"Episkopalt självmord" tänkte jag som rubrik, men det vore kanske orätt mot episkopaler i Skottland, USA och annorstädes eftersom rubriken skulle kunna komma att uppfattas handla om dem. Det gör den inte. Det är Susanne Rappmann som klarlägger vad som gäller. Först i en intervju. Om intervjuer är bara att säga, att de kan bli lite hur som helst. Men om intervjun läggs ut på stiftets och Rappmanns facebook-sidor är det ingen tvekan. Detta är vad hon sagt och vill ha distribuerat till en häpen allmoge.
https://www.facebook.com/goteborgsstift/?hc_ref=ARRdOlSfTA3lqNfRq7a4f8zL-4ffrsuQb_jX88VPoSc5QAqp0uSQMVPALrJbZwlX1f0&fref=nf
eller
https://www.facebook.com/search/top/?q=susanne%20rappmann
Hon avgår eller avsätter sig själv genom att vägra vara problemgemenskap. Just en biskop kan inte säga att en präst med problem har ett problem som inte angår biskopen, pastor pastorum. En biskop finns till för prästens skull och vägrar biskopen spotskt att vara till just så, är det inte en biskop längre. Det handlar i Göteborgs stift efter detta inte om den s k ämbetsfrågan. Det handlar om själva autenticiteten. The Rap-Woman vill inte vara de tvekandes/tvivlandes biskop utan förnedrar biskopsämbetet till att bli något som i vart fall inte är biskops tjänst och ämbete. I praktiken har hon avgått och lämnat en uppsättning präster i stiftet biskopslösa.
Hade inte just dessa präster problem med att det var en kvinnlig biskop? Kanske, kanske inte. Detta hade man kunnat fundera över, men det behövs inte längre. Susanne Rappmann har gett besked. Tveksamma präster slipper fundera och resonera.
Vi tar de† pedagogiskt enkelt.
En kvinnlig teolog kan markera att andras problem inte är hennes, kanske en gemen präst också, möjligtvis men inte säkert en kyrkoherde, olämpligen en kontraktsprost och definitivt inte en biskop, som har fått ämbetet att vara pastor pastorum och pontifex, brobyggare. Andras allvarliga problem är biskopens och förmår inte biskopen göra andras problem till sina är biskopen inte en biskop utan bara en liten lort. Biskopar finns till i gemenskapen för att hantera problem, kanske till och med som problemlösare. Markerar biskopar öppet, ogenerat, offentligt att de inte ens vill ha med problem att göra och än mindre lösa dem, har de avsatt sig själva, blivit salt utan sälta.
Men behöver inte vara väl inläst på bekännelseskrifterna för att förstå detta. Men i bekännelseskrifterna antyds det reformatoriska problemet och Rappmann uppträder som vore hon stöddig biskop på 1500-talet i den tidens kyrkosystem. Det gick biskoparna illa i norra Europa när de inte ville vara del i problemgemenskapen som vi vet.
Problemet är att Rappmann inte förstår att en biskop måste hantera problem på ett annat sätt än en präst. Hon kunde förstås markerat att de beslut som ett kyrkomöte eller en riksdag fattar alltid är provisoriska, det är en reformatorisk grundhållning. Hon kunde talat om vikten av fortsatt teologisk reflektion om ämbetet eller prisat dem som inte utan vidare köper 1958 års riksdagsbeslut, men likväl hävdat att det har goda teologiska skäl för sig och att detta fortsatt kan och ska diskuteras i stiftet. Hon svarade inget av detta. Hon sa bara att det "om du har problem"är "ditt problem och det får du lösa". Så talar en chef, inte en herde. Hennes herdestav är uppenbarligen tom dekoration.
I intervjun bryr hon sig inte ens om att förklara varför somliga tänker annorlunda och än mindre hur hon själv kom fram till att präst- och biskopsämbetet inte är något bara för karlar. Hon klargör inte att frågorna om dop, nattvard och ämbete är viktiga ekumeniska överläggningsämnen att ta på allvar. Hon refererar just på chefers sätt till något som kallas "vår kyrkas ordning". Det var om denna ordnings införande som biskopsmötets bibelkommission sa "så bör det inte gå till när beslut fattas" och anförde "auktoritativa bibelord" som skäl till den tidigare ordningen.
Att det blir lite löjligt när det beror på prästvigning att någon fått doktorera, kan en docent notera i förbigående, så mycket förstår Bloggardag. Kanske tänkte hon dock på de generösa villkor för doktorerande som stiftet försåg henne med för att hantera ett arbetsplatsproblem?
Vad ska de biskopslösa prästerna i Göteborgs stift nu göra? Saken gäller inte bara präster i tjänst utan också de pensionerade. Alla präster relaterar i en episkopal struktur till biskopen. Vad göra?
Skriva ett enkelt brev till Ansvarsnämnden för biskopar och meddela det förhållandet att Rappmann avsagt sig det ansvar som följer med biskops tjänst och ämbete och fråga vilken biskop de dissiderande nu ska relatera till?
Fråga de tidigare biskoparna om råd vad som kan göras i denna situation. Lars Eckerdal, CA Aurelius och Per Eckerdal kanske har något råd att ge?
Fråga äldste biskopen i tjänst? Det är Ragnar Persenius, väl inläst på frågor om biskopsämbetet med mera. Vad säger han om den uppkomna situationen med en vägrande biskop?
Kanske är lösningen att präster ansluter sig till Missionsprovinsens prästkollegium och relaterar till biskopen där.
Eller ska den här sortens präster offentligt deklarera att Rappmann frånsagt sig ansvar och fråga kyrkorådet vilken biskop som hädanefter ska visitera församlingen samt fråga den gudstjänstfirande församlingen hur den ser på saken? Det kan bli ett intressant kyrkorådsprotokoll samt upphetsat vid kyrkkaffet.
Ska de församlingar, som inser att de inte kan ha en biskop som programmatiskt avvisar andras problem och kungör detta via en av stiftets informationskanaler, etablera ett slags församlingsförbund som blir nödkongregationalism? "Vi håller ihop när vi nu är utan biskop."
Eller blir svaret från de nu biskopslösa prästerna/diakonerna ett konstaterande att de relaterar till den biskop som en gång vigt dem och struntar blankt i resten? Intervjun med Rappmann behöver de inte läsa och om de läst den än mindre bry sig om den. Så kan man göra också i förhoppning att sanningsfrågor inte ställs och att just därför den funktionella dumheten fungerar tills vidare.
Som vanligt står nog hoppet till det lekfolk som frågar hur det egentligen är. Vad svarar prästerna då? Vad säger lekfolket om en stiftschef som vägrar vara problemgemenskap? Behövs ens stiftet då? Och är det någon som minns talet om att Göteborgs stift efter Bertil E Gärtner måste få en biskop som var "biskop för alla". Lägg märke till ordet "för". Vad säger den pensionerade kyrkoherden Willy Haag, som drev den tanken då om situationen nu? Biskop för alla utifrån repliken "det är inte mitt problem utan ditt, som du behöver lösa". Göteborgs stift har problem, det förstår de seriösa.
https://www.facebook.com/goteborgsstift/?hc_ref=ARRdOlSfTA3lqNfRq7a4f8zL-4ffrsuQb_jX88VPoSc5QAqp0uSQMVPALrJbZwlX1f0&fref=nf
eller
https://www.facebook.com/search/top/?q=susanne%20rappmann
Hon avgår eller avsätter sig själv genom att vägra vara problemgemenskap. Just en biskop kan inte säga att en präst med problem har ett problem som inte angår biskopen, pastor pastorum. En biskop finns till för prästens skull och vägrar biskopen spotskt att vara till just så, är det inte en biskop längre. Det handlar i Göteborgs stift efter detta inte om den s k ämbetsfrågan. Det handlar om själva autenticiteten. The Rap-Woman vill inte vara de tvekandes/tvivlandes biskop utan förnedrar biskopsämbetet till att bli något som i vart fall inte är biskops tjänst och ämbete. I praktiken har hon avgått och lämnat en uppsättning präster i stiftet biskopslösa.
Hade inte just dessa präster problem med att det var en kvinnlig biskop? Kanske, kanske inte. Detta hade man kunnat fundera över, men det behövs inte längre. Susanne Rappmann har gett besked. Tveksamma präster slipper fundera och resonera.
Vi tar de† pedagogiskt enkelt.
En kvinnlig teolog kan markera att andras problem inte är hennes, kanske en gemen präst också, möjligtvis men inte säkert en kyrkoherde, olämpligen en kontraktsprost och definitivt inte en biskop, som har fått ämbetet att vara pastor pastorum och pontifex, brobyggare. Andras allvarliga problem är biskopens och förmår inte biskopen göra andras problem till sina är biskopen inte en biskop utan bara en liten lort. Biskopar finns till i gemenskapen för att hantera problem, kanske till och med som problemlösare. Markerar biskopar öppet, ogenerat, offentligt att de inte ens vill ha med problem att göra och än mindre lösa dem, har de avsatt sig själva, blivit salt utan sälta.
Men behöver inte vara väl inläst på bekännelseskrifterna för att förstå detta. Men i bekännelseskrifterna antyds det reformatoriska problemet och Rappmann uppträder som vore hon stöddig biskop på 1500-talet i den tidens kyrkosystem. Det gick biskoparna illa i norra Europa när de inte ville vara del i problemgemenskapen som vi vet.
Problemet är att Rappmann inte förstår att en biskop måste hantera problem på ett annat sätt än en präst. Hon kunde förstås markerat att de beslut som ett kyrkomöte eller en riksdag fattar alltid är provisoriska, det är en reformatorisk grundhållning. Hon kunde talat om vikten av fortsatt teologisk reflektion om ämbetet eller prisat dem som inte utan vidare köper 1958 års riksdagsbeslut, men likväl hävdat att det har goda teologiska skäl för sig och att detta fortsatt kan och ska diskuteras i stiftet. Hon svarade inget av detta. Hon sa bara att det "om du har problem"är "ditt problem och det får du lösa". Så talar en chef, inte en herde. Hennes herdestav är uppenbarligen tom dekoration.
I intervjun bryr hon sig inte ens om att förklara varför somliga tänker annorlunda och än mindre hur hon själv kom fram till att präst- och biskopsämbetet inte är något bara för karlar. Hon klargör inte att frågorna om dop, nattvard och ämbete är viktiga ekumeniska överläggningsämnen att ta på allvar. Hon refererar just på chefers sätt till något som kallas "vår kyrkas ordning". Det var om denna ordnings införande som biskopsmötets bibelkommission sa "så bör det inte gå till när beslut fattas" och anförde "auktoritativa bibelord" som skäl till den tidigare ordningen.
Att det blir lite löjligt när det beror på prästvigning att någon fått doktorera, kan en docent notera i förbigående, så mycket förstår Bloggardag. Kanske tänkte hon dock på de generösa villkor för doktorerande som stiftet försåg henne med för att hantera ett arbetsplatsproblem?
Vad ska de biskopslösa prästerna i Göteborgs stift nu göra? Saken gäller inte bara präster i tjänst utan också de pensionerade. Alla präster relaterar i en episkopal struktur till biskopen. Vad göra?
Skriva ett enkelt brev till Ansvarsnämnden för biskopar och meddela det förhållandet att Rappmann avsagt sig det ansvar som följer med biskops tjänst och ämbete och fråga vilken biskop de dissiderande nu ska relatera till?
Fråga de tidigare biskoparna om råd vad som kan göras i denna situation. Lars Eckerdal, CA Aurelius och Per Eckerdal kanske har något råd att ge?
Fråga äldste biskopen i tjänst? Det är Ragnar Persenius, väl inläst på frågor om biskopsämbetet med mera. Vad säger han om den uppkomna situationen med en vägrande biskop?
Kanske är lösningen att präster ansluter sig till Missionsprovinsens prästkollegium och relaterar till biskopen där.
Eller ska den här sortens präster offentligt deklarera att Rappmann frånsagt sig ansvar och fråga kyrkorådet vilken biskop som hädanefter ska visitera församlingen samt fråga den gudstjänstfirande församlingen hur den ser på saken? Det kan bli ett intressant kyrkorådsprotokoll samt upphetsat vid kyrkkaffet.
Ska de församlingar, som inser att de inte kan ha en biskop som programmatiskt avvisar andras problem och kungör detta via en av stiftets informationskanaler, etablera ett slags församlingsförbund som blir nödkongregationalism? "Vi håller ihop när vi nu är utan biskop."
Eller blir svaret från de nu biskopslösa prästerna/diakonerna ett konstaterande att de relaterar till den biskop som en gång vigt dem och struntar blankt i resten? Intervjun med Rappmann behöver de inte läsa och om de läst den än mindre bry sig om den. Så kan man göra också i förhoppning att sanningsfrågor inte ställs och att just därför den funktionella dumheten fungerar tills vidare.
Som vanligt står nog hoppet till det lekfolk som frågar hur det egentligen är. Vad svarar prästerna då? Vad säger lekfolket om en stiftschef som vägrar vara problemgemenskap? Behövs ens stiftet då? Och är det någon som minns talet om att Göteborgs stift efter Bertil E Gärtner måste få en biskop som var "biskop för alla". Lägg märke till ordet "för". Vad säger den pensionerade kyrkoherden Willy Haag, som drev den tanken då om situationen nu? Biskop för alla utifrån repliken "det är inte mitt problem utan ditt, som du behöver lösa". Göteborgs stift har problem, det förstår de seriösa.