Bloggardag fortsätter – idog som alltid – sitt studium av ämbetsberättelsen.
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/sagt-och-skrivet-av-biskopen
Modéus II har kommit fram till att det är "viktigt att vara på sin vakt mot all ensidighet". Vän av ordning undrar då om någon präst eller diakon skulle hävda motsatsen? Ligger inte svaret i definitionen av begreppet "ensidighet"– och då är man emot.
Det skulle dock kanske kunna vara någon som ensidigt säger att Jesus är Herren. Eller någon undrande som anför Efesierbrevet där enär Herren och enär tron och allt det där enahanda. Nog är detta på sitt sätt apostoliskt ensidigt. Och det är precis sådan en sanning kan se ut. Finns det alltså en ensidighet vi inte ska vara på vår vakt emot eftersom den är sann?
Vad gör vi förresten om någon stimulerad av ämbetsberättelsen drar slutsatsen att han eller hon på vakt mot all ensidighet då och då tycker att bilkörning på vänster sida är ett sätt att stå den ensidighet som högertrafik innebär emot? Frågorna anmäler sig till tjänstgöring.
Modéus II manar till särskild vaksamhet "så att inte åsiktskorridoren smalnar".
Åsiktskorridoren är nog per definition smal, det är därför den är korridor och inte till exempel vestibul. "Åsiktskorridor" markerar ett annat förhållningssätt än det som präglar det öppna samtalet på torget, där demokrati utövas och sakfrågor om de olika budskapen ventileras (Apg 17) Varför pläderar då Modéus II för en "åsiktskorridor"– som alltså inte bör bli smalare än den är idag? Varför går han inte till strids för det öppna torget och mot alla korridorer? Varför säger han inte att torget, agoran, är idealet för ett demokratiskt samtal? Slutsatsen han slår fast är dock att det inte är farligt att tycka olika. Håll denna sats i minne, för det är en sanning som skulle kunna komma att visa sig användbar.
Så talar Modéus II klarspråk: "Jag delar inte kritiken att Svenska kyrkan lider brist på teologisk skärpa."
Detta är också ett överraskande tal.
Kritiken handlar sannolikt inte om skärpa så mycket som att det lärs ut sådant som är skräp, givet att Bibel och bekännelse ska vara norm. Vid disputationen påpekade opponenten att "teologisk kan betyda lite vad som helst" och menade att Modéus II använde ett oprecist begrepp i sin avhandling. Denna oprecisa och något pretentiösa hållning sitter i. Detta sagt vill Modéus II mana de religionsvetenskapligt utbildade lönearbetarna att hjälpa varandra med det teologiska självförtroendet. Det teologiska uppdraget är att tolka tro och liv, heter det. Tre saker behöver prästen för detta: gott om tid, sammanhang för respons och upptrampade stigar till de tysta gläntor där själen förnimmer det gudomliga. Den vanliga prästerliga erfarenheten är annars att tiden inte riktigt räcker till... Och några skulle kanske främst säga att deras uppgift är bibeltolkning, inte att tolka tro och liv, för det kan faktiskt var och en som på söndagen går från altarrunden göra själv. Att tolka tro och liv är vad lärjungelivet går ut på.
Modéus II återvänder till samhället efter denna utflykt till det som uppenbart varit gläntor: "En ofta hörd åsikt är att Svenska kyrkan ska låta bli samhällsfrågorna."
Det är inte antagligt att präster och diakoner i Växjö stifttänker så, men några menar att det finns en risk när kyrkosystemet används för politisk aktivism och ser en fara att det statsbärande partiet vill använda Svenska kyrkan just så. Denna fara ser inte Modéus II. Förhållandet förklaras enklast (Occams rakkniv!) av att han är systemimmanent. Vi ska inte "låsa om oss i ovärdigt navelskåderi", heter det. Den uppmärksamme lyssnaren/läsaren försvann ut i tankens oändliga universum och frågade sig: Finns det alltså ett värdigt navelskåderi? Vore det inte illasinnat skulle det förstås frågas vem/vilka i stiftet Modéus II åsyftar. Vilka är de inlåsta navelskådare som ägnar sig åt detta ovärdiga och som han identifierar?
När Modéus II talat om allt detta redovisar han "viss oro". Ordet var "viss oro". "Viss." Han ser "att kyrkans engagemang i samhällsfrågor ibland saknar kontakt med teologin." Opponenten hade återkommit, men kanske lugnat sig, för talaren säger, att vi inte får bli "en aktivist-kyrka" och att "reträtten är lika viktig som debatten". Blev vi så mycket klokare? Skulle en erfaren själasörjare kunna mena, att det är en skötesynd (en sådan vi har i knäet och månar om) att använda vackra ord med oklar innebörd?
Att avstå från orden är ibland den klokaste strategin", heter det när Modéus II blir värdslig. Strategin för vad? Utövande av makt? Svaga chefers älsklingsreplik, när de är svarslösa, lyder ju "Jag hör vad du säger." Så fyller han på: "Kyrkan ska visa vägen till de tysta gläntorna." Då kan åhörarna lugnt andas ut, Modéus II tar emellertid ny sats och hävdar att "vi ska säga det som är sant. Vi ska ge ord åt det vi ser. Vi ska ta ställning också när det känns obekvämt och när vi själva är rädda." Minns detta inför den fortsatta läsningen och inför tjänsten i Växjö stift och eventuella domkapitelsanmälningar.
Integrationkraften "som ligger naturligt i kyrkans DNA" ska inte underskattas. "Glöm aldrig att försoning är vårt ärende. Inte minst viktigt är detta för oss i vignuingstjänsten." Minns också detta inför vad som komma skall. Inte minst när nu en politisk majoritet kör över Lagrådet och detta knappast kan sluta lyckligt. Den gamla insikten lyder: "Den som ska äta gröt ur samma grötfat som en centerpartist tar med sig sleven med långa skaftet."Modéus-pojkarna har en centerpartist till fader.
Modéus II ger ett enda konkret underbetyg. När församlingar börjat ta avgift för icke-kyrkotillhöriga vid barngruppens samlingar är detta fel väg att gå. Det sägs rent ut: "Det är fel väg att gå." Så föll hans ord. Några smålänningar torde då fundera över att de ska betala det som andra slipper och ändå få ut precis detsamma. "You get what you don't pay"-programmet kan knappast visa sig lyckosamt. Men Modéus Ii sa vad som var fel, inte hur ett verkligt problem ska lösas. Köpte präster och diakoner verkligen detta så blir Bloggardag orolig.
Nu går jag för dagen inte vidare. Tydligen behövs ett klargörande att Modéus II verkligen ville (önskade, längtade efter, avsåg, eftertraktade, hoppades på) att hans ämbetsberättelse skulle bli läst och funderad över. Bloggardag gör honom alltså glad och har gjort så i tre dagar nu, något annat kan inte tänkas. Men detta välgörande får nog fortsätta i morgon också.
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/sagt-och-skrivet-av-biskopen
Det skulle dock kanske kunna vara någon som ensidigt säger att Jesus är Herren. Eller någon undrande som anför Efesierbrevet där enär Herren och enär tron och allt det där enahanda. Nog är detta på sitt sätt apostoliskt ensidigt. Och det är precis sådan en sanning kan se ut. Finns det alltså en ensidighet vi inte ska vara på vår vakt emot eftersom den är sann?
Vad gör vi förresten om någon stimulerad av ämbetsberättelsen drar slutsatsen att han eller hon på vakt mot all ensidighet då och då tycker att bilkörning på vänster sida är ett sätt att stå den ensidighet som högertrafik innebär emot? Frågorna anmäler sig till tjänstgöring.
Modéus II manar till särskild vaksamhet "så att inte åsiktskorridoren smalnar".
Åsiktskorridoren är nog per definition smal, det är därför den är korridor och inte till exempel vestibul. "Åsiktskorridor" markerar ett annat förhållningssätt än det som präglar det öppna samtalet på torget, där demokrati utövas och sakfrågor om de olika budskapen ventileras (Apg 17) Varför pläderar då Modéus II för en "åsiktskorridor"– som alltså inte bör bli smalare än den är idag? Varför går han inte till strids för det öppna torget och mot alla korridorer? Varför säger han inte att torget, agoran, är idealet för ett demokratiskt samtal? Slutsatsen han slår fast är dock att det inte är farligt att tycka olika. Håll denna sats i minne, för det är en sanning som skulle kunna komma att visa sig användbar.
Så talar Modéus II klarspråk: "Jag delar inte kritiken att Svenska kyrkan lider brist på teologisk skärpa."
Detta är också ett överraskande tal.
Kritiken handlar sannolikt inte om skärpa så mycket som att det lärs ut sådant som är skräp, givet att Bibel och bekännelse ska vara norm. Vid disputationen påpekade opponenten att "teologisk kan betyda lite vad som helst" och menade att Modéus II använde ett oprecist begrepp i sin avhandling. Denna oprecisa och något pretentiösa hållning sitter i. Detta sagt vill Modéus II mana de religionsvetenskapligt utbildade lönearbetarna att hjälpa varandra med det teologiska självförtroendet. Det teologiska uppdraget är att tolka tro och liv, heter det. Tre saker behöver prästen för detta: gott om tid, sammanhang för respons och upptrampade stigar till de tysta gläntor där själen förnimmer det gudomliga. Den vanliga prästerliga erfarenheten är annars att tiden inte riktigt räcker till... Och några skulle kanske främst säga att deras uppgift är bibeltolkning, inte att tolka tro och liv, för det kan faktiskt var och en som på söndagen går från altarrunden göra själv. Att tolka tro och liv är vad lärjungelivet går ut på.
Modéus II återvänder till samhället efter denna utflykt till det som uppenbart varit gläntor: "En ofta hörd åsikt är att Svenska kyrkan ska låta bli samhällsfrågorna."
Det är inte antagligt att präster och diakoner i Växjö stifttänker så, men några menar att det finns en risk när kyrkosystemet används för politisk aktivism och ser en fara att det statsbärande partiet vill använda Svenska kyrkan just så. Denna fara ser inte Modéus II. Förhållandet förklaras enklast (Occams rakkniv!) av att han är systemimmanent. Vi ska inte "låsa om oss i ovärdigt navelskåderi", heter det. Den uppmärksamme lyssnaren/läsaren försvann ut i tankens oändliga universum och frågade sig: Finns det alltså ett värdigt navelskåderi? Vore det inte illasinnat skulle det förstås frågas vem/vilka i stiftet Modéus II åsyftar. Vilka är de inlåsta navelskådare som ägnar sig åt detta ovärdiga och som han identifierar?
När Modéus II talat om allt detta redovisar han "viss oro". Ordet var "viss oro". "Viss." Han ser "att kyrkans engagemang i samhällsfrågor ibland saknar kontakt med teologin." Opponenten hade återkommit, men kanske lugnat sig, för talaren säger, att vi inte får bli "en aktivist-kyrka" och att "reträtten är lika viktig som debatten". Blev vi så mycket klokare? Skulle en erfaren själasörjare kunna mena, att det är en skötesynd (en sådan vi har i knäet och månar om) att använda vackra ord med oklar innebörd?
Att avstå från orden är ibland den klokaste strategin", heter det när Modéus II blir värdslig. Strategin för vad? Utövande av makt? Svaga chefers älsklingsreplik, när de är svarslösa, lyder ju "Jag hör vad du säger." Så fyller han på: "Kyrkan ska visa vägen till de tysta gläntorna." Då kan åhörarna lugnt andas ut, Modéus II tar emellertid ny sats och hävdar att "vi ska säga det som är sant. Vi ska ge ord åt det vi ser. Vi ska ta ställning också när det känns obekvämt och när vi själva är rädda." Minns detta inför den fortsatta läsningen och inför tjänsten i Växjö stift och eventuella domkapitelsanmälningar.
Integrationkraften "som ligger naturligt i kyrkans DNA" ska inte underskattas. "Glöm aldrig att försoning är vårt ärende. Inte minst viktigt är detta för oss i vignuingstjänsten." Minns också detta inför vad som komma skall. Inte minst när nu en politisk majoritet kör över Lagrådet och detta knappast kan sluta lyckligt. Den gamla insikten lyder: "Den som ska äta gröt ur samma grötfat som en centerpartist tar med sig sleven med långa skaftet."Modéus-pojkarna har en centerpartist till fader.
Modéus II ger ett enda konkret underbetyg. När församlingar börjat ta avgift för icke-kyrkotillhöriga vid barngruppens samlingar är detta fel väg att gå. Det sägs rent ut: "Det är fel väg att gå." Så föll hans ord. Några smålänningar torde då fundera över att de ska betala det som andra slipper och ändå få ut precis detsamma. "You get what you don't pay"-programmet kan knappast visa sig lyckosamt. Men Modéus Ii sa vad som var fel, inte hur ett verkligt problem ska lösas. Köpte präster och diakoner verkligen detta så blir Bloggardag orolig.
Nu går jag för dagen inte vidare. Tydligen behövs ett klargörande att Modéus II verkligen ville (önskade, längtade efter, avsåg, eftertraktade, hoppades på) att hans ämbetsberättelse skulle bli läst och funderad över. Bloggardag gör honom alltså glad och har gjort så i tre dagar nu, något annat kan inte tänkas. Men detta välgörande får nog fortsätta i morgon också.