Diskussionen om tonen på sociala medier engagerar. Den sägs vara förskräcklig. Det kan vara svårt att tillägna sig. Ton har med röst att göra, inte med skrivna ord. Då handlar det inte om ton utan om sak.
Pröva ordet "idiot". Det är det grekiska ordet för vanlig fotsoldat, vanlig alltså. Idiotos. Maskulinum därtill. Nu kan begreppet idiot användas i många sammanhang:
Teologiskt kvalificerat i rytande ton: Djävla idiot. Klassisk svensk genitiv för att ange idiotens verkliga tillhörighet i det andliga, eller?
Det kan sägas upprört: Idiot.
Eller uppgivet: Idiot.
Bra slutreplik.
Nu kan det också sägas med ett smeksamt tonfall: Min lilla idiot.
Så det långa talets korta mening är at ett skrivet ord alls inte kan ton-bestämmas.
Vad är det då som upprör?
Sakinformationen, förstås.
Mikael Mogren, min vän, har varit Canterbury och i England jaja googlat på sitt namn och hittat två hatiska inlägg. Om jag förstod sammanhanget rätt bottnade hatet i att Mikael gråtit publikt när han skulle tala om barnen som drunknade i Medelhavet. Jag såg inslaget i tv när det sändes och kan redovisa två reaktioner.
Han gjorde sig inte till utan slogs av förtvivlan. Det är en sund reaktion.
Men den andra reaktionen var att denna förtvivlan inte ska vara i det offentliga, lika lite som prästen ska gråta vid begravningsgudstjänsten. Det får hanteras på annat sätt hur förtvivlat det än kan kännas.
Jag vet att det kan vara populärt i somliga kyrkliga kretsar med gråtande biskopar och jag vet att folk som inte befinner sig inom denna magiska krets blir till sig. Fejkar biskopen? Försöker han ta över kritiken mot flyktingpolitiken med tårar, som vi inte kan försvara oss emot, och vad tänker vi i största allmänhet om de religiösa och deras hövdingar? Jag varsnade problem.
Mikael fick utstå spydiga kommentarer. Det är detta som blir illa tålt, att någon ironiserar över en annans känslor. Sakinformationen om detta avståndstagande kan uppröra.
Det man kan lära sig är att använda andra medel i det offentliga eller vara tyst tills vidare. Av en läkare kräver jag kompetens, inte tårar. Det gäller biskopar och präster också, kanske. Med motiverat ursinne går det att tala om de döda barnen i Medelhavet. Kanske effektivare.
Jag tar ett annat exempel.
Det är nu inte de gråtande som kommer till tals utan de med medelklassiga värderingar och hållningar, antar jag. Där finns en codex om vad som ska - kan - får sägas och vad man ska vara tyst om, sådant vi inte nämne. Uppträder man inte som denna klass önskar, blir det kritik över tonen. Så August Strindberg, vars samtliga verk hade varit i farozonen och de polemiska hade hamnat under domen om August skrivit i sociala medier och inte i press och böcker eller skådespel. Han bröt med den goda smaken och skrev upprörande. Sant? Upprörande! Det räcker för att frågan om sanning inte ska ställas.
Det tredje exemplet handlar förstås om översåtarna.
Den översåte är icke av kvinna född som uppskattar kritik eller ens kritiska synpunkter.
En veritabel översåte vill alltid från sin position göra slut på all antydan till kritik, ty översåtarna är de upplysta, illuminati. De vet bäst. Om vi inte förstår detta, beror det på att vi inte "har hela bilden klar för oss". Det heter så. Hur dumt det än är.
Är Rowan Williams kanske modellen? När Trump vann presidentvalet talar Williams om massdemokratins död. Massan har ingen politisk makt men får välja monark då och då. Massan kan inte välja och vi behöver därför söka "a humane alternative". Att det alternativet skulle kunna vara demokratiska grundvärden och allvarliga politiska medborgarsamtal och inte bara politik för konsumenter är inte det Williams lyfter fram. Han vill ha alternativ till demokratin. Överheten talar.
Rowan Williams möts av näthat. Hans lösning är "mumbo jumbo lingo" och han hanteras med karaktäristik som en man "with the wisdom and cultivated looks of Albus Dumbledore of Hogwarts".
De religiösa översåtarna är inte roliga men polemiken mot dem, kanske. Eller inte. En fin man som Rowan Williams, ärkebiskop före detta och allt. Vi får nog ta avstånd från tonen mot honom. Mumbo jumbo lingo! Oförskämt.
Slutsatsen?
Det är ändå inte tonen det handlar om, det är de ord som uppfattas vara oförskämda. Visst ska vi inte dela in i "vi" och "dom" heter det och just detta gör de. Vi vet alla hur det går till. Och varför inte. Om det går vägen är detta den enklaste metoden att hantera kritik. Vi kan vår Thomas Kuhn. Men vi vet också tillsammans med samme Kuhn att vid ett givet tillfälle, raserar den kritik som dömdes ut också de största byggen. Vetenskapens revolutionära struktur fungerar så. Därför är den kloka metoden att integrera kritiken och med tillkämpat lugn säga som Hägerstrom: "Värdeomdömen endast livar framställningen."
Ska man inse detta, måste man besinna vad en pigg, käck och munter blogg egentligen är.
Hur det var i går?
Högmässa som jag deltog i och så trevligt folk från pastoratet på fest.
Kluriga frågor och psalmquizz som underhållning. Skulle då min själ bedrövas?
Pröva ordet "idiot". Det är det grekiska ordet för vanlig fotsoldat, vanlig alltså. Idiotos. Maskulinum därtill. Nu kan begreppet idiot användas i många sammanhang:
Teologiskt kvalificerat i rytande ton: Djävla idiot. Klassisk svensk genitiv för att ange idiotens verkliga tillhörighet i det andliga, eller?
Det kan sägas upprört: Idiot.
Eller uppgivet: Idiot.
Bra slutreplik.
Nu kan det också sägas med ett smeksamt tonfall: Min lilla idiot.
Så det långa talets korta mening är at ett skrivet ord alls inte kan ton-bestämmas.
Vad är det då som upprör?
Sakinformationen, förstås.
Mikael Mogren, min vän, har varit Canterbury och i England jaja googlat på sitt namn och hittat två hatiska inlägg. Om jag förstod sammanhanget rätt bottnade hatet i att Mikael gråtit publikt när han skulle tala om barnen som drunknade i Medelhavet. Jag såg inslaget i tv när det sändes och kan redovisa två reaktioner.
Han gjorde sig inte till utan slogs av förtvivlan. Det är en sund reaktion.
Men den andra reaktionen var att denna förtvivlan inte ska vara i det offentliga, lika lite som prästen ska gråta vid begravningsgudstjänsten. Det får hanteras på annat sätt hur förtvivlat det än kan kännas.
Jag vet att det kan vara populärt i somliga kyrkliga kretsar med gråtande biskopar och jag vet att folk som inte befinner sig inom denna magiska krets blir till sig. Fejkar biskopen? Försöker han ta över kritiken mot flyktingpolitiken med tårar, som vi inte kan försvara oss emot, och vad tänker vi i största allmänhet om de religiösa och deras hövdingar? Jag varsnade problem.
Mikael fick utstå spydiga kommentarer. Det är detta som blir illa tålt, att någon ironiserar över en annans känslor. Sakinformationen om detta avståndstagande kan uppröra.
Det man kan lära sig är att använda andra medel i det offentliga eller vara tyst tills vidare. Av en läkare kräver jag kompetens, inte tårar. Det gäller biskopar och präster också, kanske. Med motiverat ursinne går det att tala om de döda barnen i Medelhavet. Kanske effektivare.
Jag tar ett annat exempel.
Det är nu inte de gråtande som kommer till tals utan de med medelklassiga värderingar och hållningar, antar jag. Där finns en codex om vad som ska - kan - får sägas och vad man ska vara tyst om, sådant vi inte nämne. Uppträder man inte som denna klass önskar, blir det kritik över tonen. Så August Strindberg, vars samtliga verk hade varit i farozonen och de polemiska hade hamnat under domen om August skrivit i sociala medier och inte i press och böcker eller skådespel. Han bröt med den goda smaken och skrev upprörande. Sant? Upprörande! Det räcker för att frågan om sanning inte ska ställas.
Det tredje exemplet handlar förstås om översåtarna.
Den översåte är icke av kvinna född som uppskattar kritik eller ens kritiska synpunkter.
En veritabel översåte vill alltid från sin position göra slut på all antydan till kritik, ty översåtarna är de upplysta, illuminati. De vet bäst. Om vi inte förstår detta, beror det på att vi inte "har hela bilden klar för oss". Det heter så. Hur dumt det än är.
Är Rowan Williams kanske modellen? När Trump vann presidentvalet talar Williams om massdemokratins död. Massan har ingen politisk makt men får välja monark då och då. Massan kan inte välja och vi behöver därför söka "a humane alternative". Att det alternativet skulle kunna vara demokratiska grundvärden och allvarliga politiska medborgarsamtal och inte bara politik för konsumenter är inte det Williams lyfter fram. Han vill ha alternativ till demokratin. Överheten talar.
Rowan Williams möts av näthat. Hans lösning är "mumbo jumbo lingo" och han hanteras med karaktäristik som en man "with the wisdom and cultivated looks of Albus Dumbledore of Hogwarts".
De religiösa översåtarna är inte roliga men polemiken mot dem, kanske. Eller inte. En fin man som Rowan Williams, ärkebiskop före detta och allt. Vi får nog ta avstånd från tonen mot honom. Mumbo jumbo lingo! Oförskämt.
Slutsatsen?
Det är ändå inte tonen det handlar om, det är de ord som uppfattas vara oförskämda. Visst ska vi inte dela in i "vi" och "dom" heter det och just detta gör de. Vi vet alla hur det går till. Och varför inte. Om det går vägen är detta den enklaste metoden att hantera kritik. Vi kan vår Thomas Kuhn. Men vi vet också tillsammans med samme Kuhn att vid ett givet tillfälle, raserar den kritik som dömdes ut också de största byggen. Vetenskapens revolutionära struktur fungerar så. Därför är den kloka metoden att integrera kritiken och med tillkämpat lugn säga som Hägerstrom: "Värdeomdömen endast livar framställningen."
Ska man inse detta, måste man besinna vad en pigg, käck och munter blogg egentligen är.
Hur det var i går?
Högmässa som jag deltog i och så trevligt folk från pastoratet på fest.
Kluriga frågor och psalmquizz som underhållning. Skulle då min själ bedrövas?