I den svart-vita medievärlden är det - och blir det fortsättningsvis - uppställning kring temat högerextremism och näthat med ständiga kopplingar till 1930-talet. Jag antar att Dagens Seglora, efter en viloperiod, som rätt precist omfattar den tidigare publiceringsperioden, satsar sina krafter där. Jag kan väl kommentera lite på förhand.
Det är uppenbart att vi har en stor grupp människor, som röstar SD. Det torde vara rätt enkelt att förstå att den gruppen nu hämtar kraft och styrka från Centerns programarbete, där fri invandring föreslås. Vi har och får en polarisering. Den kommer sig i hög grad av den förda invandringspolitiken, där vi fått ansenliga problem med utanförskap. Det är väl rätt uppenbart att den som saknar skolutbildning från sitt hemland, knappast kan konkurrera om kunskapsjobben i Sverige. Också om man ser invandringen som en investering på sikt, kostar den pengar nu. Att det kom muslimer till Sverige kunde man kanske hantera med tal om att vi får en blågul islam, väl integrerad i Sverige. Men det gäller inte riktigt islamisterna. Man kanske skulle tala lite mer om hedersmord och tvångsäktenskap? Och ta upp att svenska medborgare uppenbarligen dras till krigshärdar för att slåss för Allah eller engagerar sig i ett försök att komma Jyllands-Posten till livs efter Muhammedkarikatyrerna? Men vi får också en polarisering, när människor säger sig inte känna igen den stadsdel de bott i sedan början på 1970-talet (miljonprogrammets!) för det har kommit så många främmande människor dit. De är osäkra och rädda. "Jag är en främling i mitt eget land." Hur hanteras det främlingskapet? Och vad gör man när föräldrar flyttar sina barn till skolor där det finns färre invandrarbarn för att deras egna ungar ska få en utbildning som skolan med många invandrarbarn att ta hänsyn till, inte riktigt förmår ge? Dessa föräldrar vill inte segregationen men de vill inte heller att deras barn ska få en sämre utbildning.
Den som tar upp frågor av det här slaget ska inte avfärdas som rasist eller främlingsfientlig och knappast islamofob heller. Problem i ett samhälle ska diskuteras som samhällsproblem med fakta tillgängliga och människors oro ska tas på allvar.
Finns det en högerextremism som inte deltar i ett sådant samtal utan på förhand har sina manifesta ståndpunkter intagna? Säkert. Trivs denna högerextremism bäst tillsammans med sina egna åsiktsfränder? Rimligtvis. Men ska debatten tas, kräver den fakta och saklighet. Den vinns inte med tillmälen och etiketterande av dessa de andra som "de andra". Det måste vara möjligt att debattera så och inte alldeles sällan skulle vi föra samtalet om "det som inte får sägas" för att säga just det och störa "de interna världsbilderna" av utanförskap eller elitism. Detta sagt, vet jag hur svårt det är med folk som ropar: "Säg inte emot mig, för jag vet hur det är!" - och jag fattar att de vet inte alls hur det är, men har bestämt sig för den verklighet de kan eller föredrar att hantera.
Näthatet är verkligt som ett uttrryck för frustration. Det gäller att komma åt orsaken till frustrationen mer än uttrycken för den. Det är väl uppenbart att en del av hatarna i forna tider (dvs fram till 1970-talet) suttit på anstalter och inte som nu haft många offentliga arenor att effektivt agera utifrån. Jag såg säkerhetspoliserna som omgav Jimmie Åkesson och nu hade samma polis tagit sig an Åsa Lindeborg på Aftonbladet. Man kan inte leka med hotbilder men kan man återställa ett samhälle där öppenheten är lika självklar som på Tage Erlanders tid? Eller är vi nödgade att leva i en rädslans kultur där det gemensamma samtalet ersätts med hojtande och hotande? Måste det bli så här när vi inte har folkrörelser som bär? Ett politiskt liv som vårt, mellan språkrör och järnrör, som distribuerar tekniska politiska lösningar uppifrån - har det egentlig livskraft eller skapar det just hat? Det tål att tänka på.
Finns det något kyrkligt bidrag till detta samtal? Det ekumeniska arbetet i Genéve under tidigt 1930-tal samt konferenserna i Oxford och Edinburgh 1937 är värda att ta upp igen - teologi och socialetik (Life and Work samt Faith and Order) i en tid av totalitära anspråk. Vad såg de och vad sa de? Kan vi lära oss något av det som var och skulle vi kunna bli lite stolta över att Svenska kyrkan då förmådde ta ett stort ekumeniskt ansvar i den här sortens frågor?
Det är uppenbart att vi har en stor grupp människor, som röstar SD. Det torde vara rätt enkelt att förstå att den gruppen nu hämtar kraft och styrka från Centerns programarbete, där fri invandring föreslås. Vi har och får en polarisering. Den kommer sig i hög grad av den förda invandringspolitiken, där vi fått ansenliga problem med utanförskap. Det är väl rätt uppenbart att den som saknar skolutbildning från sitt hemland, knappast kan konkurrera om kunskapsjobben i Sverige. Också om man ser invandringen som en investering på sikt, kostar den pengar nu. Att det kom muslimer till Sverige kunde man kanske hantera med tal om att vi får en blågul islam, väl integrerad i Sverige. Men det gäller inte riktigt islamisterna. Man kanske skulle tala lite mer om hedersmord och tvångsäktenskap? Och ta upp att svenska medborgare uppenbarligen dras till krigshärdar för att slåss för Allah eller engagerar sig i ett försök att komma Jyllands-Posten till livs efter Muhammedkarikatyrerna? Men vi får också en polarisering, när människor säger sig inte känna igen den stadsdel de bott i sedan början på 1970-talet (miljonprogrammets!) för det har kommit så många främmande människor dit. De är osäkra och rädda. "Jag är en främling i mitt eget land." Hur hanteras det främlingskapet? Och vad gör man när föräldrar flyttar sina barn till skolor där det finns färre invandrarbarn för att deras egna ungar ska få en utbildning som skolan med många invandrarbarn att ta hänsyn till, inte riktigt förmår ge? Dessa föräldrar vill inte segregationen men de vill inte heller att deras barn ska få en sämre utbildning.
Den som tar upp frågor av det här slaget ska inte avfärdas som rasist eller främlingsfientlig och knappast islamofob heller. Problem i ett samhälle ska diskuteras som samhällsproblem med fakta tillgängliga och människors oro ska tas på allvar.
Finns det en högerextremism som inte deltar i ett sådant samtal utan på förhand har sina manifesta ståndpunkter intagna? Säkert. Trivs denna högerextremism bäst tillsammans med sina egna åsiktsfränder? Rimligtvis. Men ska debatten tas, kräver den fakta och saklighet. Den vinns inte med tillmälen och etiketterande av dessa de andra som "de andra". Det måste vara möjligt att debattera så och inte alldeles sällan skulle vi föra samtalet om "det som inte får sägas" för att säga just det och störa "de interna världsbilderna" av utanförskap eller elitism. Detta sagt, vet jag hur svårt det är med folk som ropar: "Säg inte emot mig, för jag vet hur det är!" - och jag fattar att de vet inte alls hur det är, men har bestämt sig för den verklighet de kan eller föredrar att hantera.
Näthatet är verkligt som ett uttrryck för frustration. Det gäller att komma åt orsaken till frustrationen mer än uttrycken för den. Det är väl uppenbart att en del av hatarna i forna tider (dvs fram till 1970-talet) suttit på anstalter och inte som nu haft många offentliga arenor att effektivt agera utifrån. Jag såg säkerhetspoliserna som omgav Jimmie Åkesson och nu hade samma polis tagit sig an Åsa Lindeborg på Aftonbladet. Man kan inte leka med hotbilder men kan man återställa ett samhälle där öppenheten är lika självklar som på Tage Erlanders tid? Eller är vi nödgade att leva i en rädslans kultur där det gemensamma samtalet ersätts med hojtande och hotande? Måste det bli så här när vi inte har folkrörelser som bär? Ett politiskt liv som vårt, mellan språkrör och järnrör, som distribuerar tekniska politiska lösningar uppifrån - har det egentlig livskraft eller skapar det just hat? Det tål att tänka på.
Finns det något kyrkligt bidrag till detta samtal? Det ekumeniska arbetet i Genéve under tidigt 1930-tal samt konferenserna i Oxford och Edinburgh 1937 är värda att ta upp igen - teologi och socialetik (Life and Work samt Faith and Order) i en tid av totalitära anspråk. Vad såg de och vad sa de? Kan vi lära oss något av det som var och skulle vi kunna bli lite stolta över att Svenska kyrkan då förmådde ta ett stort ekumeniskt ansvar i den här sortens frågor?