Elitkristendom

Tidningen Dagen hgade uppmärksammat Gefle Dagblad och kyrkoherden som klarsynt beskrev Svenska kyrkans läge. Anställda, förtroendevalda, körmedlemmar och syföreningar saknas i den söndagliga gudstjänsten och den verkliga krisen handlar inte om ekonomi utan om den inre sekulariseringen. Jag fick för mig att nåpgot liknande sagts tidigare. Men saken tål att upprepas.

Påskens bekymmer handlar om sådant jag hör eller läser när jag hålls informerad. En pensionerad präst i kategorin "snäll" sa om gudstjänstlivet i staden han flyttat till "förfärande". Jag trodde honom. En kvinna vars omdöme jag litar på sa "katastrof" om en gudstjänst hon varit med om. En annan kvinna sa om en högmässa "ordet katastrof räcker inte". Här och var mullrar det i församlingarna - men  det blir inte mer. Ännu.

Eller?

Om någon kommer för ett sällsynt besök i kyrkan och uppfattar att allt är dåligt,  minskar förstås motiveringen att vara kvar och betala. Allt är inte prästens fel eller förtjänst, det vet jag. Församlingen firar. Men en del hänger på prästen. Den pensionerade prästen tror jag. Den stadens präster har jag föga förtroende för. Vittnesbörden om katastrof - eller mer - tror jag också. Kvinnorna är omdömesgilla. Och jag hör till dem som till min levnads ände kommer att upprepa: Svenska kyrkan hade alternativ. De valdes bort.

Det jag nu uttryckt kallas "elitkristendom". Motsatsen till elitkristendom i denna mening är "gärdsgårdseriekristendom". Det är den som får omdömena förfärande, katastrof och mer än katastrof.