Det måste kännas kymigt att ordna ett läger för sex familjer och fara hem med en, eftersom polisen efter inre gränskontroll tog de andra. Det talas om kyrkofrid men hur eller hur så gäller inte kyrkofrid på vandrarhemmet i Kågeröd. Jag läste i en kommentar att polisen fått besked att inte komma till lägret och om de skulle komma, fick de säga till i förväg. Hur tänkte de som ordnade lägret då? Polisen kom. 30 mannar högt i tio bilar. Här var de kristliga sannerligen listiga som duvor.
Jag kan ställa flera frågor.
Har en Judas Iskariot agerat och tipsat polisen? Det hör väl inte till vanligheterna att polisen ens rör sig i Kågeråd eller Röstånga heller för den delen. Lämna osagt hur det är i Billinge. Och gränskontroll på vandrarhemmet kanske aldrig förekommit tidigare. Nu visste polisen att det fanns, som det heter fyndigt, att det fanns en fiskdamm. De åkte dit och fiskade och fick en stor fångst. Vem är tipsaren? Någon i det kyrkliga? Någon i Kågeröd? Vem har glappat med käften? Kan någon i sin godhet ha berättat om hur kärleksfullt det är att bry sig om de papperslösa? Jag skulle verkligen vilja veta. Får vi veta idag?
Min andra fråga rör förstås det uppenbara. Migranter på trappan till Medborgarhuset görs det inga kontroller på. Jag fattar varför. De är skyddade av den allmänna uppmärksamheten. Någon allmän uppmärksamhet finns det inte vid aktioner i Kågeröd. Get my point?
Min tredje fråga rör det uppenbara. Jag har faktiskt inte hört att det skulle vara fel på lagstiftningen. Asylskäl prövas. De som har asylskäl får stanna. De andra ska ut. Jag hör ingen säga att det är lagstiftningen det är fel på. Är det tillämpningen som är fel i tre instanser? Det hör jag inte heller. De som kommit ska likväl få stanna, i varje fall om de sitter på trappan till Medborgarhuset. Att polisen inte gör ingripanden på skolot eller sjukhus noteras. Det skulle nog väcka indignationsstormar. På vilket fel är lagstiftningen orätt sålunda?
Den fjärde frågan jag skulle vilja ställa är om felet ligger i att vi alls släppte in människor. De skulle barmhärtigt nog ha stoppats långt innan de kom till vårt land. Dublinförordningen ni vet. Smugglarna skulle inte fått några pengar då.
Den femte frågan rör barmhärtigheten. Sitter vi i en sax av det synnerligen enkla skälet att vårt omsorgssystem är uppbyggt statistiskt, dvs på en vetskap om hur många som ska bidra till och dela på kakan. 7-8 miljoner, kanske 9. En del åldringar fortsätter leva och har inte vett att med naturlig avgång lämna trygghetssystemet, det kanske frestar på. Men detta trygghetssystem kan inte hantera att väldigt många ska in och omfattas av det utan att ha bidragit till det. Det är i all sin solidaritet en utbyggd gruppegoism, ett nationellt projekt: det svenska systemet åt svenskarna. Ska vi generöst dela med oss åt ny tillkomna så blir det därför att somliga andra ska stå för kalaset; de gamla och svaga och de unga. Jag pekar på ett etiskt dilemma. Jag vet inte vad barmhärtigheten bjuder. Vet ni?
Den sjätte frågan gäller skjutningar och sexuella trakasserier/övergrepp/våldtäkter. Jag tröstas inte av tanken att det är andra eller tredje generationens invandrare som skjuter. Ingen tröst alls. Inte i Kalmar, inte i Stockholm, inte i Växjö, inte i Malmö, inte i Göteborg. Har de som säger att det finns en logik i skjutningarna rätt och bereder vi väg för att "vi" ska ha det så det närmaste århundradet och därtill få parallellsamhällen och sharia? Ska vi acceptera att unga flickor gifts bort? Hur många är barnäktenskapen? Jag vet inte vad som är sant av det enkla skälet, att jag läser nyheter men kan inte värdera dem. Är det ett annat samhälle som nu växer fram, ett som de som förser oss med samtidsinformation av ideologiska skäl inte kan förnimma eller vill se? Eller ser och vet de men skyddar oss mot insikterna? Jag vet inte. It's been a quiet week in Moheda med Mohedadagar och allt - men vad då?
Den sjunde frågan gäller förstås den kyrkliga kompetensen i mötet med dem som ska utvisas och när det gäller att kommentera vad som hände i Kågeröd. Godhetsentreprenörerna får bråda dagar. Ingen av dem fokuserar på frågan hur det kunde bli så fel med något som var så välvilligt tänkt och vilka vidare konsekvenser detta lyckade polisingripande får för det kyrkliga arbetet med utsatta.
Min åttonde fråga är gammal, men stämmer det att sådant som görs av dåligt samvete inte blir lyckosamt? Ska vi söka den nya rationalitet som uttrycker klokskapens barmhärtighet och barmhärtighetens klokskap? Hur ser den ut? Rent rationellt, menar jag.
Nionde frågan dyker upp när jag läst om den nya människohandeln. Jag förstår vad jag läser och märker att tjänstemän och politiker förklarar att de inte är förvånade. Nog skulle det förvåna - eller inte. Hur kommer det sig att myndigheterna inte litar på oss så pass att vi får kunskap om de verkliga problemen? Jag menar, vi förväntas ju betala för alltihop. Ska vi förmodas fortsatt betala för ett haveri?
https://www.svd.se/nuri-kino-en-ny-slags-manniskohandel
https://www.svd.se/advokat-jag-skams-over-vad-sverige-nu-gor
Jag kan ställa flera frågor.
Har en Judas Iskariot agerat och tipsat polisen? Det hör väl inte till vanligheterna att polisen ens rör sig i Kågeråd eller Röstånga heller för den delen. Lämna osagt hur det är i Billinge. Och gränskontroll på vandrarhemmet kanske aldrig förekommit tidigare. Nu visste polisen att det fanns, som det heter fyndigt, att det fanns en fiskdamm. De åkte dit och fiskade och fick en stor fångst. Vem är tipsaren? Någon i det kyrkliga? Någon i Kågeröd? Vem har glappat med käften? Kan någon i sin godhet ha berättat om hur kärleksfullt det är att bry sig om de papperslösa? Jag skulle verkligen vilja veta. Får vi veta idag?
Min andra fråga rör förstås det uppenbara. Migranter på trappan till Medborgarhuset görs det inga kontroller på. Jag fattar varför. De är skyddade av den allmänna uppmärksamheten. Någon allmän uppmärksamhet finns det inte vid aktioner i Kågeröd. Get my point?
Min tredje fråga rör det uppenbara. Jag har faktiskt inte hört att det skulle vara fel på lagstiftningen. Asylskäl prövas. De som har asylskäl får stanna. De andra ska ut. Jag hör ingen säga att det är lagstiftningen det är fel på. Är det tillämpningen som är fel i tre instanser? Det hör jag inte heller. De som kommit ska likväl få stanna, i varje fall om de sitter på trappan till Medborgarhuset. Att polisen inte gör ingripanden på skolot eller sjukhus noteras. Det skulle nog väcka indignationsstormar. På vilket fel är lagstiftningen orätt sålunda?
Den fjärde frågan jag skulle vilja ställa är om felet ligger i att vi alls släppte in människor. De skulle barmhärtigt nog ha stoppats långt innan de kom till vårt land. Dublinförordningen ni vet. Smugglarna skulle inte fått några pengar då.
Den femte frågan rör barmhärtigheten. Sitter vi i en sax av det synnerligen enkla skälet att vårt omsorgssystem är uppbyggt statistiskt, dvs på en vetskap om hur många som ska bidra till och dela på kakan. 7-8 miljoner, kanske 9. En del åldringar fortsätter leva och har inte vett att med naturlig avgång lämna trygghetssystemet, det kanske frestar på. Men detta trygghetssystem kan inte hantera att väldigt många ska in och omfattas av det utan att ha bidragit till det. Det är i all sin solidaritet en utbyggd gruppegoism, ett nationellt projekt: det svenska systemet åt svenskarna. Ska vi generöst dela med oss åt ny tillkomna så blir det därför att somliga andra ska stå för kalaset; de gamla och svaga och de unga. Jag pekar på ett etiskt dilemma. Jag vet inte vad barmhärtigheten bjuder. Vet ni?
Den sjätte frågan gäller skjutningar och sexuella trakasserier/övergrepp/våldtäkter. Jag tröstas inte av tanken att det är andra eller tredje generationens invandrare som skjuter. Ingen tröst alls. Inte i Kalmar, inte i Stockholm, inte i Växjö, inte i Malmö, inte i Göteborg. Har de som säger att det finns en logik i skjutningarna rätt och bereder vi väg för att "vi" ska ha det så det närmaste århundradet och därtill få parallellsamhällen och sharia? Ska vi acceptera att unga flickor gifts bort? Hur många är barnäktenskapen? Jag vet inte vad som är sant av det enkla skälet, att jag läser nyheter men kan inte värdera dem. Är det ett annat samhälle som nu växer fram, ett som de som förser oss med samtidsinformation av ideologiska skäl inte kan förnimma eller vill se? Eller ser och vet de men skyddar oss mot insikterna? Jag vet inte. It's been a quiet week in Moheda med Mohedadagar och allt - men vad då?
Den sjunde frågan gäller förstås den kyrkliga kompetensen i mötet med dem som ska utvisas och när det gäller att kommentera vad som hände i Kågeröd. Godhetsentreprenörerna får bråda dagar. Ingen av dem fokuserar på frågan hur det kunde bli så fel med något som var så välvilligt tänkt och vilka vidare konsekvenser detta lyckade polisingripande får för det kyrkliga arbetet med utsatta.
Min åttonde fråga är gammal, men stämmer det att sådant som görs av dåligt samvete inte blir lyckosamt? Ska vi söka den nya rationalitet som uttrycker klokskapens barmhärtighet och barmhärtighetens klokskap? Hur ser den ut? Rent rationellt, menar jag.
Nionde frågan dyker upp när jag läst om den nya människohandeln. Jag förstår vad jag läser och märker att tjänstemän och politiker förklarar att de inte är förvånade. Nog skulle det förvåna - eller inte. Hur kommer det sig att myndigheterna inte litar på oss så pass att vi får kunskap om de verkliga problemen? Jag menar, vi förväntas ju betala för alltihop. Ska vi förmodas fortsatt betala för ett haveri?
https://www.svd.se/nuri-kino-en-ny-slags-manniskohandel
https://www.svd.se/advokat-jag-skams-over-vad-sverige-nu-gor