Kylslaget var ordet, sa Bill. Kylan slår till, sa Bull. Men vid kyrkstallarna, där Hembygdsföreningen har adventsmarknad och många olika aktörer samsas, var det som vanligt trevligt och jag minns regniga eftermiddagar och det är knappast bättre om man syftar till adventsmys.
Jag går efter glögg som inledning till kroppkakor i hembygdsgården hem för att knappa in mig på http://www.gaudete.se och lägga in den gratisa appen med adventsbetraktelser dag för dag. Sedan är det bara att ta det vanliga stöket med stjärnor och annat som ska upp och adventsljusstakar som ska letas fram. Hur det gick? Halvhyfsat. Ängeln utanför prästgården lyser liksom ett antal adventsljusstakar men lite elsladdar och timers har försvunnit på ett, som vanligt, obegripligt sätt.Jag sätter mitt hopp till högre makter, som man säger när frun är en trappa upp.
Enhetschefen Erik Sidenvall har skrivit om ledarskap i de nya strukturerna och jag läser i Svensk Kyrkotidning nr 25 en artikel som - avsiktligt? oavsiktligt? - är något av det värsta jag läst: en torpedmidskepps vid ammunitionsdurken på det fartyg som bär strukturbeslutets örlogsflagga, kan man säga.
Pastoratet blir det naturliga verksamhetsområdet för arbetslaget, inte längre församlingen, skriver han. Aha! Fritt fram att flytta personal som det bäst passar ledningen. Den församlingsautonomi vi haft och "som postulerats i Kyrkoordningen" överges. Pastoratet blir den grundläggande enheten - bara så ni vet. Nu finns det en risk, skriver Sidenvall, att med ett markerat centrum skapas en marginaliserad periferi. Detb behöver inte bli så. Men, håll i er, då behöver något komma till - och jag citerar: "För kyrkoherden som 'andlig ledare' kommer enh sådan situation att leda till nya krav på närvaro och synlighet: att bli ett 'enhetens ämbete'." Kyrkoherden i Malmö med 500 underställda och 140 000 kyrkomedlemmar måste vara närvarande och synlig, det är vad situationen kräver.
Det handlar nu om ett "publikt, symboliskt ledarskap" med klarläggandet: "Men just frågan hur ledaren (på tyska Der Führer, mminns ni kanske från lektionerna i tyska, fil dr Dag Sandahls specialitet, DS) kommunicerar utåt, genom visioner, genom att vara närvarande och lyssnande, går inte att komma förbi i en organisation som ytterst handlar om tro och hopp. Risken är att kyrkoherdens ledarskap utövas enbart från skrivbordsstolen, ett osynliggörande i offentligheten som på sikt kommer att undergräva den egna positionen."
Mer kraftfullt kan väl inte en bild tecknas som brutalt demonstrerar hur illa ute strukturbeslutet är.
Andlig ledare förresten. Ingen har sagt emot att begreppet först kom att användas om dekanerna som till skillnad från biskoparna bara hade ett andligt ledarskap. Sålunda markerades därefter biskoparna som andliga ledare - en kyrkopolitiskt nödvändig språklig förnyelse. Nu är turen kommen till kyrkoherdarna som blir våra andliga ledare. Det är en språklig nyorientering som har föga med verkligheten att göra. Jag kollade i matrikeln upp den uppsättning andliga ledare vi i denna mening har i Växjö stift och slog bekymrad igen matrikeln! Dom får nog vara glada över att de är kyrkoherdar, dvs chefer. Ledare i några fall, det kan jag tänka mig att somliga kan vara. Andliga ledare undantagsvis. Och antagligen har dr Sidenvall rätt i sin slutmening - men vad hjälper det? "Vi behöver erövra ett språk där ledarskapet lyfts fram som en nyckelresurs för frramtidens kyrka." Jag läser honom så här: "Nu måste vi se till att ljuga rejält och trolla med orsden för att lyfta fram de kyrkoherdar vi hålls med så att de kan låtsas vara en nyckelresurs för framtidens kyrka."
Kanske har jag missuppfattat något. Att det nu ska ringas in till advent, det vet jag, tar på mig min nya cassock (betald av mig själv för skattade pengar) och går för att predika i helgmålsbönen.
Välsignad advent! utbrister jag. Det kan ni behöva.
Och nu börjar läsningen av profeten Jesaja, som man ska ha tagit sigt igenom fram till jul.![]()
Jag går efter glögg som inledning till kroppkakor i hembygdsgården hem för att knappa in mig på http://www.gaudete.se och lägga in den gratisa appen med adventsbetraktelser dag för dag. Sedan är det bara att ta det vanliga stöket med stjärnor och annat som ska upp och adventsljusstakar som ska letas fram. Hur det gick? Halvhyfsat. Ängeln utanför prästgården lyser liksom ett antal adventsljusstakar men lite elsladdar och timers har försvunnit på ett, som vanligt, obegripligt sätt.Jag sätter mitt hopp till högre makter, som man säger när frun är en trappa upp.
Enhetschefen Erik Sidenvall har skrivit om ledarskap i de nya strukturerna och jag läser i Svensk Kyrkotidning nr 25 en artikel som - avsiktligt? oavsiktligt? - är något av det värsta jag läst: en torpedmidskepps vid ammunitionsdurken på det fartyg som bär strukturbeslutets örlogsflagga, kan man säga.
Pastoratet blir det naturliga verksamhetsområdet för arbetslaget, inte längre församlingen, skriver han. Aha! Fritt fram att flytta personal som det bäst passar ledningen. Den församlingsautonomi vi haft och "som postulerats i Kyrkoordningen" överges. Pastoratet blir den grundläggande enheten - bara så ni vet. Nu finns det en risk, skriver Sidenvall, att med ett markerat centrum skapas en marginaliserad periferi. Detb behöver inte bli så. Men, håll i er, då behöver något komma till - och jag citerar: "För kyrkoherden som 'andlig ledare' kommer enh sådan situation att leda till nya krav på närvaro och synlighet: att bli ett 'enhetens ämbete'." Kyrkoherden i Malmö med 500 underställda och 140 000 kyrkomedlemmar måste vara närvarande och synlig, det är vad situationen kräver.
Det handlar nu om ett "publikt, symboliskt ledarskap" med klarläggandet: "Men just frågan hur ledaren (på tyska Der Führer, mminns ni kanske från lektionerna i tyska, fil dr Dag Sandahls specialitet, DS) kommunicerar utåt, genom visioner, genom att vara närvarande och lyssnande, går inte att komma förbi i en organisation som ytterst handlar om tro och hopp. Risken är att kyrkoherdens ledarskap utövas enbart från skrivbordsstolen, ett osynliggörande i offentligheten som på sikt kommer att undergräva den egna positionen."
Mer kraftfullt kan väl inte en bild tecknas som brutalt demonstrerar hur illa ute strukturbeslutet är.
Andlig ledare förresten. Ingen har sagt emot att begreppet först kom att användas om dekanerna som till skillnad från biskoparna bara hade ett andligt ledarskap. Sålunda markerades därefter biskoparna som andliga ledare - en kyrkopolitiskt nödvändig språklig förnyelse. Nu är turen kommen till kyrkoherdarna som blir våra andliga ledare. Det är en språklig nyorientering som har föga med verkligheten att göra. Jag kollade i matrikeln upp den uppsättning andliga ledare vi i denna mening har i Växjö stift och slog bekymrad igen matrikeln! Dom får nog vara glada över att de är kyrkoherdar, dvs chefer. Ledare i några fall, det kan jag tänka mig att somliga kan vara. Andliga ledare undantagsvis. Och antagligen har dr Sidenvall rätt i sin slutmening - men vad hjälper det? "Vi behöver erövra ett språk där ledarskapet lyfts fram som en nyckelresurs för frramtidens kyrka." Jag läser honom så här: "Nu måste vi se till att ljuga rejält och trolla med orsden för att lyfta fram de kyrkoherdar vi hålls med så att de kan låtsas vara en nyckelresurs för framtidens kyrka."
Kanske har jag missuppfattat något. Att det nu ska ringas in till advent, det vet jag, tar på mig min nya cassock (betald av mig själv för skattade pengar) och går för att predika i helgmålsbönen.
Välsignad advent! utbrister jag. Det kan ni behöva.
Och nu börjar läsningen av profeten Jesaja, som man ska ha tagit sigt igenom fram till jul.
