Jag slog upp Smålandskomposten i fredags och såg att Svenska kyrkan Växjö annonserat stort. Ett helt uppslag, två sidor. Där var utbudet för advent men också lite nedslag om julen. Detta gjorde mig nedslagen. Bild på ett litet barn, puff för julfirande på julafton och, förstås, julsånger nästa lördag. Och vad med besök i en gudstjänst? Besök? Jag firar väl! Museer besöker jag, turistmål likaså och poängen är att jag som besökare egentligen inte är något annat än just detta. Men det är jag väl i Kyrkan, där jag firar det jag döpts för att tillhöra?
Tio gudstjänster i Växjö pastorat leds av pensionärer, tjugo av manliga präster och tjugosju av kvinnliga. Till vilken kategori jag ska föra en präst som har bytt juridiskt kön, vet jag inte. En är det fråga om i vart fall. Men jag lägger nu den tidigare kritiska mall över sidan och ställer frågan, hur många skulle de gamla högkyrkliga (f Gunnar t ex) definiera som präster? Min gissning är sju. Tjugofem präster träder fram inalles. Hur många skulle dessa forntida högkyrkliga definiera som präster man utan vidare kan gå och lyssna till? Jag vågar inte ha en mening. Skulle de gamla ha gått? De hade frågat om nattvardselementen i Växjö pastorat och gått någon annanstans. Detta torde vara läget när Svenska kyrkan på nytt firar ett nådens år från Herren.
Endast om man gör denna akademiska tankeutflykt, och den är självfallet rent akademisk, får man syn på något. Det handlar inte bara om nattvardselementen, frågan ingen vill reda ut, utan också om själva ämbetsfrågan. Med argumentet att det är 60 år sedan Kyrkomötet sa nej till kvinnliga präster och bara 59 år sedan kyrkomötet sa ja, är detta kanske en fråga om inte helt enkelt borde definieras bort som en "icke-fråga". Den förmår ju fortfarande hetsa upp andarna. Är inte för den delen den omständigheten lite besvärande, att det inte blev någon väckelse så som det utlovats och den omständigheten också besvärande, att alla löften har brutits för att få ett praktiskt genomslag för reformen?
Hetsa upp andarna, ja. Under trädgårdsarbete (måttligt men andfådd blev jag) funderade jag över hur det kommit sig att så många som inte tror ämbetsreformen i, säg, biblisk mening tror, ändå står ut och är kvar, medan de på den segrande sidan har så bråttom att bli de oliktänkande kvitt. 5-6 decennier, två generationer, är ju i Kyrkans liv inte så lång tid och Kyrkan vet väl att tålmodigt vänta skörd?
Utan att någon petat i frågan, hade den i tidens längd visat sig hålla och därmed kunnat konstateras vara ett utslag av Guds goda vilja och till välsignelse, skulle Gamaliel ha sagt (som han sa i Stora rådet). Ny vitalitet och skaror av människor, som tidigare varit kyrkofrämmande, hade kommit. Precis som de som var för reformen förutsagt. De, som varit emot 1958 års riksdagsbeslut och begärt mer teologi till beslutet, hade fortfarande kunnat prästvigas och få arbetsledande tjänster samt varit valbara till biskopar. Anden hade i allt detta drivit sitt verk utan åthävor, lugnt och stilla. Så blev det inte. Det var angeläget att kyrkoordningsmässigt hålla rent. Vem är det som har bråttom om vi ur Skriften hämtar information att Gud är tålmodig?
Det blir en del frågor när man läser den kyrkliga kommunikationen samt inlägg på Facebook. Det har säkert med det nya kyrkoåret öppnar sig. Framför ligger en räcka söndagar och kanske får vi vara med hela det nya kyrkoåret och fira söndag efter söndag. Ny kyrkohandbok, som tas emot utan, med måttlig eller stor entusiasm. Det visar sig att vi faktiskt inte är ett i tro i den arma Svenska kyrkan. Prognoserna talar inte om ny entusiasm utan om vikande medlemstal och sämre ekonomi.
I går läste jag Ivar Arpi i Svenska Dagbladet. Den läsningen gjorde inte mitt liv enklare men kanske utmanades jag något. De kyrkliga problemen speglar de samhälleliga. På ett sätt är det väl att det är så. Tänk om det kyrkliga varit förskonat från människors samhälleliga (vanliga) villkor. Vad hade det varit för Kyrka då?
https://www.svd.se/jordan-b-peterson-det-finns-inget-farligare-an-en-svag-man
Tio gudstjänster i Växjö pastorat leds av pensionärer, tjugo av manliga präster och tjugosju av kvinnliga. Till vilken kategori jag ska föra en präst som har bytt juridiskt kön, vet jag inte. En är det fråga om i vart fall. Men jag lägger nu den tidigare kritiska mall över sidan och ställer frågan, hur många skulle de gamla högkyrkliga (f Gunnar t ex) definiera som präster? Min gissning är sju. Tjugofem präster träder fram inalles. Hur många skulle dessa forntida högkyrkliga definiera som präster man utan vidare kan gå och lyssna till? Jag vågar inte ha en mening. Skulle de gamla ha gått? De hade frågat om nattvardselementen i Växjö pastorat och gått någon annanstans. Detta torde vara läget när Svenska kyrkan på nytt firar ett nådens år från Herren.
Endast om man gör denna akademiska tankeutflykt, och den är självfallet rent akademisk, får man syn på något. Det handlar inte bara om nattvardselementen, frågan ingen vill reda ut, utan också om själva ämbetsfrågan. Med argumentet att det är 60 år sedan Kyrkomötet sa nej till kvinnliga präster och bara 59 år sedan kyrkomötet sa ja, är detta kanske en fråga om inte helt enkelt borde definieras bort som en "icke-fråga". Den förmår ju fortfarande hetsa upp andarna. Är inte för den delen den omständigheten lite besvärande, att det inte blev någon väckelse så som det utlovats och den omständigheten också besvärande, att alla löften har brutits för att få ett praktiskt genomslag för reformen?
Hetsa upp andarna, ja. Under trädgårdsarbete (måttligt men andfådd blev jag) funderade jag över hur det kommit sig att så många som inte tror ämbetsreformen i, säg, biblisk mening tror, ändå står ut och är kvar, medan de på den segrande sidan har så bråttom att bli de oliktänkande kvitt. 5-6 decennier, två generationer, är ju i Kyrkans liv inte så lång tid och Kyrkan vet väl att tålmodigt vänta skörd?
Utan att någon petat i frågan, hade den i tidens längd visat sig hålla och därmed kunnat konstateras vara ett utslag av Guds goda vilja och till välsignelse, skulle Gamaliel ha sagt (som han sa i Stora rådet). Ny vitalitet och skaror av människor, som tidigare varit kyrkofrämmande, hade kommit. Precis som de som var för reformen förutsagt. De, som varit emot 1958 års riksdagsbeslut och begärt mer teologi till beslutet, hade fortfarande kunnat prästvigas och få arbetsledande tjänster samt varit valbara till biskopar. Anden hade i allt detta drivit sitt verk utan åthävor, lugnt och stilla. Så blev det inte. Det var angeläget att kyrkoordningsmässigt hålla rent. Vem är det som har bråttom om vi ur Skriften hämtar information att Gud är tålmodig?
Det blir en del frågor när man läser den kyrkliga kommunikationen samt inlägg på Facebook. Det har säkert med det nya kyrkoåret öppnar sig. Framför ligger en räcka söndagar och kanske får vi vara med hela det nya kyrkoåret och fira söndag efter söndag. Ny kyrkohandbok, som tas emot utan, med måttlig eller stor entusiasm. Det visar sig att vi faktiskt inte är ett i tro i den arma Svenska kyrkan. Prognoserna talar inte om ny entusiasm utan om vikande medlemstal och sämre ekonomi.
I går läste jag Ivar Arpi i Svenska Dagbladet. Den läsningen gjorde inte mitt liv enklare men kanske utmanades jag något. De kyrkliga problemen speglar de samhälleliga. På ett sätt är det väl att det är så. Tänk om det kyrkliga varit förskonat från människors samhälleliga (vanliga) villkor. Vad hade det varit för Kyrka då?
https://www.svd.se/jordan-b-peterson-det-finns-inget-farligare-an-en-svag-man