En kär vän, tidigare journalist på Smålandsposten, repeterade frågan om kyrka och stat och läste regeringens proposition 1994/95 226 om kyrkotillhörighet i Svenska kyrkan
Problemet var att tillhörighetsreglerna till Svenska kyrkan var oförenliga med svensk grundlag och därför fanns i 1976 års grundlagsreform övergångsbestämmelser. Detta var ett problem som riksdagen menade måste få en lösning. Ska vi tala om opinioner hit och dit så kanske riksdagens mening också ska in i sammanhanget? Kyrkomötet menade (CsSkr 1994:4) att tillhörighetsreglerna måste formuleras utifrån Svenska kyrkans egen identitet och självförståelse. Regeringen å sin sida var klar. Reglerna måste (min kursiv) reformeras utifrån ett religionsfrihetsperspektiv och detta har från statens sida sedan länge stått klart. Hette det i propositionen.
Att i det läget slå vakt om ett statskyrkosystem var inte helt enkelt, om man säger så. Något måste göras. Staten ville ha ett annat system.
Jag kan gå vidare och läsa dr Christian Braw; Statskyrkan och staten i Svensk Tidskrifts årsbok, 1992 s.309-310:
Staten tar inte bara upp kyrkoskatten, den tillsätter också de högre kyrkliga tjänsterna – ett utmärkt sätt att styra verksamheten – den fattar beslut om hur många präster som skall finnas och fäller dom över den präst som anklagas för tjänsteförseelse. I den mån det uppstår meningsskiljaktigheter mellan kyrkliga och statliga myndigheter angående tolkningen av regelsystemet, skall staten alltid ha tolkningsföreträde. Detta är det samband, som det handlar om, när man i svenska sammanhang talar om ett bevarat samband mellan stat och kyrka.
När man reflekterar över, om detta är önskvärda förhållanden, kanske det kan vara riktigt att först ställa frågan om hurdan den stat är, som kyrkan bör eller inte bör ha ett sådant samband med.
Utgångspunkten för att förstå en modem stat är dess grundlag. Den nya svenska grundlagen börjar med de ödesmättade orden: ”All offentlig makt utgår från folket.” Detta innebär, omsatt i praktiskpolitisk verklighet, att riksdagsmajoriteten alltid har rätt. Det finns .... i den svenska grundlagen inga som helst gränser för majoritetens befogenheter och möjligheter. Det finns ingen Gud, ingen rätt och sanning, ingen moral, inga mänskliga rättigheter som på något sätt är överordnade riksdagsmajoriteten. Det finns inget annat ansvar än det gentemot majoriteten. Detta visar sig bl a i det faktum, att vi i Sverige inte har någon författningsdomstoL Majoritet – det är för den svenska grundlagen det absolut högsta. Sådan är den svenska stat, med vilken kyrkan har ovan nämnda samband."
Problemet var att tillhörighetsreglerna till Svenska kyrkan var oförenliga med svensk grundlag och därför fanns i 1976 års grundlagsreform övergångsbestämmelser. Detta var ett problem som riksdagen menade måste få en lösning. Ska vi tala om opinioner hit och dit så kanske riksdagens mening också ska in i sammanhanget? Kyrkomötet menade (CsSkr 1994:4) att tillhörighetsreglerna måste formuleras utifrån Svenska kyrkans egen identitet och självförståelse. Regeringen å sin sida var klar. Reglerna måste (min kursiv) reformeras utifrån ett religionsfrihetsperspektiv och detta har från statens sida sedan länge stått klart. Hette det i propositionen.
Att i det läget slå vakt om ett statskyrkosystem var inte helt enkelt, om man säger så. Något måste göras. Staten ville ha ett annat system.
Jag kan gå vidare och läsa dr Christian Braw; Statskyrkan och staten i Svensk Tidskrifts årsbok, 1992 s.309-310:
"Varje kyrka, som existerar i en stat, har någon form av samband med denna. statens lagstiftning reglerar bl a kyrkans möjligheter att äga, att avlöna, att sluta rättsligt giltiga överenskommelser.
Men när frågan om kyrkans samband med staten ställs i ett svenskt sammanhang, har man de aktuella svenska förhållandena för ögonen. De innebär att folkkyrkan är en offentligt-rättsligt reglerad statskyrka. De statliga myndigheterna är kyrkans högsta organ, och den beslutsrätt som kyrkliga styrelser kan ha, är endast en delegation, som när som helst kan upphävas genom ett enkelt riksdagsbeslut.
Men när frågan om kyrkans samband med staten ställs i ett svenskt sammanhang, har man de aktuella svenska förhållandena för ögonen. De innebär att folkkyrkan är en offentligt-rättsligt reglerad statskyrka. De statliga myndigheterna är kyrkans högsta organ, och den beslutsrätt som kyrkliga styrelser kan ha, är endast en delegation, som när som helst kan upphävas genom ett enkelt riksdagsbeslut.
Staten tar inte bara upp kyrkoskatten, den tillsätter också de högre kyrkliga tjänsterna – ett utmärkt sätt att styra verksamheten – den fattar beslut om hur många präster som skall finnas och fäller dom över den präst som anklagas för tjänsteförseelse. I den mån det uppstår meningsskiljaktigheter mellan kyrkliga och statliga myndigheter angående tolkningen av regelsystemet, skall staten alltid ha tolkningsföreträde. Detta är det samband, som det handlar om, när man i svenska sammanhang talar om ett bevarat samband mellan stat och kyrka.
När man reflekterar över, om detta är önskvärda förhållanden, kanske det kan vara riktigt att först ställa frågan om hurdan den stat är, som kyrkan bör eller inte bör ha ett sådant samband med.
Utgångspunkten för att förstå en modem stat är dess grundlag. Den nya svenska grundlagen börjar med de ödesmättade orden: ”All offentlig makt utgår från folket.” Detta innebär, omsatt i praktiskpolitisk verklighet, att riksdagsmajoriteten alltid har rätt. Det finns .... i den svenska grundlagen inga som helst gränser för majoritetens befogenheter och möjligheter. Det finns ingen Gud, ingen rätt och sanning, ingen moral, inga mänskliga rättigheter som på något sätt är överordnade riksdagsmajoriteten. Det finns inget annat ansvar än det gentemot majoriteten. Detta visar sig bl a i det faktum, att vi i Sverige inte har någon författningsdomstoL Majoritet – det är för den svenska grundlagen det absolut högsta. Sådan är den svenska stat, med vilken kyrkan har ovan nämnda samband."
Ett kyrkosystem som till sist blir en bekännelse till funktionell ateism - ska det vara något att försvara för en kyrkokristen?
Vad lärde vi av denna genomgång?
Att allt inte är så enkelt som vi vill ha det.
Möjligtvis lärde vi oss också något om nostalgi, längtan efter ett ofta idealiserat förflutet (av grekiskans nostos, hem och algos, sjukdom). Det är en sjukdom som diagnosticerades 1678 av medicinarstudenten Johannes Hofer. Soldater i krig långt hemifrån led av nostalgi. Läkaren Leopold von Auenbrugger kunde konstatera, och det var 1700-tal, att ingenting hjälper mot nostalgin, som gör att patienten till sist blir helt likgiltig inför livet. Hela jaget inriktas på en fåfänglig längtan. Nostalgi. Statskyrkonostalgi tycks vara en farlig åkomma.