Kyrkan finns till för att världen ska leva. När Kyrkan inte tar sig själv på allvar, blir det allvarligt för världen för då riskeras inte mycket utan allt. Det blir liv utan liv. Kyrkans hållning måste vara att helga sig för att världen ska leva, inget annat, inget mindre.
De som gör Kyrkan närvarande är lekfolket. Vi har tjatat det till utmattning, men det är det gudstjänstfirande folket som gestaltar Kyrkan i mötet med människor. På jobbet, i skolan, hemma, i föreningar och i alla möten. På den tiden det fanns en kyrklig gymnasiströrelse hette det att Kristus går elevingången. Kyrkan kom inte till skolan när en präst kom på besök utan var där med eleverna (vi sa inte så ofta men ibland att Jesus kunde gå läraringången också...) Hållningen är ingen annan än den kyrkofadern Tertullianus uttrycker: "Vi är överallt." Och så räknar han upp närvaron också på oväntade platser som armélägren, där man inte i förstone skulle trott att de kristna varit. Men det var de, och när det kom till kejsarkulten är det uppenbart, att kristna soldater kunde särbehandlas för att slippa dyrka kejsaren som gud. Man gjorde, som det heter, skillnad på människor. Hedniska romerska befäl kunde visa sig klokare mot dissiderande kristna än det nuvarande kyrkosystemet är. Jag säger bara kv*nn*pr*stm*st*nd*r*.
I de lokala bladen såg jag rubriken "Kaffe utan krav hos kyrkan på köpstaden". Jag funderade om det var kaffe som inte var kravmärkt och läste artikeln. Det var egentligen Kyrkan som finns på Ölands köpstad och erbjuder kaffe och en pratstund utan krav. Präst och diakon = kyrkan. "Det här är en av de bästa grejerna vi gör", hette det. Och man behöver inte vara troende för att slå sig ner. Det var det "utan krav" betyder. Varje torsdag mellan 13 och 15. Det påminner också om gymnasistarbetet i KGF, som hade vett att hålla sig med "drällande präst", en präst med uppgift att inte ha några uppgifter, bara tid över. Det är viktigt. Vanligtvis skickar präster ut signalen att de har så mycket att göra. Det blir förödande. Men självfallet är det inte Kyrkan som är på plats eftersom Kyrkan redan var på plats genom kunder och personal på Ölands köpcentrum. "Medmänniska i centrum" kallas kaffesatsningen. Men två äldre damer, som möts när de är ute och handlar och då avhandlar sina livssituationer, är just detta! Två äldre damer kanske då och där illustrerar begreppet "brödragemenskap". Eller så har bara den ena av dem varit i kyrkan och lämnar, sig själv ovetande, lite helighet vidare.
Det är de vanliga kristna som är de viktiga, inte biskopar och präster.
Jag funderar över detta när jag ser bilder från prästvigning. Nog har prästvigningen växlats upp, om man så säger. Uppklätt och färggrant. Entusiasm och gratulationer. Jag tror dessvärre att detta är konsekvent. Vad ska vi göra när det inte kan talas om vad synnerligast en präst är, dvs inte tala sakramentalt om prästvigningen. Ställ frågan vad det är en präst får i prästvigningenoch varför, så blir svaren rätt oprecisa. Vi ser något som skulle kunna uppfattas som högkyrklighetens seger, strålande liturgier, men det är egentligen högkyrklighetens tragedi. Högkyrkligheten kom till för innehållets skull, inte för ytan.
Det är väl Mogrens fel, han som körde med minibiskopar. Nu har skicket spridit sig. Få Facebook fanns just en, men bara en, minibiskop som fotograferades med Modéus II och biskop fd Johansson. Vad signaleras med detta? Att den lilla gruppen har roligt på sina möten eller att Kyrkan med biskopsämbete och allt finns till för att världen ska leva?
Jag låter förstås som den surmulne typ jag är, men kristen tro är något mer än en djupdykning i utklädningslådan. Ikläd er fastmer Kristus, hette det på sin tid. Något är fel i det kyrkosystem som nu framträder. Men det är på sitt sätt konsekvent fel.
Följden? Alienation. Den drabbar oss som är med, men den drabbar som en insikt också dem som bara är med och betalar. De drar sig för att betala - och drar.
De som gör Kyrkan närvarande är lekfolket. Vi har tjatat det till utmattning, men det är det gudstjänstfirande folket som gestaltar Kyrkan i mötet med människor. På jobbet, i skolan, hemma, i föreningar och i alla möten. På den tiden det fanns en kyrklig gymnasiströrelse hette det att Kristus går elevingången. Kyrkan kom inte till skolan när en präst kom på besök utan var där med eleverna (vi sa inte så ofta men ibland att Jesus kunde gå läraringången också...) Hållningen är ingen annan än den kyrkofadern Tertullianus uttrycker: "Vi är överallt." Och så räknar han upp närvaron också på oväntade platser som armélägren, där man inte i förstone skulle trott att de kristna varit. Men det var de, och när det kom till kejsarkulten är det uppenbart, att kristna soldater kunde särbehandlas för att slippa dyrka kejsaren som gud. Man gjorde, som det heter, skillnad på människor. Hedniska romerska befäl kunde visa sig klokare mot dissiderande kristna än det nuvarande kyrkosystemet är. Jag säger bara kv*nn*pr*stm*st*nd*r*.
I de lokala bladen såg jag rubriken "Kaffe utan krav hos kyrkan på köpstaden". Jag funderade om det var kaffe som inte var kravmärkt och läste artikeln. Det var egentligen Kyrkan som finns på Ölands köpstad och erbjuder kaffe och en pratstund utan krav. Präst och diakon = kyrkan. "Det här är en av de bästa grejerna vi gör", hette det. Och man behöver inte vara troende för att slå sig ner. Det var det "utan krav" betyder. Varje torsdag mellan 13 och 15. Det påminner också om gymnasistarbetet i KGF, som hade vett att hålla sig med "drällande präst", en präst med uppgift att inte ha några uppgifter, bara tid över. Det är viktigt. Vanligtvis skickar präster ut signalen att de har så mycket att göra. Det blir förödande. Men självfallet är det inte Kyrkan som är på plats eftersom Kyrkan redan var på plats genom kunder och personal på Ölands köpcentrum. "Medmänniska i centrum" kallas kaffesatsningen. Men två äldre damer, som möts när de är ute och handlar och då avhandlar sina livssituationer, är just detta! Två äldre damer kanske då och där illustrerar begreppet "brödragemenskap". Eller så har bara den ena av dem varit i kyrkan och lämnar, sig själv ovetande, lite helighet vidare.
Det är de vanliga kristna som är de viktiga, inte biskopar och präster.
Jag funderar över detta när jag ser bilder från prästvigning. Nog har prästvigningen växlats upp, om man så säger. Uppklätt och färggrant. Entusiasm och gratulationer. Jag tror dessvärre att detta är konsekvent. Vad ska vi göra när det inte kan talas om vad synnerligast en präst är, dvs inte tala sakramentalt om prästvigningen. Ställ frågan vad det är en präst får i prästvigningenoch varför, så blir svaren rätt oprecisa. Vi ser något som skulle kunna uppfattas som högkyrklighetens seger, strålande liturgier, men det är egentligen högkyrklighetens tragedi. Högkyrkligheten kom till för innehållets skull, inte för ytan.
Det är väl Mogrens fel, han som körde med minibiskopar. Nu har skicket spridit sig. Få Facebook fanns just en, men bara en, minibiskop som fotograferades med Modéus II och biskop fd Johansson. Vad signaleras med detta? Att den lilla gruppen har roligt på sina möten eller att Kyrkan med biskopsämbete och allt finns till för att världen ska leva?
Jag låter förstås som den surmulne typ jag är, men kristen tro är något mer än en djupdykning i utklädningslådan. Ikläd er fastmer Kristus, hette det på sin tid. Något är fel i det kyrkosystem som nu framträder. Men det är på sitt sätt konsekvent fel.
Följden? Alienation. Den drabbar oss som är med, men den drabbar som en insikt också dem som bara är med och betalar. De drar sig för att betala - och drar.