ett eget rum har hon fått i det fina nybygget. Medge att det är, som vi säger i fromma sammanhang, förunderligt. Sällsamt, kanske.
Eva uppskattade inte alltid de då unga högkyrkliga teologerna efter förtjänst. Hon sa vid två tillfällen upp sin prenumeration på tidskriften Pro Orthodoxia. Vid båda tillfällena sammanträde redaktionen och avslog i demokratisk ordning hennes framställan. Argumentet var enkelt. "Det här behöver Eva läsa." Högkyrkligheten är en idérörelse, inte ett parti!
Kanske hände med åren ingenting annat än att de kyrkopolitiska klichéerna inte längre klistrades på Eva Spångberg - och då ändrades synen på henne, hennes konstnärskap och pedagogiska möda. Hennes diakonala omsorg och reflektion uppfattades också. Hon kanske, närmare besett, inte var en kyrkopolitisk taktiker utan en kristen som ville att det skulle vara öppen kommunikation med den nye biskopen? Hon ville kanske markera inför den orätt som begicks när GA Danell, med åtta biskopsförslag, aldrig utnämndes? Men Eva blev alltså outsägligt populär när hon bodde på sitt Björkelund och ägnade sig åt träsnideri (som hon aldrig hade vett att ta betalt för...) och bibelundervisning. De frikyrkliga blev till sig. Ett par biskopar också. Och det riktigt märkliga är kanske att det där draget att tala rent ut, var något som nu uppskattades!
Eva var ostyrig.
På Bornelings förlag kom boken Möten med Eva Spångberg (2014). Där tecknar många författare hennes porträtt. Några har känt henne länge, från sin ungdomstid. Andra kom med senare. Men ingen kunde styra Eva. Hon var inifrånstyrd och det räckte med det. Håkan Sunnliden skriver i klartext att Eva kunde vara "ganska bestämd, om hon ville".
Boken kan läsas på många sätt. Som en bilderbok. Som en bok om hur människor uppfattar en medmänniska. Som en livshistoria. Den som läser uppmärksamt märker att somliga som skriver i vänboken inte var särskilt mycket personliga vänner med Eva - men de skriver ändå. Andra kan skriva därför att de haft med Eva att göra länge och varit med om äventyret när hon skapat konstverk till "deras" kyrkor. På sitt sätt är boken om mötena en introduktion till samtida kyrkokonst och den är förkunnelsekonst, inget annat.
Eva var ekumenisk. Det blir väl den som förkunnar i trä för alla kan ta den sortens förkunnelse till
sig. I botten , vilket betyder "i grund och botten", var hon högkyrklig med den sorts högkyrklighet som kan införliva 1800-talets kyrkoväckelse och se det katolska också i det som kallades evangeliskt. Hur skulle det egentligen kunna vara annorlunda?
I vänboken lyfts kanske inte det högkyrkliga fram särskilt tydligt. Anders Wejryd lyfter fram kvinnoprästfrågan. Eva skällde inte på honom när han utnämnt en kvinnlig kyrkoherde till kontraktsprost. Jaja.
Yngve Kalin påpekar att Eva hörde till bönegemenskapen SSS. Det diakonala hos Eva hör samman med bön och gudstjänst - som på Hjelmserydstiftelsen, där Ingvar Hector gestaltade ett liv i liturgi och diakoni.
Men hade inte Eva gillat att få ett rum uppkallat efter sig?
Jag är osäker. Prisbelönad blev hon. I Kyrkans Tidning röstades hon fram som 1900-talets mest betydelsefulla kvinna inom Svenska kyrkan (pojkklassen vanns av Bo Giertz!) H.M. Konungens medalj av 8:e storleken fick hon också. Någon Stefansmedalj fick hon inte. Den möjligheten hann ingen ärkebiskop ta vara på. Kanske lika bra. Eva hade säkert sagt något om Svenska kyrkan om hon fått medaljen. För det var också så, att allt hon sa inte uppskattades. Vet vi varför? Antagligen för att det hon sa var sant.