I går, måndag, sammanträdde Strukturutskottet och konstaterade att jag var sur. Det var jag inte. Jag var kanske lite uppbragt över skojeriet med biskopsämbetet. Jag var inte uppbragt över modern som i processionen travade efter stiftets biskop med sin till biskop utklädda dotter. Jag var mer frågande hur detta gick till. Jag citerade för centerpartisten i utskottet Fälldins ord: "Håll gränsen!" POSK-aren ville att jag skulle vara muntrare nästa gång vi möttes. Det kan man tycka. POSK-aren sitter i Domkapitlet. Say no more! Say no more!
Jag tänker över den kyrkliga situationen och de kyrkliga miljöerna.
Sjuka miljöer drar till sig sjuka. Friska miljöer lockar de friska. Här får Kyrkan problem för vips dyker Jesus upp och säger att det inte är de friska som behöver läkare. Kyrkan blir lätt - och rätt! - en miljö för sjuka utan att besinna risken att den blir miljö bara för de sjuka. Alla friska och normala håller sig undan.
Rune Klingert i Surahammar sökte helt normala ungdomar till det kyrkliga ungdomsarbetet, sådana som Claes Bertil Ytterberg t ex. Det betydde inte att de som behövde extra mycket omvårdnad var utestängda, men det var inte de som angav tonen. Det var dessa friska och normala som skulle kunna tänkas bli präster. Sådana som var som folk är mest och som därför kan möta människor utan att utmana till medlidande för en som är lite eljes.
När en kyrkostruktur blir en sjuk miljö, kommer den fortsatt att locka till sig dessa de annorlunda, som snart nog rekryteras till kyrklig tjänst och i tjänsten driver de egna agendorna. Men folk är inga dumskallar, inga filosofer heller, men alls inga dumskallar. Det knasiga och självuppfyllda har ingen lockelse för andra än de sjuka. Men i osunda kyrkliga miljöer ges möjligheter. Jag tror vi ser det.
För min pågående forskning fick jag av en synnerligast klok kvinna låna en pärm. I den fanns ett par brev från år 1978. Nu ska ni få höra! Här opp, gott folk, och lyssna, som vi säger.
Först bakgrunden. I mars månad 1977gick larmet om att kvinnor som vill bli präser trakasseras i Lund. "Ni är djävulens utsända av djävulen". Expressen visste berätta (31 mars). Bortom detta uppseendeväckande ifrågasattes det som kallades särvigningar och en kvinnlig präst i Växjö stift hade, sa hon, mobbats/förföljts så att hon blivit så psykiskt knäckt att hon förskingrat kollekt. (Östra Småland och DN 11 mars)
Jur stud Torsten Perssons anmälan om förföljelsen i Lund sammanfattades i DN: "Det är inte att likna vid annat än pennalism och psykisk tortyr. (DN 2 april). "Vi mobbas av manliga kollegerna" hette det. (SvD 2 april). Det var väl ingen nyhet när DN konstaterade att rektorsämbetet mellan raderna klargjorde att utredarna av anklagelserna "varken kan eller vill avfärda beskyllningarna. Svaret från den teologiska fakultetens utredningsgrupp, undertecknat av Gustaf Wingren "friar definitivt inte de anmälda teologerna!" skriver DN med utropstecken och allt. (14 april) Detta räcker för att alla ska förstå. Kanske någon också förstår att jag har ett hyfsat arkiv? Men hur var det? Det är här den lånade pärmens material blir av intresse:
Eva Brunne och troligen Lu-Kriss ordförande Barbro Gustafsson kallade till en Tjejsamling, för att utreda mobbingen på Theologicum i Lund. Ett 30-tal samlades. En tjej ansåg sig vara lite mobbad eftersom någon hade frågat henne om hon verkligen skulle bli präst. "När man diskuterade om man skulle tala om högt att ingen var direkt utsatt för mobbing röstades det ner. Någon tyckte att de inte skulle stryka killarna medhårs."
Svaret på den direkta frågan om någon mobbats var nej. Däremot konstaterades att "killarna var fula och mobbade rent allmänt". Mycket som kommit fram i pressen är luftslott, sa en kvinnlig teolog efteråt - men då hade några uppfattat att det vid tjejsamlingen fanns kvinnor "var emot" och frågade efter mötet om de var ditskickade av killarna.
Jag kan ta den andra rapporten också: "Det Torsten Persson och tidningar hade skrivit om var helt fel. Ingen kunde tillstyrka de uppgifterna. Då föreslog bl.a. (namn, utlämnas här, DS) att man skulle gå till tidningarna och säga detta. Det förslaget röstades ner med motiveringen att det var gott åt pojkarna. De kunde gott ha pressen på sig."
Torsten Persson kan vi strunta i även om jag undrar vad det blev av honom, men det sjuka att inte kunna säga vad sant var och sedan fortsätta in i präst- och biskopsämbete, det stör mig. Kliniskt. För det är inte friskt. Vi har alltså en uppsättning kvinnliga präster i Svenska kyrkan som utifrån ett medialt överläge agerade så här. Lögnen som vapen och sveket som verktyg. Skulle det vara möjligt att förstå vad som skett i Svenska kyrkan som ett resultat av denna och annan draksådd? Jag frågar, för jag vet inte hur man sår drakar nuförtiden.
Vi har en kooikervalp på 9 veckor. Han kan somna in som en Guds ängel för att sedan vakna som ett monster. Är det samma sak när det först är roligt att hålla tyst, se änglalik ut och sedan unna sina motkristna alla möjliga smällar och därefter med massmedial uppbackning göra sig en vacker kyrklig karriär? Jag vet verkligen inte. Vill jag veta? Eller räcker insikten om det sjuka? Jag tycker det hela är rätt förfärande.
Jag tänker över den kyrkliga situationen och de kyrkliga miljöerna.
Sjuka miljöer drar till sig sjuka. Friska miljöer lockar de friska. Här får Kyrkan problem för vips dyker Jesus upp och säger att det inte är de friska som behöver läkare. Kyrkan blir lätt - och rätt! - en miljö för sjuka utan att besinna risken att den blir miljö bara för de sjuka. Alla friska och normala håller sig undan.
Rune Klingert i Surahammar sökte helt normala ungdomar till det kyrkliga ungdomsarbetet, sådana som Claes Bertil Ytterberg t ex. Det betydde inte att de som behövde extra mycket omvårdnad var utestängda, men det var inte de som angav tonen. Det var dessa friska och normala som skulle kunna tänkas bli präster. Sådana som var som folk är mest och som därför kan möta människor utan att utmana till medlidande för en som är lite eljes.
När en kyrkostruktur blir en sjuk miljö, kommer den fortsatt att locka till sig dessa de annorlunda, som snart nog rekryteras till kyrklig tjänst och i tjänsten driver de egna agendorna. Men folk är inga dumskallar, inga filosofer heller, men alls inga dumskallar. Det knasiga och självuppfyllda har ingen lockelse för andra än de sjuka. Men i osunda kyrkliga miljöer ges möjligheter. Jag tror vi ser det.
För min pågående forskning fick jag av en synnerligast klok kvinna låna en pärm. I den fanns ett par brev från år 1978. Nu ska ni få höra! Här opp, gott folk, och lyssna, som vi säger.
Först bakgrunden. I mars månad 1977gick larmet om att kvinnor som vill bli präser trakasseras i Lund. "Ni är djävulens utsända av djävulen". Expressen visste berätta (31 mars). Bortom detta uppseendeväckande ifrågasattes det som kallades särvigningar och en kvinnlig präst i Växjö stift hade, sa hon, mobbats/förföljts så att hon blivit så psykiskt knäckt att hon förskingrat kollekt. (Östra Småland och DN 11 mars)
Jur stud Torsten Perssons anmälan om förföljelsen i Lund sammanfattades i DN: "Det är inte att likna vid annat än pennalism och psykisk tortyr. (DN 2 april). "Vi mobbas av manliga kollegerna" hette det. (SvD 2 april). Det var väl ingen nyhet när DN konstaterade att rektorsämbetet mellan raderna klargjorde att utredarna av anklagelserna "varken kan eller vill avfärda beskyllningarna. Svaret från den teologiska fakultetens utredningsgrupp, undertecknat av Gustaf Wingren "friar definitivt inte de anmälda teologerna!" skriver DN med utropstecken och allt. (14 april) Detta räcker för att alla ska förstå. Kanske någon också förstår att jag har ett hyfsat arkiv? Men hur var det? Det är här den lånade pärmens material blir av intresse:
Eva Brunne och troligen Lu-Kriss ordförande Barbro Gustafsson kallade till en Tjejsamling, för att utreda mobbingen på Theologicum i Lund. Ett 30-tal samlades. En tjej ansåg sig vara lite mobbad eftersom någon hade frågat henne om hon verkligen skulle bli präst. "När man diskuterade om man skulle tala om högt att ingen var direkt utsatt för mobbing röstades det ner. Någon tyckte att de inte skulle stryka killarna medhårs."
Svaret på den direkta frågan om någon mobbats var nej. Däremot konstaterades att "killarna var fula och mobbade rent allmänt". Mycket som kommit fram i pressen är luftslott, sa en kvinnlig teolog efteråt - men då hade några uppfattat att det vid tjejsamlingen fanns kvinnor "var emot" och frågade efter mötet om de var ditskickade av killarna.
Jag kan ta den andra rapporten också: "Det Torsten Persson och tidningar hade skrivit om var helt fel. Ingen kunde tillstyrka de uppgifterna. Då föreslog bl.a. (namn, utlämnas här, DS) att man skulle gå till tidningarna och säga detta. Det förslaget röstades ner med motiveringen att det var gott åt pojkarna. De kunde gott ha pressen på sig."
Torsten Persson kan vi strunta i även om jag undrar vad det blev av honom, men det sjuka att inte kunna säga vad sant var och sedan fortsätta in i präst- och biskopsämbete, det stör mig. Kliniskt. För det är inte friskt. Vi har alltså en uppsättning kvinnliga präster i Svenska kyrkan som utifrån ett medialt överläge agerade så här. Lögnen som vapen och sveket som verktyg. Skulle det vara möjligt att förstå vad som skett i Svenska kyrkan som ett resultat av denna och annan draksådd? Jag frågar, för jag vet inte hur man sår drakar nuförtiden.
Vi har en kooikervalp på 9 veckor. Han kan somna in som en Guds ängel för att sedan vakna som ett monster. Är det samma sak när det först är roligt att hålla tyst, se änglalik ut och sedan unna sina motkristna alla möjliga smällar och därefter med massmedial uppbackning göra sig en vacker kyrklig karriär? Jag vet verkligen inte. Vill jag veta? Eller räcker insikten om det sjuka? Jag tycker det hela är rätt förfärande.