Jag är hemma igen efter nominerandet i Uppsala. Frimodig kyrkas folk träffades och talade - och höll på att vi inte har några svårigheter med att vara en öppen kyrka. Vi kan öppet tala om valet. Det var vi rätt ensamma om som grupp, begrep vi efterhand. Kyrkans Tidning kan få berätta vidare. Allt vi sa var inte ointressant. Och så dök i sista timmen, som väl blev en halvtimme, kandidaterna upp.
Antje fördes fram från Lunds stift. Hon var professor, fick vi veta. Men det är hon väl ändå inte. Assistant professor i Chicago - vad är det egentligen, hur vetenskapligt är hennes titel prövad? Det vill jag veta. Är hon docentkompetent vid ett svenskt universitet? Jag frågar. Professor kallades hon. Det är hon inte. Och så får vi hoppas att en idog journalist inte behandlar henne, om hon blir ärkebiskop, så som Drottningen behandlades - dvs så att man hittar nazister i stamtavlan. Lite orolig blir jag efter behandlingen av Drottning Silvia. Men det är säkert missriktad omtanke om Svenska kyrkan. Får jag hoppas. Fast om Drottningen skulle hanteras illa därför att pappan var belastad, hur blir det om?
En egendomligt skrudad kyrkoherde från Lunds stift pläderade också för Antje. Hon var en opinionsbildare - det hade en reklaminstitution i Skåne tydligen delat ut pris för. Kyrkoherden läste psalm 288 och fann den stämma in på Antje. Var får de allt ifrån?
Cristina Grenholm fördes fram från Karlstad stift och S - för ordföranden Levi passade på att i slutet av sessionen ytterligare poängtera Cristina. Det kanske var overkill. Har Cristina partibok? Cristina vore kanske en bra ärkebiskop. Genom hennes son kan den vilda karismatiken i Uppsala komma in i kyrkoledningen.
Från Göteborgs stift fördes Per Eckerdal fram.
Jag fick säga något och sa alls inte vad domprosten i Växjö rapporterat, att Åke Bonnier skulle tvingas säga ja. Jag ställde en mycket mer begåvad fråga om Kyrkans kallelse - och det är bara att slå upp i sin Bibel och läsa på. Den inre kallelsen har en prästkandidat - efter vigningen står man till förfogande, kosta vad det kosta vill. Tänker jag. Åke imponerar på mig. Han är den biskop som tydligt varit församlingspräst och tänker på lekfolket och prästerna. Han hanterar sitt eget livs tyngder på ett sätt som inger mig respekt. Säger han ja, kan han bli en bra sammanhållande men inte märkvärdig ärkebiskop. Det fanns ett argument om att ärkebiskopen ska vara medial. Då vinner väl Åke, som hör till en hel mediekoncern?
Uppsala förde fram Ragnar Persenius. Eller var det M - för det finns ju grupperingar i sammahanget?
Till sist kom Kristdemokraterna med två namn: Esbjörn Hagberg och Hans Stiglund.
Jag ska intet tillägga eller förändra - men kristdemokraterna är väldigt kristdemokratiska. Det ska vara lite Jesus-stuk och då dyker Hagberg och Stiglund upp. Vackert på sitt sätt.
Detta var det hela.
Undrar vad prästerna och diakonerna i Uppsala kom fram till.
Och lite kan man notera att det inte är särskilt trångt i startfältet.
Ingen ställde frågan om man kan lista ut vem Gud redan har valt. Men det kanske är den enda vettiga frågan? Eller kan det vara så att Gud blivit ointresserad av ärkebiskopsvalet i Svenska kyrkan?
Antje fördes fram från Lunds stift. Hon var professor, fick vi veta. Men det är hon väl ändå inte. Assistant professor i Chicago - vad är det egentligen, hur vetenskapligt är hennes titel prövad? Det vill jag veta. Är hon docentkompetent vid ett svenskt universitet? Jag frågar. Professor kallades hon. Det är hon inte. Och så får vi hoppas att en idog journalist inte behandlar henne, om hon blir ärkebiskop, så som Drottningen behandlades - dvs så att man hittar nazister i stamtavlan. Lite orolig blir jag efter behandlingen av Drottning Silvia. Men det är säkert missriktad omtanke om Svenska kyrkan. Får jag hoppas. Fast om Drottningen skulle hanteras illa därför att pappan var belastad, hur blir det om?
En egendomligt skrudad kyrkoherde från Lunds stift pläderade också för Antje. Hon var en opinionsbildare - det hade en reklaminstitution i Skåne tydligen delat ut pris för. Kyrkoherden läste psalm 288 och fann den stämma in på Antje. Var får de allt ifrån?
Cristina Grenholm fördes fram från Karlstad stift och S - för ordföranden Levi passade på att i slutet av sessionen ytterligare poängtera Cristina. Det kanske var overkill. Har Cristina partibok? Cristina vore kanske en bra ärkebiskop. Genom hennes son kan den vilda karismatiken i Uppsala komma in i kyrkoledningen.
Från Göteborgs stift fördes Per Eckerdal fram.
Jag fick säga något och sa alls inte vad domprosten i Växjö rapporterat, att Åke Bonnier skulle tvingas säga ja. Jag ställde en mycket mer begåvad fråga om Kyrkans kallelse - och det är bara att slå upp i sin Bibel och läsa på. Den inre kallelsen har en prästkandidat - efter vigningen står man till förfogande, kosta vad det kosta vill. Tänker jag. Åke imponerar på mig. Han är den biskop som tydligt varit församlingspräst och tänker på lekfolket och prästerna. Han hanterar sitt eget livs tyngder på ett sätt som inger mig respekt. Säger han ja, kan han bli en bra sammanhållande men inte märkvärdig ärkebiskop. Det fanns ett argument om att ärkebiskopen ska vara medial. Då vinner väl Åke, som hör till en hel mediekoncern?
Uppsala förde fram Ragnar Persenius. Eller var det M - för det finns ju grupperingar i sammahanget?
Till sist kom Kristdemokraterna med två namn: Esbjörn Hagberg och Hans Stiglund.
Jag ska intet tillägga eller förändra - men kristdemokraterna är väldigt kristdemokratiska. Det ska vara lite Jesus-stuk och då dyker Hagberg och Stiglund upp. Vackert på sitt sätt.
Detta var det hela.
Undrar vad prästerna och diakonerna i Uppsala kom fram till.
Och lite kan man notera att det inte är särskilt trångt i startfältet.
Ingen ställde frågan om man kan lista ut vem Gud redan har valt. Men det kanske är den enda vettiga frågan? Eller kan det vara så att Gud blivit ointresserad av ärkebiskopsvalet i Svenska kyrkan?