Jag såg i stiftsstyrelsens protokoll att biskop Johansson ska till Almedalsveckan. Det ska ärkebiskop Jackelén också. Och folk från Kyrkokansliet. Kanske någon eller några från styrelsen också, men det vet jag inte och jag får inte längre citera gubben som sa "jag befruktar det värsta". Nog borde några handläggare från stiftskanslier också vara i Almedalen och skam över dem som tänker illa därom. Frågan är bara. Vad gör dom?
Bortsett från det korrekta svaret "frotterar sig"är nog svaret att de visar på relevansen. Kyrkan, som är den största folkrörelsen, är relevant när Almedalsveckan drar igång. Domprost Hermansson lever upp, förstås och ett valår blir det väl extra av allt. Biskoparna kan tala klimat. Har de möjligtvis något att säga om det svenska försvaret av Gotland. Har de någon synpunkt på att hamnen i Slite inte alls är förberedd för destruktion och därmed blir en fullt fungerande hamn vid landstigning? Finns något att säga om det dussin (?) stridsvagnar som stallats upp på ön (utan besättningar?) och finns något biskopligt ord att säga om incidentberedskapen, nu demonstrationsvis förlagd till Gotland? Eller ska det bara talas klimat och - det är gårdagens lilla kampanj - ska det inledas en folkhälsokampanj mot rött kött? Jag ser att en hoper präster och diakoner röstar på miljöpartister. Det förklarar en del. Hur begåvat är det att ge det folket fritt tillträde till den egna plånboken?
Ska biskoparna ta itu med ofoget att kasta in en mässa som utfyllnad till det politiska samtalet - och bjuda in alla? Jag är inte dum. Det fina med mässan till skillnad från ordet är att den kan tolkas lite som man själv vill. Jag kan min KG Hammar. Men inte har väl detta särskilt mycket med sakraments-förvaltning att göra?
Nej, biskoparna får nog inskränka sin närvaro till relevansbranschen. Där de är, är Kyrkan. Alltså är Kyrkan i Almedalen. Inte genom det vanliga troende folket utan genom biskoparna. Det måste bli så i en kyrka som noga taget ställt det troende folket på avskrivning och där regelbunden kyrkogång betyder att man går en gång i månaden. Samt döljer förhållandet genom att tala om alla vardagsgudstjänster som firas. Det är några ord samt en psalm och kanske välsignelsen när folk ändå träffas för att äta lunch i församlingshemmet eller umgås i någon aktivitet där. Med så många vardagsgudstjänster blir det, simsalabim, inte så konstigt om deltagandet minskar på söndagen. Vilket skulle bevisas - eller i varje fall bortförklaras.
Svagsinthet är en kristlig dygd och kanske dessutom betingelse för överlevnad i det svenskkyrkliga. Men då har vi biskoparna i Almedalen och vi kan alla glädja oss över det massmediala genomslag som klimatfrågan får därigenom.
Nu ska det väljas en uppsättning biskopar. Sökkriterierna i Växjö stift hamnade nog rätt. Inget särskilt kyrkligt. Varför skulle det vara det? Huvudsaken att de blir relevanta och passar i Almedalen och med bevarat gott humör kan se Svenska kyrkan storstilat implodera utan att ta den saken på allvar och därmed oroa församlingarna. Vi kör lite nya sammanläggningar och inväntar att medlemstalet ska bli så lågt att Svenska kyrkan inte längre ska ha hand om begravningsväsendet. Men det blir efter vår tid.
Mot Almedalen för framtids kyrkliga segrar!
Bortsett från det korrekta svaret "frotterar sig"är nog svaret att de visar på relevansen. Kyrkan, som är den största folkrörelsen, är relevant när Almedalsveckan drar igång. Domprost Hermansson lever upp, förstås och ett valår blir det väl extra av allt. Biskoparna kan tala klimat. Har de möjligtvis något att säga om det svenska försvaret av Gotland. Har de någon synpunkt på att hamnen i Slite inte alls är förberedd för destruktion och därmed blir en fullt fungerande hamn vid landstigning? Finns något att säga om det dussin (?) stridsvagnar som stallats upp på ön (utan besättningar?) och finns något biskopligt ord att säga om incidentberedskapen, nu demonstrationsvis förlagd till Gotland? Eller ska det bara talas klimat och - det är gårdagens lilla kampanj - ska det inledas en folkhälsokampanj mot rött kött? Jag ser att en hoper präster och diakoner röstar på miljöpartister. Det förklarar en del. Hur begåvat är det att ge det folket fritt tillträde till den egna plånboken?
Ska biskoparna ta itu med ofoget att kasta in en mässa som utfyllnad till det politiska samtalet - och bjuda in alla? Jag är inte dum. Det fina med mässan till skillnad från ordet är att den kan tolkas lite som man själv vill. Jag kan min KG Hammar. Men inte har väl detta särskilt mycket med sakraments-förvaltning att göra?
Nej, biskoparna får nog inskränka sin närvaro till relevansbranschen. Där de är, är Kyrkan. Alltså är Kyrkan i Almedalen. Inte genom det vanliga troende folket utan genom biskoparna. Det måste bli så i en kyrka som noga taget ställt det troende folket på avskrivning och där regelbunden kyrkogång betyder att man går en gång i månaden. Samt döljer förhållandet genom att tala om alla vardagsgudstjänster som firas. Det är några ord samt en psalm och kanske välsignelsen när folk ändå träffas för att äta lunch i församlingshemmet eller umgås i någon aktivitet där. Med så många vardagsgudstjänster blir det, simsalabim, inte så konstigt om deltagandet minskar på söndagen. Vilket skulle bevisas - eller i varje fall bortförklaras.
Svagsinthet är en kristlig dygd och kanske dessutom betingelse för överlevnad i det svenskkyrkliga. Men då har vi biskoparna i Almedalen och vi kan alla glädja oss över det massmediala genomslag som klimatfrågan får därigenom.
Nu ska det väljas en uppsättning biskopar. Sökkriterierna i Växjö stift hamnade nog rätt. Inget särskilt kyrkligt. Varför skulle det vara det? Huvudsaken att de blir relevanta och passar i Almedalen och med bevarat gott humör kan se Svenska kyrkan storstilat implodera utan att ta den saken på allvar och därmed oroa församlingarna. Vi kör lite nya sammanläggningar och inväntar att medlemstalet ska bli så lågt att Svenska kyrkan inte längre ska ha hand om begravningsväsendet. Men det blir efter vår tid.
Mot Almedalen för framtids kyrkliga segrar!