När Sofia Lilly Jönsson gått i kloster och får be tideböner samt fundera och skriva över Svenska kyrkan, blir hon vad hon är: snäll och omtänksam. Hon målas ut som kritisk och vrång. Det är att uppfatta henne fel. Men så hanteras kritiker, dvs de som djärves ha synpunkter å den fulländade kyrklighet, som tagit gestalt i den kontemporära Svenska kyrkan.
https://www.svd.se/kyrkans-rekordtapp-ett-tecken-pa-engagemang/om/kultur
Nu är det söndag med alla de restriktioner som enligt Strukturutskottet gäller för söndagar. Jag hoppas att min enkla kommentar till Sofia Lillys artikel i Svenska Dagbladet inte ska kunna uppfattas som något annat än snäll. Jag tror dock att hon är alltför snäll och omtänksam.
Det är visst av engagemang folk lämnar Svenska kyrkan - men dessa engagerade kommer aldrig tillbaka. De går till andra kyrkor. De andra lämnar Svenska kyrkan på grund av brist på engagemang. De är inte dumma. De vill helt enkelt inte betala längre. Och då kan jag meddela att jag läst Johan Sundeens bok 68-kyrkan, där jag spelar en mycket underordnad roll, faktiskt främst som vetenskapsman! Det beror på att Sundeen tar sin utgångspunkt i KRISS, den ekumeniska kristna studentrörelsen. Där satt somliga av dem. Och då borde ni förfäras för det var just dessa som gjorde karriär genom att destruera själva rörelsen. Studentförbundet med lokaler på Tomegapsgatan 8 var en sak. KRISS något annat. KRISS fick på grund av sin oförmåga att samla människor av olika slag sälja fastigheten till en tandläkare och kunde dra in några miljoner. De ansvariga förödde rörelsen och dess idé SAMT gjorde karriär uppåt. Kan jag trots den iråkade söndagen nämna Martin Lind och Eva Brunne men det fanns och finns flera av denna sort. De sitter på kanslier och i olika styrorgan. De fortsätter samma förödande projekt men nu i full skala. De kan inte bygga. De kan bara bygga luftslott på ruinerna av det som var.
Nu ska jag inte uppfattas vara ovänlig mot Martin eller Eva m fl. Vi läkarbarn har lärt oss att se på själva sjukdomen utan anseende till personen. Den kliniska analysen utförd resulterar i insikter om begränsad byggnadsskicklighet. Här är personer som låtit sig lyftas genom avgränsningen mot andra ("medkristna") som metod. Eftersom deras syfte är gott, är en viss hänsynslöshet motiverad mot de annorlundatänkande. Hur eller hur vet de att göra skillnad på människor. Jag skriver inte mer. Det är söndagen och strukturutskottet, ja ni vet.
Vi ser folk konvertera men eftersom de aldrig varit med i den kyrkan kan de näppeligen just konvertera, de averterar. Deras hem har varit Svenska kyrkan. Det är en sak. Rom står berett med varma handdukar. Men vi ser också folk invertera. De säger att "vi bryr oss inte längre".Och så slutar de ta ansvar. Båda gruppernas val kan bekymra de svenskkyrkliga. Sofia Lilly tänker sig att avträdet visar på engagemang. Hon har rätt när det gäller dem som går till andra kyrkor (som alltså aldrig kommer tillbaka) men inte när det gäller invertiterna. De har gett upp. Eftersom de gett upp, blir det allt svårare för de fåtaliga som är kvar. Sönderfallet fortgår.
Kan inget få de inverterande på bättre tankar? Bara en rörelse som håller upp motbilder. Då handlar det om idérörelser och om kyrkopolitiska grupperingar. Jag skulle gärna se att Frimodig kyrka kunde distribuera just frimodighet till folk. Det händer att den uppgivenhet jag möter på många håll får mig att tveka. Har Gud helt enkelt flyttat lampstället? Eller är det vi som tvekar inför arbetsuppgifter?
Så läser jag på i Den Heliga Skrift och uppmuntras till mothållning. Men ska detta kyrkoval ånyo blir politikernas ser jag inga rimliga skäl att tro på att Svenska kyrkan ska överleva. Då kan Modéus II köra sin framtidsbilder tills någon kommer på att köra upp dem i, nej visst, det är SÖNDAG! Den tid vi har på oss är kort. Vi kan vara på väg mot den punkt där Jesus blir förvånad över att inte finna tro i Svenska kyrkan och i Sverige. Tidsanden verkar oberoende av samfundsgränser, konstaterade min vän pastorn och docenten B. Och det var också en romersk-katolik som såg till att bereda vägen för kvinnliga präster i Svenska kyrkan.
Ja, det är där det smäller. Är 1958 gällde saken egentligen vilken auktoritet som styr Svenska kyrkan, staten och den statliga religionen eller Uppenbarelsen, dvs Bibel och bekännelse. Det var en strid på liv och död om kyrkoidentiteten. Vi vet vilken sida som förlorade. De flesta har ingen aning om vad som då gick förlorat.
Jag skulle önska att Sofia Lilly, denna snälla och omtänksamma kulturmänniska, hade rätt. Jag tror det inte. Herre, hjälp min otro!
Kl 18 firar jag Kyndelsmäss i Pjätteryd. Brinner ljusen upp eller ner?
https://www.svd.se/kyrkans-rekordtapp-ett-tecken-pa-engagemang/om/kultur
Nu är det söndag med alla de restriktioner som enligt Strukturutskottet gäller för söndagar. Jag hoppas att min enkla kommentar till Sofia Lillys artikel i Svenska Dagbladet inte ska kunna uppfattas som något annat än snäll. Jag tror dock att hon är alltför snäll och omtänksam.
Det är visst av engagemang folk lämnar Svenska kyrkan - men dessa engagerade kommer aldrig tillbaka. De går till andra kyrkor. De andra lämnar Svenska kyrkan på grund av brist på engagemang. De är inte dumma. De vill helt enkelt inte betala längre. Och då kan jag meddela att jag läst Johan Sundeens bok 68-kyrkan, där jag spelar en mycket underordnad roll, faktiskt främst som vetenskapsman! Det beror på att Sundeen tar sin utgångspunkt i KRISS, den ekumeniska kristna studentrörelsen. Där satt somliga av dem. Och då borde ni förfäras för det var just dessa som gjorde karriär genom att destruera själva rörelsen. Studentförbundet med lokaler på Tomegapsgatan 8 var en sak. KRISS något annat. KRISS fick på grund av sin oförmåga att samla människor av olika slag sälja fastigheten till en tandläkare och kunde dra in några miljoner. De ansvariga förödde rörelsen och dess idé SAMT gjorde karriär uppåt. Kan jag trots den iråkade söndagen nämna Martin Lind och Eva Brunne men det fanns och finns flera av denna sort. De sitter på kanslier och i olika styrorgan. De fortsätter samma förödande projekt men nu i full skala. De kan inte bygga. De kan bara bygga luftslott på ruinerna av det som var.
Nu ska jag inte uppfattas vara ovänlig mot Martin eller Eva m fl. Vi läkarbarn har lärt oss att se på själva sjukdomen utan anseende till personen. Den kliniska analysen utförd resulterar i insikter om begränsad byggnadsskicklighet. Här är personer som låtit sig lyftas genom avgränsningen mot andra ("medkristna") som metod. Eftersom deras syfte är gott, är en viss hänsynslöshet motiverad mot de annorlundatänkande. Hur eller hur vet de att göra skillnad på människor. Jag skriver inte mer. Det är söndagen och strukturutskottet, ja ni vet.
Vi ser folk konvertera men eftersom de aldrig varit med i den kyrkan kan de näppeligen just konvertera, de averterar. Deras hem har varit Svenska kyrkan. Det är en sak. Rom står berett med varma handdukar. Men vi ser också folk invertera. De säger att "vi bryr oss inte längre".Och så slutar de ta ansvar. Båda gruppernas val kan bekymra de svenskkyrkliga. Sofia Lilly tänker sig att avträdet visar på engagemang. Hon har rätt när det gäller dem som går till andra kyrkor (som alltså aldrig kommer tillbaka) men inte när det gäller invertiterna. De har gett upp. Eftersom de gett upp, blir det allt svårare för de fåtaliga som är kvar. Sönderfallet fortgår.
Kan inget få de inverterande på bättre tankar? Bara en rörelse som håller upp motbilder. Då handlar det om idérörelser och om kyrkopolitiska grupperingar. Jag skulle gärna se att Frimodig kyrka kunde distribuera just frimodighet till folk. Det händer att den uppgivenhet jag möter på många håll får mig att tveka. Har Gud helt enkelt flyttat lampstället? Eller är det vi som tvekar inför arbetsuppgifter?
Så läser jag på i Den Heliga Skrift och uppmuntras till mothållning. Men ska detta kyrkoval ånyo blir politikernas ser jag inga rimliga skäl att tro på att Svenska kyrkan ska överleva. Då kan Modéus II köra sin framtidsbilder tills någon kommer på att köra upp dem i, nej visst, det är SÖNDAG! Den tid vi har på oss är kort. Vi kan vara på väg mot den punkt där Jesus blir förvånad över att inte finna tro i Svenska kyrkan och i Sverige. Tidsanden verkar oberoende av samfundsgränser, konstaterade min vän pastorn och docenten B. Och det var också en romersk-katolik som såg till att bereda vägen för kvinnliga präster i Svenska kyrkan.
Ja, det är där det smäller. Är 1958 gällde saken egentligen vilken auktoritet som styr Svenska kyrkan, staten och den statliga religionen eller Uppenbarelsen, dvs Bibel och bekännelse. Det var en strid på liv och död om kyrkoidentiteten. Vi vet vilken sida som förlorade. De flesta har ingen aning om vad som då gick förlorat.
Jag skulle önska att Sofia Lilly, denna snälla och omtänksamma kulturmänniska, hade rätt. Jag tror det inte. Herre, hjälp min otro!
Kl 18 firar jag Kyndelsmäss i Pjätteryd. Brinner ljusen upp eller ner?