Jag tänkte på anmaning av Modéus II läsa den ämbetsberättelse han gav till stiftet vid präst- och diakonmötet.
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/sagt-och-skrivet-av-biskopen
Jag gör som han önskat, återkopplar. Han trodde, sa han, att ämbetsberättelsen är av den karaktären att vi läsare behöver återvända till den. Modéus II såg det som ett evangelium att ämbetsberättelsen fanns i tryck och tänkte att en dryg halvtimmes (eller hur lång tid det tog att föredra det skrivna) lyssnande av en pauserad och långsam framställning var för mycket för präster och diakoner. Så jag gör som det önskas. Återvänder till ämbetsberättelsen, läser och funderar.
Jga läser efter att ha inhämtat den visdom underlöjtnant Dub anförtrott den tappre soldaten Svejk. Lakoniskhet och enkelhet är just de dygder som varje präst bör tillägna sig, vilken med eller mot sin vilja älskar sin överordnade, som i hans ögon måste vara det största, mest fulländade, mest utkristalliserade exemplet på en fast och fulländad vilja. (Hasek, Den tappre soldaten Svejks äventyr under andra världskriget. Modernista , Stockholm utan år, s 664). Ja, Dub anförde inte just prästen som exempel, men man kan ju tänka själv.
Modéus II är uttalat from. Varje gång han tänkt på vad han ska säga och varje gång han satt sig för att arbeta med ämbetsberättelsen har han börjat med bön om att ha Kristus för ögonen och få Andens ledning med budskapet. Går det till så? Kringgärdar inte bönen dagen och natten och kommer inte tankar och går i strid ström när vi står i dagens mångahanda? Varje gång och innan tankeverksamheten? Detta är en mycket frommare och finare hållning än den biskop Bo Giertz redovisade i sitt herdabrev år 1949. När han skrev det, i omfång betydligt längre än en ämbetsberättelse, var han flera gånger redo att ge upp, se skrivprojektet som omöjligt och kasta pennan i väggen.
Modéus II är därtill "övertygad både om att biskopsuppdraget ger särskild utsikt". Det är inte utan spänd nyfikenhet man då vill höra mera! En särskild utsikt och Andens ledning med insikter, det är ansatsen. Detta blir så mycket mer upphetsande som det verkligen är utsikten från biskopssätet Modéus II redovisar. Några ämbetsberättelser från kyrkoherdarna har inte begärts in. "Kan själv"är hållningen och detta beskrivs alltså som en andlig hållning!
Åhörarna vid mötet måste ha varit nöjda. Redan i begynnelsen får de veta att "ni som är präster och diakoner i Växjö stift gör ett beundransvärt arbete. Men (sic! ska nog vara 'med') engagemang, uppfinningsrikedom och energi ger ni av era liv i ett uppdrag som är svårt och krävande. Ta emot min aktning och mitt tack för ett fantastiskt arbete." Anden leder Modéus II till beundran när han tänker på lönearbetarna.
Varför sa Modéus II så?
"För att den goda stämningen ska bevaras behöver vi hitta än fler sätt att ge varandra stöd, hålla ihop och berömma varandra." Givet detta stämningsskapande grepp, torde stämningen ha varit på topp. Men när detta fina var sagt styrde Modéus II över till frågan om övergrepp och maktmissbruk. Han sa att vi behöver bryta tystnadens kultur. #metoo och #vardeljus drog fram "som en befriande stormvind", fick präster och diakoner en påminnelse om. Prostarna kommer att om några veckor berätta för Modéus II om läget i stiftet, vad som görs och vad som behöver göras.
Ämbetsberättelsens rubrik påminner om något biskop Sven Lindegård uppehöll sig vid. "Längre ut & djupare in". Det var en ansats som dåförtiden väckte prästerskapets förtjusning. Därefter tog Modéus II upp området "Sänd för att världen ska leva". Han konstaterade att "världen påverkar kyrkans agenda". Detta sagt sa han också att "vi människor har en benägenhet att förenkla" samt konstaterade att "det är svårt att förstå sin samtid". Fast hopplösheten får inte gödas:
"I vår tid måste vi erkänna rädslan för polariseringen, förstå omfattningen av flyktingkrisen och ta in hoten mot skapelsen." Kloka präster och diakoner bevarar frågornas komplexitet men ska samtidigt vara fromma. De ska dessutom ta kritik av kyrkan på allvar men skilja på det som är "populistiskt trams och det som verkligen kräver förändring av oss". Riktigt hur populismen kom med i sammanhanget är inte enkelt att förstå, men "när populismen rinner i vårt eget blodomlopp riskerar vi både arbetsglädje och kvalitet". Infektion i blodomloppet är allvarliga saker.
Här kan minst två frågor ställas: Vad säger han och varför säger han detta? Han är emot något han kallar populism, men populism kan vara precis vad som helst och populism just i en folkkyrka, ja, ni fattar själva. Är inte folkkyrkans grund just en populism? Modéus II uppfattar uppenbart för sin del en slags hotfull populism inuti ("i vårt eget blodomlopp") och kopplar samman denna med kyrkokritik. Varför? Är detta ett uttryck för den bildade medelklassens allmänna folkförakt? Om det inte är detta, vad är det då? En egen hotande insikt om att populasen kan visa sig ha rätt på skilda områden, däribland kritiken av Svenska kyrkan (om det verkligen nu finns just en populistisk kyrkokritik). De två frågorna kvarstår obesvarade men städse oroande. "I vårt eget blodomlopp" indikerar livsfara. Vad tänkte prästerna och diakonerna på mötet då?
När själva talets innebörd tycks dunkel, underlättas inte förståelsen av ett påstående som detta: "Som folkkyrka ska vi vara särskilt vaksamma så att inte åsiktskorridoren smalnar."
Modéus II vill tydligen hävda, att det inte är farligt att tycka olika och menar, att "olika ställningstaganden, olika livstolkningar, olika trosuttryck måste rymmas i kyrkan". Jaha. Men vad betyder det?
Är detta något annat än det apostoliska talet om enhet i Ef 4:3-4? Den som vill kan fortsätta läsa Efesierbrevet och se aposteln skilja mellan sanning och villfarelse/bedrägliga påfund. Alla olikheter tycks apostoliskt sett inte vara av värde och ska inte rymmas i Kyrkan. Efesierbrevet som sagt. Eller är det Confessio Augustana Modéus II syftar på, artiklarna VII och XV? I så fall är det skillnad på olikheter och olikheter. Det finns anledning att återkomma till denna rätt vidlyftiga plädering för olikhet när Modéus II blir mer precis.
Det finns alltså mer att skriva om ämbetsberättelsen, men I kunnen icke nu bära det, så fortsättning får följa.
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/sagt-och-skrivet-av-biskopen
Jag gör som han önskat, återkopplar. Han trodde, sa han, att ämbetsberättelsen är av den karaktären att vi läsare behöver återvända till den. Modéus II såg det som ett evangelium att ämbetsberättelsen fanns i tryck och tänkte att en dryg halvtimmes (eller hur lång tid det tog att föredra det skrivna) lyssnande av en pauserad och långsam framställning var för mycket för präster och diakoner. Så jag gör som det önskas. Återvänder till ämbetsberättelsen, läser och funderar.
Jga läser efter att ha inhämtat den visdom underlöjtnant Dub anförtrott den tappre soldaten Svejk. Lakoniskhet och enkelhet är just de dygder som varje präst bör tillägna sig, vilken med eller mot sin vilja älskar sin överordnade, som i hans ögon måste vara det största, mest fulländade, mest utkristalliserade exemplet på en fast och fulländad vilja. (Hasek, Den tappre soldaten Svejks äventyr under andra världskriget. Modernista , Stockholm utan år, s 664). Ja, Dub anförde inte just prästen som exempel, men man kan ju tänka själv.
Modéus II är uttalat from. Varje gång han tänkt på vad han ska säga och varje gång han satt sig för att arbeta med ämbetsberättelsen har han börjat med bön om att ha Kristus för ögonen och få Andens ledning med budskapet. Går det till så? Kringgärdar inte bönen dagen och natten och kommer inte tankar och går i strid ström när vi står i dagens mångahanda? Varje gång och innan tankeverksamheten? Detta är en mycket frommare och finare hållning än den biskop Bo Giertz redovisade i sitt herdabrev år 1949. När han skrev det, i omfång betydligt längre än en ämbetsberättelse, var han flera gånger redo att ge upp, se skrivprojektet som omöjligt och kasta pennan i väggen.
Modéus II är därtill "övertygad både om att biskopsuppdraget ger särskild utsikt". Det är inte utan spänd nyfikenhet man då vill höra mera! En särskild utsikt och Andens ledning med insikter, det är ansatsen. Detta blir så mycket mer upphetsande som det verkligen är utsikten från biskopssätet Modéus II redovisar. Några ämbetsberättelser från kyrkoherdarna har inte begärts in. "Kan själv"är hållningen och detta beskrivs alltså som en andlig hållning!
Åhörarna vid mötet måste ha varit nöjda. Redan i begynnelsen får de veta att "ni som är präster och diakoner i Växjö stift gör ett beundransvärt arbete. Men (sic! ska nog vara 'med') engagemang, uppfinningsrikedom och energi ger ni av era liv i ett uppdrag som är svårt och krävande. Ta emot min aktning och mitt tack för ett fantastiskt arbete." Anden leder Modéus II till beundran när han tänker på lönearbetarna.
Varför sa Modéus II så?
"För att den goda stämningen ska bevaras behöver vi hitta än fler sätt att ge varandra stöd, hålla ihop och berömma varandra." Givet detta stämningsskapande grepp, torde stämningen ha varit på topp. Men när detta fina var sagt styrde Modéus II över till frågan om övergrepp och maktmissbruk. Han sa att vi behöver bryta tystnadens kultur. #metoo och #vardeljus drog fram "som en befriande stormvind", fick präster och diakoner en påminnelse om. Prostarna kommer att om några veckor berätta för Modéus II om läget i stiftet, vad som görs och vad som behöver göras.
Ämbetsberättelsens rubrik påminner om något biskop Sven Lindegård uppehöll sig vid. "Längre ut & djupare in". Det var en ansats som dåförtiden väckte prästerskapets förtjusning. Därefter tog Modéus II upp området "Sänd för att världen ska leva". Han konstaterade att "världen påverkar kyrkans agenda". Detta sagt sa han också att "vi människor har en benägenhet att förenkla" samt konstaterade att "det är svårt att förstå sin samtid". Fast hopplösheten får inte gödas:
"I vår tid måste vi erkänna rädslan för polariseringen, förstå omfattningen av flyktingkrisen och ta in hoten mot skapelsen." Kloka präster och diakoner bevarar frågornas komplexitet men ska samtidigt vara fromma. De ska dessutom ta kritik av kyrkan på allvar men skilja på det som är "populistiskt trams och det som verkligen kräver förändring av oss". Riktigt hur populismen kom med i sammanhanget är inte enkelt att förstå, men "när populismen rinner i vårt eget blodomlopp riskerar vi både arbetsglädje och kvalitet". Infektion i blodomloppet är allvarliga saker.
Här kan minst två frågor ställas: Vad säger han och varför säger han detta? Han är emot något han kallar populism, men populism kan vara precis vad som helst och populism just i en folkkyrka, ja, ni fattar själva. Är inte folkkyrkans grund just en populism? Modéus II uppfattar uppenbart för sin del en slags hotfull populism inuti ("i vårt eget blodomlopp") och kopplar samman denna med kyrkokritik. Varför? Är detta ett uttryck för den bildade medelklassens allmänna folkförakt? Om det inte är detta, vad är det då? En egen hotande insikt om att populasen kan visa sig ha rätt på skilda områden, däribland kritiken av Svenska kyrkan (om det verkligen nu finns just en populistisk kyrkokritik). De två frågorna kvarstår obesvarade men städse oroande. "I vårt eget blodomlopp" indikerar livsfara. Vad tänkte prästerna och diakonerna på mötet då?
När själva talets innebörd tycks dunkel, underlättas inte förståelsen av ett påstående som detta: "Som folkkyrka ska vi vara särskilt vaksamma så att inte åsiktskorridoren smalnar."
Modéus II vill tydligen hävda, att det inte är farligt att tycka olika och menar, att "olika ställningstaganden, olika livstolkningar, olika trosuttryck måste rymmas i kyrkan". Jaha. Men vad betyder det?
Är detta något annat än det apostoliska talet om enhet i Ef 4:3-4? Den som vill kan fortsätta läsa Efesierbrevet och se aposteln skilja mellan sanning och villfarelse/bedrägliga påfund. Alla olikheter tycks apostoliskt sett inte vara av värde och ska inte rymmas i Kyrkan. Efesierbrevet som sagt. Eller är det Confessio Augustana Modéus II syftar på, artiklarna VII och XV? I så fall är det skillnad på olikheter och olikheter. Det finns anledning att återkomma till denna rätt vidlyftiga plädering för olikhet när Modéus II blir mer precis.
Det finns alltså mer att skriva om ämbetsberättelsen, men I kunnen icke nu bära det, så fortsättning får följa.