Statskunskapen vid Linnéuniversitetet fick namnet fick benämningen politologi för professorn, min gamle kamrat Tom Bryder, uppgraderade. Nu har Tom flyttat, så jag undrar vad namnet är nuförtiden. Konjunkturer växlar. Men ämnet är viktigt. "Samhällskunskap" hette det på min tid i folkskolan.
Trots söndagsbegränsningarna kanske det ändå kan bli en bloggpost som något handlar om kyrkovalet. Jag upptäckte i veckan som gick om inte en avgrund så dock ett dike. Det var anklagelsen att Frimodig kyrkas folk fick rösta som dom ville och slutsatsen att man då inte visste vad man röstade på. Det måste till ett detaljerat program, tycks åsikten ha varit. Men riktigt så enkelt är det inte i det kyrkliga. Och den enkla programlösningen blir förstås att riksdagen förvandlas till ett knapptryckarkompani för besluten som ska fattas är redan fattade. Tryck rätt och håll käft!
Först och främst skulle vi i det kyrkliga ha en i ögonfallande bred gemensam utgångspunkt. Bibel och bekännelse skulle den kunna kallas. Eller den nicenska trosbekännelsen. Så mycket är de kristna överens om. Den bekännelsen är en väldigt stabil dogmatisk bas att stå på. Till detta kommer att det är de döpta som tar ansvar. Det gör de på flera sätt, firar gudstjänst till att börja med. Och så samtala med varandra. Kyrkoherden i London, Eric Muhl, inspirerade mig att tänka när han i ett inlägg på FB efterlyste friare samtal. Jag gör ett påhak.
Vi praktiserar representativ parlamentarism. Det är den egentliga grundbulten och den är äldre än partiväsendet. Folket valde företrädare, representanter. De skulle vara så förankrade i sig själva att de kunde representera andra; dvs ha integritet och omdöme. De som valt sina representanter måste lita på att de med sakkunskap kunde ta ställning till alla nya frågor som dök upp och hantera dem så att de begrep konsekvenserna också för dem som valt sina representanter. Torbjörn Fälldin fungerade så, när han till föredraganden ställde konkreta frågor om konsekvenser av förslag. När han inte fick svar som dög, skickades föredraganden på porten... Grundbulten var att parlamentarismen är representativ och dess livsform samtalet/överläggningarna.
Med partiväsendet kommer en kommandostruktur in. Ledningen beslutar och vad ledningen bestämmer ska följas, annars får ledamoten kvittas ut eller avgå. Parlamentarismen är inte längre självklart representativ utan parti(lednings)styrd. Den levereras i hög grad uppifrån. Detta är en svagare form av demokrtai, en där apparatjiks bereds tillfällen och där det går att själv välja att bli politiker. Det är lite annat än att bli vald, om man säger så. Det blir en demokratur av det hela. På partikanslier fastlås en politik som distribueras till folket.
Gustaf Vasa hör knappast till de demokratiska föredömena, men hans informationsstrategi var dubbelriktad. Hans fogdar skulle ut på marknader och vid andra folksamlingar för att säga vad kungen ville ha sagt, men de skulle också lyssna på stämningarna bland folk och berätta för kungen. Det är väldigt lätt att kansliets bild av verkligheten uppfattas vara verkligheten själv, som bekant.
Kyrkovalet har transformerats i grund. Förr valdes det lokalt i en valhandling eller vid en kyrkostämma. Vad som därefter följde var indirekta val. Det blev personval men mot slutet av den epoken, vi tar Växjö stifts som modell vid val till kyrkomötet 1979, med partipolitiska inslag. I Växjö stift ordnade moderaterna till det så, att de tog en större del av kakan än de skulle ha. Modéus, fadern till I och II, blev så upprörd (förbannad blir man inte i Jönköping) att han lämnade tillställningen och åkte hem med de andra upphetsade från Jönköping. Prostinnan Björkman från Oskarshamn, som skulle personvalts, fick hantera sin besvikelse. Prästerna valde två representanter som de litade på. Det blev Einar Göth och jag. Veklagan utbröt, men en del var glada också. Från 1983 fick vi partival. Kyrkomötet hade transformerats till något som kallades men nog inte var ett kyrkomöte utan snarast en partipolitiskt sammansatt religionskongress.
Nu är det slut på dagens lektion i politologi.
I Kalmar får de olika nomineringsgrupperna presentera vad de vill vid kyrkkaffena i dag. Kan det verkligen vara sant att socialdemokraterna valt att stå över? I så fall måste detta förstås som ett försök att ta sig under radarn, dvs inte konfrontera sitt program och sina representanter med dem som går i kyrkan. Jag kan förstå hur man tänker. Det handlar om att få de egna at gå och rösta och det räcker långt. Men rent politologiskt - finns inte här ett problem?
I går uppbyggdes jag av en text Modéus II författat till Barometern, den går nog runt i kommande veckor som cirkulärskrivelse.
http://www.barometern.se/debatt/kyrkovalet-ett-viktigt-val/
"Som biskop är det självklart att rösta", hette det. Men är det verkligen självklart för en biskop i ett kyrkoval? Borde vi då inte få veta vad biskopen, som är ordförande i stiftsstyrelsen och domkapitlet, röstar på? Är inte poängen att en biskop står över allt detta och därför inte röstar? Han företräder i sin person Kyrkan på samma sätt som Kungen företräder Sverige. Kungen röstar självklart inte. Kan man tänka. Bortom det självklara sålunda.
Vad uppfattar biskopen när vi läser hans inlägg? "Den knastertorra diskussionen om de politiska partiernas vara eller inte vara i kyrkliga sammanhang". Knastertorra var ordet! Men Modéus II sträcker sig så långt att han medger att "frågan är av visst intresse". Visst. Varifrån får han all sin klokskap, Modeus II?
Vad vill ha ha i stället? Han vill ha "ett konstruktivt samtal om Svenska kyrkans roll och identitet i en postmodern kontext där sekularisering och sakralisering slåss om utrymmet". Där satt den. Och slutsatsen om Svenska kyrkans val blir att kyrkovalet därför är "en angelägenhet för alla som bryr sig om samhällets framtid." Men alla som bryr sig, får faktiskt inte rösta. De tillhör inte Svenska kyrkan. '
Modéus II nämner inte Gud, inte Jesus, inte Anden. När livet blir "orimligt svårt" finns det ingen präst eller diakon att söka sig till om tillhörighetstalen sjunker och engagemanget minskar. Då förfaller hembygdens kyrka eller läggs ner. Kunde han ändå inte tröstat med löftesordet att Jesus också i den situationen är med oss alla dagar till tidens slut? Fast det slår han fast, att "rapporteringen om minskat antal medlemmar måste vägas mot det goda Svenska kyrkan gör i vardagen." Gud give att ingen frågar vad det är som inte Röda Korset lika gärna skulle kunna göra.
Låt oss nu ge oss in i det postmoderna slagsmålet mellan sakralisering och sekularisering. Eller inte. För den som minns det religiösa sönderfallet i det gamla Rom och påminner sig hur Kyrkan genom att framstå som ett alternativ blev lockande för människor kanske det är något annat vi ska göra. Något mer frimodigt.
Trots söndagsbegränsningarna kanske det ändå kan bli en bloggpost som något handlar om kyrkovalet. Jag upptäckte i veckan som gick om inte en avgrund så dock ett dike. Det var anklagelsen att Frimodig kyrkas folk fick rösta som dom ville och slutsatsen att man då inte visste vad man röstade på. Det måste till ett detaljerat program, tycks åsikten ha varit. Men riktigt så enkelt är det inte i det kyrkliga. Och den enkla programlösningen blir förstås att riksdagen förvandlas till ett knapptryckarkompani för besluten som ska fattas är redan fattade. Tryck rätt och håll käft!
Först och främst skulle vi i det kyrkliga ha en i ögonfallande bred gemensam utgångspunkt. Bibel och bekännelse skulle den kunna kallas. Eller den nicenska trosbekännelsen. Så mycket är de kristna överens om. Den bekännelsen är en väldigt stabil dogmatisk bas att stå på. Till detta kommer att det är de döpta som tar ansvar. Det gör de på flera sätt, firar gudstjänst till att börja med. Och så samtala med varandra. Kyrkoherden i London, Eric Muhl, inspirerade mig att tänka när han i ett inlägg på FB efterlyste friare samtal. Jag gör ett påhak.
Vi praktiserar representativ parlamentarism. Det är den egentliga grundbulten och den är äldre än partiväsendet. Folket valde företrädare, representanter. De skulle vara så förankrade i sig själva att de kunde representera andra; dvs ha integritet och omdöme. De som valt sina representanter måste lita på att de med sakkunskap kunde ta ställning till alla nya frågor som dök upp och hantera dem så att de begrep konsekvenserna också för dem som valt sina representanter. Torbjörn Fälldin fungerade så, när han till föredraganden ställde konkreta frågor om konsekvenser av förslag. När han inte fick svar som dög, skickades föredraganden på porten... Grundbulten var att parlamentarismen är representativ och dess livsform samtalet/överläggningarna.
Med partiväsendet kommer en kommandostruktur in. Ledningen beslutar och vad ledningen bestämmer ska följas, annars får ledamoten kvittas ut eller avgå. Parlamentarismen är inte längre självklart representativ utan parti(lednings)styrd. Den levereras i hög grad uppifrån. Detta är en svagare form av demokrtai, en där apparatjiks bereds tillfällen och där det går att själv välja att bli politiker. Det är lite annat än att bli vald, om man säger så. Det blir en demokratur av det hela. På partikanslier fastlås en politik som distribueras till folket.
Gustaf Vasa hör knappast till de demokratiska föredömena, men hans informationsstrategi var dubbelriktad. Hans fogdar skulle ut på marknader och vid andra folksamlingar för att säga vad kungen ville ha sagt, men de skulle också lyssna på stämningarna bland folk och berätta för kungen. Det är väldigt lätt att kansliets bild av verkligheten uppfattas vara verkligheten själv, som bekant.
Kyrkovalet har transformerats i grund. Förr valdes det lokalt i en valhandling eller vid en kyrkostämma. Vad som därefter följde var indirekta val. Det blev personval men mot slutet av den epoken, vi tar Växjö stifts som modell vid val till kyrkomötet 1979, med partipolitiska inslag. I Växjö stift ordnade moderaterna till det så, att de tog en större del av kakan än de skulle ha. Modéus, fadern till I och II, blev så upprörd (förbannad blir man inte i Jönköping) att han lämnade tillställningen och åkte hem med de andra upphetsade från Jönköping. Prostinnan Björkman från Oskarshamn, som skulle personvalts, fick hantera sin besvikelse. Prästerna valde två representanter som de litade på. Det blev Einar Göth och jag. Veklagan utbröt, men en del var glada också. Från 1983 fick vi partival. Kyrkomötet hade transformerats till något som kallades men nog inte var ett kyrkomöte utan snarast en partipolitiskt sammansatt religionskongress.
Nu är det slut på dagens lektion i politologi.
I Kalmar får de olika nomineringsgrupperna presentera vad de vill vid kyrkkaffena i dag. Kan det verkligen vara sant att socialdemokraterna valt att stå över? I så fall måste detta förstås som ett försök att ta sig under radarn, dvs inte konfrontera sitt program och sina representanter med dem som går i kyrkan. Jag kan förstå hur man tänker. Det handlar om att få de egna at gå och rösta och det räcker långt. Men rent politologiskt - finns inte här ett problem?
I går uppbyggdes jag av en text Modéus II författat till Barometern, den går nog runt i kommande veckor som cirkulärskrivelse.
http://www.barometern.se/debatt/kyrkovalet-ett-viktigt-val/
"Som biskop är det självklart att rösta", hette det. Men är det verkligen självklart för en biskop i ett kyrkoval? Borde vi då inte få veta vad biskopen, som är ordförande i stiftsstyrelsen och domkapitlet, röstar på? Är inte poängen att en biskop står över allt detta och därför inte röstar? Han företräder i sin person Kyrkan på samma sätt som Kungen företräder Sverige. Kungen röstar självklart inte. Kan man tänka. Bortom det självklara sålunda.
Vad uppfattar biskopen när vi läser hans inlägg? "Den knastertorra diskussionen om de politiska partiernas vara eller inte vara i kyrkliga sammanhang". Knastertorra var ordet! Men Modéus II sträcker sig så långt att han medger att "frågan är av visst intresse". Visst. Varifrån får han all sin klokskap, Modeus II?
Vad vill ha ha i stället? Han vill ha "ett konstruktivt samtal om Svenska kyrkans roll och identitet i en postmodern kontext där sekularisering och sakralisering slåss om utrymmet". Där satt den. Och slutsatsen om Svenska kyrkans val blir att kyrkovalet därför är "en angelägenhet för alla som bryr sig om samhällets framtid." Men alla som bryr sig, får faktiskt inte rösta. De tillhör inte Svenska kyrkan. '
Modéus II nämner inte Gud, inte Jesus, inte Anden. När livet blir "orimligt svårt" finns det ingen präst eller diakon att söka sig till om tillhörighetstalen sjunker och engagemanget minskar. Då förfaller hembygdens kyrka eller läggs ner. Kunde han ändå inte tröstat med löftesordet att Jesus också i den situationen är med oss alla dagar till tidens slut? Fast det slår han fast, att "rapporteringen om minskat antal medlemmar måste vägas mot det goda Svenska kyrkan gör i vardagen." Gud give att ingen frågar vad det är som inte Röda Korset lika gärna skulle kunna göra.
Låt oss nu ge oss in i det postmoderna slagsmålet mellan sakralisering och sekularisering. Eller inte. För den som minns det religiösa sönderfallet i det gamla Rom och påminner sig hur Kyrkan genom att framstå som ett alternativ blev lockande för människor kanske det är något annat vi ska göra. Något mer frimodigt.