Modéus II förklarar att hans kaftan sitter hyggligt bra och att stövlarna sitter bättre. Inte bättre än kaftanen men väl bättre än tidigare. Så han trampar vidare i sin stövlar, de som tydligen varit för stora men nu sitter bättre.
Ni minns från gårdagens genomgång av den ämbetsberättelse Modéus II avgav, att han stod upp för att vi får tycka olika.
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/sagt-och-skrivet-av-biskopen
"En förutsättning för öppenheten är att vi som kyrka är rädda om mångfalden. Människor ska få vara som de är. Vi är kallade att förstå den som vill gestalta sitt liv på annat sätt än vi. Jag trivs i en kyrka som är generös med åsiktsutrymmet och låter människor tänka som de vill, så länge de inte kränker andra."
Det låter bra. Den lilla komplikation lektorn och doktorn Erik Petrén på sin tid brukade ange, att detta att någon annan tycker något annat utgör själva kränkningen, bortser vi ifrån för ögonblicket. Den generösa hållning Modéus II lägger i dagen räcker väl. Vi vänder på bladet och hamnar då på sidan 7. Här får den så kallade ämbetsfrågan stort utrymme:
"I år är det 60 år sedan beslutet togs att öppna prästämbetet för kvinnor. Svenska kyrkan gick före och jag är stolt över att verka i en kyrka som bryter ny mark i olika frågor."
Men Modéus II verkar inte i en sådan kyrka.
År 1958 var det riksdagen som i mars månad tog beslutet, det beslut som Svenska kyrkan genom sitt kyrkomöte sagt nej till fem månader tidigare. Svenska staten gick före. På samma sätt med samkönade vigslar. Staten gick före. Svenska kyrkan fick skynda sig efter för att bevara sin vigselrätt. Holsten Fagerberg följde kyrkomötesdebatten. Han gällde för att vara ingenjören bakom det välsignade partnerskapet och sa mig om samkönad vigsel: "Det var just detta jag ville undvika". Jag sa föga men tänkte lite mer. Har snälla människor svårt med urskiljningsförmågan? Hur eller hur – Svenska kyrkan har i två kontroversfrågor traskat patrullo. Staten går före, kyrkan kommer efter. Modéus II har en verklighetsuppfattning om den kyrka han är stolt över att verka i som sakligt granskad är rent fejk. Hur ska han, slagen av denna insikt, nu göra med sin stolthet? Han har goiv et de förutsättningar han själv angav absolut ingenting att vara stolt över!
"I dag är det självklart att både män och kvinnor är präster i Svenska kyrkan."
Detta kunde också vara en intressant tes. Om det inte var självklart i Svenska kyrkan före hösten 1958, och det var det uppenbarligen inte, när blev det "självklart" och på vilket sätt? Numeriskt? Kan saken ses som självklar år 1970 när Bibelsyn och bibelbruk kommer? Men riktigt självklar var den väl inte, när kyrkomötet fattade beslut under hela 1990-talet i syfte att minimera oppositionen? Jag menar, hade saken varit självklar hade inga beslut behövts? Då hade saken varit just – självklar. Här är en hund som är grafvad, den saken är blott alltför uppenbar. Så när och på vilket sätt blev saken självklar?
Modúes II talade och sade: "Både kyrkoherdar och arbetsledande komministrar ska förklara sig beredda att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst, oavsett deras kön. Ibland tycker jag mig se att orden blir en läpparnas bekännelse utan bäring i vardagen. Så får det inte vara. Alla som är präster i vårt stift ska känna att deras kallelse, identitet och tjänst bejakas. Ingen ska få stick under ytan. Kyrkoherden har ett särskilt ansvar för att alla behandlas lika. Allt annat ärt naturligtvis oacceptabelt."
"Fel" var det när icke-kyrkotillhöriga skulle betala en avgift för att få vara med sina barn i barnverksamheten, där gavs klart besked av Modéus II. Nu är det något som inte får vara på det sätt Modéus II tycker sig se och "stick under ytan"är "naturligtvis oacceptabelt". Hur var det nu med det där att tycka och tänka olika? Jo, det är en grundhållning men uppenbarligen med grundläggande förbehåll.
Utgångspunkten torde vara den, att alla kallelser är rätt förstådda. Det tror jag inte. Varje sund präst har några gånger gånger i sitt liv ställt sig själv frågan om prästkallelse och Guds mening. Man inte bara får utan ska fråga så – om sig själv förstås men också om andra. När Svenska kyrkan avkragar, är det inte just ett besked om att kallelsen är en annan? Och om en kyrkoherde koncentrerar sina sysslor till ledningsarbete på kansliet men egentligen aldrig har gudstjänster, vad är det då just med prästkallelsen? Luthers ord ska rimligtvis förstås i detta sammanhang, att en sådan präst inte är präst.
Den i kyrkopolitik förfarne såg förresten att Modéus II nämnde "arbetsledande komministrar". Nå, det gäller alla arbetsledande tjänster i församlingsvården, men låt gå. Det beslutet togs i höstas. Så hur självklart är det där som gällde för att vara just självklart?
Men vad är det Modéus II i sak tycker sig se? Han ser hur det förhåller sig. I detta land har vi på papperet åsiktsfrihet. Vad folk tycker i en politisk eller religiös fråga får inte utforskas. Alltså skriver blivande kyrkoherdar på den så kallade idiotförklaringen. De är beredda att i alla uppgifter tjänstgöra med andra i vigningstjänsten (med några undantag, bikt hör en präst utan bistånd av andra t ex och i mässan är det oftast en enda celebrant). Diakonen hör till vigningstjänsten så vad är problemet, allra minst i en församling där det fordomdags bara var en präst)? Förresten står det inte att man ska tjänstgöra med "alla andra" och ska man skära tunna skivor kunde man hävda att alla som tjänstgör söndag förmiddag i tusen olika kyrkor likväl tjänstgör tillsammans. Ska man tänka vidare är för den överväldigande majoriteten kv*nn*pr*stm*tst*n*r* frågan inte en könsfråga utan en fråga om hur Gud konstruerat det ämbete som är instrument för att vi ska få den saliggörande tron. Så förklaringen är inte bara dum, den är idiotisk. Självfallet ses den som kyrkopolitiskt nödvändig.
Nu uppfattar Modéus II att förklaringen som avges för prästvigning och för tjänst blir "en läpparnas bekännelse utan bäring i vardagen." Det var egendomligt. Det är väl bäringen på söndagen saken gällde? Och vad menas egentligen med "stick under ytan"? Att det då och då av åtbörder och tal framgår att alla inte i kristen mening tror att riksdagsbeslut från å¨r 1958 skulle vara gudomliga?
Vore det inte friskare att ompröva hela hållningen och deklarera att i Växjö stift gillar vi att tänka olika och så får det vara. Kunde stiftsledningen inte inför varje undertecknande av förklaringen öppet säga att det är, som alla vet, en idiotförklaring. Skriv på men bry er alls inte om den. Vi lever i ett på papperet fritt land. Och vi lever med motsätttningar. Lever för så fungerar livet.
Kan det verkligen vara sant att Modéus II åkte till ett pastorat för att tala med prästerna om hur det var att vara präst på platsen och att präststackarna först inte förstod att frågan egentligen gällde ämbetsfrågan. Det gav som följd på förvirringen vid mötet med Modéus och hans handgångne en konferens på tre dagar för prästerna. Konferensanläggning och buss. Kostnaden för transport, logi mat och löner under dagarna vill ni inte veta. Kan detta som sägs vara vara sant? I Växjö stift?
År 2018 är det alltså i ämbetsberättelsen inför präster och diakoner som Modéus II finner anledning ta upp frågan, den som sägs vara självklar eller förklaras vara en "icke-fråga". Bloggardag fascineras. Detta förfarande är nog ett av tecknen på att det våras för kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*. Eller vad tror ni? Efter 60 år förklaras en fråga vara självklar och själva förklaringen visar att den inte är det. Sanslöst lustigt.
Bloggardags gamla ego – "alter Ego"– kom på att detta luriga tillvägsgångssätt var skäl att läsa in sig på frågan. Han var då 17 år. Hur var det nu? Får vi tycka olika eller inte? Får vi ha de insikter som kommer utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet? Eller får vi inte? Ska detta att några läser på, undersöker, går till läggen och resonerar förnuftigt vara tabuiserad forskning?
Ni minns från gårdagens genomgång av den ämbetsberättelse Modéus II avgav, att han stod upp för att vi får tycka olika.
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/sagt-och-skrivet-av-biskopen
Temat återkommer:
"En förutsättning för öppenheten är att vi som kyrka är rädda om mångfalden. Människor ska få vara som de är. Vi är kallade att förstå den som vill gestalta sitt liv på annat sätt än vi. Jag trivs i en kyrka som är generös med åsiktsutrymmet och låter människor tänka som de vill, så länge de inte kränker andra."
Det låter bra. Den lilla komplikation lektorn och doktorn Erik Petrén på sin tid brukade ange, att detta att någon annan tycker något annat utgör själva kränkningen, bortser vi ifrån för ögonblicket. Den generösa hållning Modéus II lägger i dagen räcker väl. Vi vänder på bladet och hamnar då på sidan 7. Här får den så kallade ämbetsfrågan stort utrymme:
"I år är det 60 år sedan beslutet togs att öppna prästämbetet för kvinnor. Svenska kyrkan gick före och jag är stolt över att verka i en kyrka som bryter ny mark i olika frågor."
Men Modéus II verkar inte i en sådan kyrka.
År 1958 var det riksdagen som i mars månad tog beslutet, det beslut som Svenska kyrkan genom sitt kyrkomöte sagt nej till fem månader tidigare. Svenska staten gick före. På samma sätt med samkönade vigslar. Staten gick före. Svenska kyrkan fick skynda sig efter för att bevara sin vigselrätt. Holsten Fagerberg följde kyrkomötesdebatten. Han gällde för att vara ingenjören bakom det välsignade partnerskapet och sa mig om samkönad vigsel: "Det var just detta jag ville undvika". Jag sa föga men tänkte lite mer. Har snälla människor svårt med urskiljningsförmågan? Hur eller hur – Svenska kyrkan har i två kontroversfrågor traskat patrullo. Staten går före, kyrkan kommer efter. Modéus II har en verklighetsuppfattning om den kyrka han är stolt över att verka i som sakligt granskad är rent fejk. Hur ska han, slagen av denna insikt, nu göra med sin stolthet? Han har goiv et de förutsättningar han själv angav absolut ingenting att vara stolt över!
"I dag är det självklart att både män och kvinnor är präster i Svenska kyrkan."
Detta kunde också vara en intressant tes. Om det inte var självklart i Svenska kyrkan före hösten 1958, och det var det uppenbarligen inte, när blev det "självklart" och på vilket sätt? Numeriskt? Kan saken ses som självklar år 1970 när Bibelsyn och bibelbruk kommer? Men riktigt självklar var den väl inte, när kyrkomötet fattade beslut under hela 1990-talet i syfte att minimera oppositionen? Jag menar, hade saken varit självklar hade inga beslut behövts? Då hade saken varit just – självklar. Här är en hund som är grafvad, den saken är blott alltför uppenbar. Så när och på vilket sätt blev saken självklar?
Modúes II talade och sade: "Både kyrkoherdar och arbetsledande komministrar ska förklara sig beredda att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst, oavsett deras kön. Ibland tycker jag mig se att orden blir en läpparnas bekännelse utan bäring i vardagen. Så får det inte vara. Alla som är präster i vårt stift ska känna att deras kallelse, identitet och tjänst bejakas. Ingen ska få stick under ytan. Kyrkoherden har ett särskilt ansvar för att alla behandlas lika. Allt annat ärt naturligtvis oacceptabelt."
"Fel" var det när icke-kyrkotillhöriga skulle betala en avgift för att få vara med sina barn i barnverksamheten, där gavs klart besked av Modéus II. Nu är det något som inte får vara på det sätt Modéus II tycker sig se och "stick under ytan"är "naturligtvis oacceptabelt". Hur var det nu med det där att tycka och tänka olika? Jo, det är en grundhållning men uppenbarligen med grundläggande förbehåll.
Utgångspunkten torde vara den, att alla kallelser är rätt förstådda. Det tror jag inte. Varje sund präst har några gånger gånger i sitt liv ställt sig själv frågan om prästkallelse och Guds mening. Man inte bara får utan ska fråga så – om sig själv förstås men också om andra. När Svenska kyrkan avkragar, är det inte just ett besked om att kallelsen är en annan? Och om en kyrkoherde koncentrerar sina sysslor till ledningsarbete på kansliet men egentligen aldrig har gudstjänster, vad är det då just med prästkallelsen? Luthers ord ska rimligtvis förstås i detta sammanhang, att en sådan präst inte är präst.
Den i kyrkopolitik förfarne såg förresten att Modéus II nämnde "arbetsledande komministrar". Nå, det gäller alla arbetsledande tjänster i församlingsvården, men låt gå. Det beslutet togs i höstas. Så hur självklart är det där som gällde för att vara just självklart?
Men vad är det Modéus II i sak tycker sig se? Han ser hur det förhåller sig. I detta land har vi på papperet åsiktsfrihet. Vad folk tycker i en politisk eller religiös fråga får inte utforskas. Alltså skriver blivande kyrkoherdar på den så kallade idiotförklaringen. De är beredda att i alla uppgifter tjänstgöra med andra i vigningstjänsten (med några undantag, bikt hör en präst utan bistånd av andra t ex och i mässan är det oftast en enda celebrant). Diakonen hör till vigningstjänsten så vad är problemet, allra minst i en församling där det fordomdags bara var en präst)? Förresten står det inte att man ska tjänstgöra med "alla andra" och ska man skära tunna skivor kunde man hävda att alla som tjänstgör söndag förmiddag i tusen olika kyrkor likväl tjänstgör tillsammans. Ska man tänka vidare är för den överväldigande majoriteten kv*nn*pr*stm*tst*n*r* frågan inte en könsfråga utan en fråga om hur Gud konstruerat det ämbete som är instrument för att vi ska få den saliggörande tron. Så förklaringen är inte bara dum, den är idiotisk. Självfallet ses den som kyrkopolitiskt nödvändig.
Nu uppfattar Modéus II att förklaringen som avges för prästvigning och för tjänst blir "en läpparnas bekännelse utan bäring i vardagen." Det var egendomligt. Det är väl bäringen på söndagen saken gällde? Och vad menas egentligen med "stick under ytan"? Att det då och då av åtbörder och tal framgår att alla inte i kristen mening tror att riksdagsbeslut från å¨r 1958 skulle vara gudomliga?
Vore det inte friskare att ompröva hela hållningen och deklarera att i Växjö stift gillar vi att tänka olika och så får det vara. Kunde stiftsledningen inte inför varje undertecknande av förklaringen öppet säga att det är, som alla vet, en idiotförklaring. Skriv på men bry er alls inte om den. Vi lever i ett på papperet fritt land. Och vi lever med motsätttningar. Lever för så fungerar livet.
Kan det verkligen vara sant att Modéus II åkte till ett pastorat för att tala med prästerna om hur det var att vara präst på platsen och att präststackarna först inte förstod att frågan egentligen gällde ämbetsfrågan. Det gav som följd på förvirringen vid mötet med Modéus och hans handgångne en konferens på tre dagar för prästerna. Konferensanläggning och buss. Kostnaden för transport, logi mat och löner under dagarna vill ni inte veta. Kan detta som sägs vara vara sant? I Växjö stift?
År 2018 är det alltså i ämbetsberättelsen inför präster och diakoner som Modéus II finner anledning ta upp frågan, den som sägs vara självklar eller förklaras vara en "icke-fråga". Bloggardag fascineras. Detta förfarande är nog ett av tecknen på att det våras för kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*. Eller vad tror ni? Efter 60 år förklaras en fråga vara självklar och själva förklaringen visar att den inte är det. Sanslöst lustigt.
Bloggardags gamla ego – "alter Ego"– kom på att detta luriga tillvägsgångssätt var skäl att läsa in sig på frågan. Han var då 17 år. Hur var det nu? Får vi tycka olika eller inte? Får vi ha de insikter som kommer utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet? Eller får vi inte? Ska detta att några läser på, undersöker, går till läggen och resonerar förnuftigt vara tabuiserad forskning?