Är det inte läge att bli misstänksam när slagorden haglar men innehållet förblir oklart. Jag har mött nazister, ädelnazister. Jag har mött forna soldater i Hitlers krigsmakt. Jag har mött refraktära präster från Bekännelsekyrkan. Jag har läst en del. Jag har läst också de svenskar som var tydliga nationalister och alls inte nazister. Arvid Fredborg hör till dem. Han avslöjade vad som egentligen hände i förintelselägren i boken Bakom stålvallen. Det var den första boken om saken även om förlagen Arbetarkultur, Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag och Tiden levererat antinazistiskt material.
Jag vet hur ädelnazisterna tänkte och har alltså talat med några. När jag var på återträff 50 år efter realskolan påmindes jag av minnesgoda kamrater om hur jag 15 år gammal ringt en ledande nazist och ställt mina frågor. Kompisarna lyssnade. Rydström förnekade rakt av förintelsen, företrädde en livssyn med daglig motion och sunda kostvanor samt redovisade korporativistisk samhällssyn utan klassmotsättningar.
När jag därefter försökte förmå den socialdemokratiska tidningen Kronobergaren att lysa igenom sammanhangen journalistiskt, blev det nej. Detta var något som skulle tigas ihjäl.
Det tyckte inte Morsan, som förde sönerna ut på bildningsresa i nazismens spår. Så hade hon som överläkare på ett beredskapssjukhus tagit emot nazismens offer. Men jag faller just därför inte för slagorden, inte nazisternas och inte de som gäller nazisterna. Däremot förvånas jag städse över hur lite också svenska politiker reflekterat över vad som hände i Tyskland. De har inte övat sin förmåga att se likheter med samtiden. De tror att det gick att stänga en dörr i maj 1945. Det har jag aldrig trott.
Men det är inte säkert att idéinnehållet skulle finna vägen till små politiskt betydelselösa grupperingar enbart. Det bestående i nazismen är något mera än det tyska, kan man tänka.
Ska vi försöka hitta det specifikt nazistiska är det knappast det nationella. Kanske "vårt förakt för svaghet" om man följer Harald Ofstad - och då handlar det antagligen om oss också. Eller om vad som formade Tyskland efter 1914 och hur ett parti blev nationellt och socialistiskt och hanterade den egna befolkningen (det i samhällskroppen främmande undantaget) väl - med en modern socialpolitik och ett program för Kraft durch Freude och bil till det vanliga folket, Volkswagen. Möjligen kan det vara en framgångsrik väg att analysera nazismens idéer men då får man väl ta fram analysböckerna från 1930-talet och merparten av dem har jag å lantegendiomen.
Jag tog fram Alf Nymans bok från den filosofiska hyllan, Nazism, caesarism, bolsjevism, Gleerups, Lund 1941. Han gör en genomgång av fyra fält.
1. Den "andra romantiken". "Organiskt" tänkande contra liberalt eller klassiskt.
Nationalsocialismen gör anspråk på att innebära en fullkomlig filosofisk och vetenskapsteoretisk omvärdering. Minns Heidegger! Och så är den organisk. Själva kraften inifrån skapar. Det gäller att hitta den kraften som ger en organisk universalism, vilket leder till individens inordning i den organiska helheten.
Nog kan jag förstå att det för somliga kristna var lätt att bli nazister för nazismen är genomsyrad av en djup och speciell böjelse för tro. Den tyska romantiken tar sig politiska uttryck.
2. Mythosläran.
Ett folks mythos ligger i dess blod, slår Erich Anrich fast. Här ser ni nazismen som en organiskt-romantisk realism. Det betyder inte att nazismen avvisar mångfald, den är god. Med undantag förstås för marxister, kommunister, socialdemokrater, kulturliberaler, pacifister och judar. Och kanske en del andra undantag för i grund och botten handlar allt om en tävlan där den starkare vinner både geografiskt rum och andligt.
3. Föregångare
Nazismen har vuxit fram, säger Anrich. Världskriget och den tyska nöden är dess vagga och i sista hand har detta nya tänkande sprungit ur folkets innersta mythos. Varje äkta kultur växer ur jorden och blodet. En klass av "socialistiska härskarnaturer" var det Spengler önskade. Massan bär upp den bildningsadel som leder den, menade Anrich.
4. Kyrkopolitiska idéer
Kosta vad det kosta vill, även det kyrkliga livet måste genomsyras av de nya idéerna, dras in i den nya kraftutvecklingen och verka tillbaka på denna. Nationalsocialismen bultar med stålhandske på kyrkporten och kräver en nationell, allomfattande folkkyrka. Kyrkan ska stå mitt i staten. Det som avgör kyrkans vara eller icke-vara är om hon vidmakthåller enheten och den högsta graden av liv" men också att kyrkan är medveten om att "den innersta kärnan av hennes sanningar aldrig kan finna uttryck i slutgiltiga former utan alltid endast i symboliska och tidsbetingade". Den kyrka som inte fattar saken ses som "en Fremdkörper an gefährlichster Ställe" och Nyman konstaterar: "Hotet är hörbart." Hakkorset ska på Golgatakorsets plats och någon plats för "den gråmilda traktatkristendomen" finns inte. Vi talar inte om människoverk. Vi talar om en förnyad uppenbarelse. Här har Nyman på nytt läst Anrich. From och fin är den nazistiska folkkyrkan.
Jag tror detta korta referat /Nyman s 16-30) räcker för att stämma till eftertanke.
Var finns det egentliga nazistiska tankegodset i vår tid? Hos huliganerna eller hos starkare politiska krafter?
Hur kommer man åt nazismen? Genom att känna värdegrunden, deras och den egna och genom att politik är något annat än ett skådespel som levereras uppifrån. Med de svenska folkrörelsernas borttynande skadades det demokratiska fundamentet i Sverige. Det finns kanske anledning att fundera över Almedalen i ljuset av denna insikt.
Jag vet hur ädelnazisterna tänkte och har alltså talat med några. När jag var på återträff 50 år efter realskolan påmindes jag av minnesgoda kamrater om hur jag 15 år gammal ringt en ledande nazist och ställt mina frågor. Kompisarna lyssnade. Rydström förnekade rakt av förintelsen, företrädde en livssyn med daglig motion och sunda kostvanor samt redovisade korporativistisk samhällssyn utan klassmotsättningar.
När jag därefter försökte förmå den socialdemokratiska tidningen Kronobergaren att lysa igenom sammanhangen journalistiskt, blev det nej. Detta var något som skulle tigas ihjäl.
Det tyckte inte Morsan, som förde sönerna ut på bildningsresa i nazismens spår. Så hade hon som överläkare på ett beredskapssjukhus tagit emot nazismens offer. Men jag faller just därför inte för slagorden, inte nazisternas och inte de som gäller nazisterna. Däremot förvånas jag städse över hur lite också svenska politiker reflekterat över vad som hände i Tyskland. De har inte övat sin förmåga att se likheter med samtiden. De tror att det gick att stänga en dörr i maj 1945. Det har jag aldrig trott.
Men det är inte säkert att idéinnehållet skulle finna vägen till små politiskt betydelselösa grupperingar enbart. Det bestående i nazismen är något mera än det tyska, kan man tänka.
Ska vi försöka hitta det specifikt nazistiska är det knappast det nationella. Kanske "vårt förakt för svaghet" om man följer Harald Ofstad - och då handlar det antagligen om oss också. Eller om vad som formade Tyskland efter 1914 och hur ett parti blev nationellt och socialistiskt och hanterade den egna befolkningen (det i samhällskroppen främmande undantaget) väl - med en modern socialpolitik och ett program för Kraft durch Freude och bil till det vanliga folket, Volkswagen. Möjligen kan det vara en framgångsrik väg att analysera nazismens idéer men då får man väl ta fram analysböckerna från 1930-talet och merparten av dem har jag å lantegendiomen.
Jag tog fram Alf Nymans bok från den filosofiska hyllan, Nazism, caesarism, bolsjevism, Gleerups, Lund 1941. Han gör en genomgång av fyra fält.
1. Den "andra romantiken". "Organiskt" tänkande contra liberalt eller klassiskt.
Nationalsocialismen gör anspråk på att innebära en fullkomlig filosofisk och vetenskapsteoretisk omvärdering. Minns Heidegger! Och så är den organisk. Själva kraften inifrån skapar. Det gäller att hitta den kraften som ger en organisk universalism, vilket leder till individens inordning i den organiska helheten.
Nog kan jag förstå att det för somliga kristna var lätt att bli nazister för nazismen är genomsyrad av en djup och speciell böjelse för tro. Den tyska romantiken tar sig politiska uttryck.
2. Mythosläran.
Ett folks mythos ligger i dess blod, slår Erich Anrich fast. Här ser ni nazismen som en organiskt-romantisk realism. Det betyder inte att nazismen avvisar mångfald, den är god. Med undantag förstås för marxister, kommunister, socialdemokrater, kulturliberaler, pacifister och judar. Och kanske en del andra undantag för i grund och botten handlar allt om en tävlan där den starkare vinner både geografiskt rum och andligt.
3. Föregångare
Nazismen har vuxit fram, säger Anrich. Världskriget och den tyska nöden är dess vagga och i sista hand har detta nya tänkande sprungit ur folkets innersta mythos. Varje äkta kultur växer ur jorden och blodet. En klass av "socialistiska härskarnaturer" var det Spengler önskade. Massan bär upp den bildningsadel som leder den, menade Anrich.
4. Kyrkopolitiska idéer
Kosta vad det kosta vill, även det kyrkliga livet måste genomsyras av de nya idéerna, dras in i den nya kraftutvecklingen och verka tillbaka på denna. Nationalsocialismen bultar med stålhandske på kyrkporten och kräver en nationell, allomfattande folkkyrka. Kyrkan ska stå mitt i staten. Det som avgör kyrkans vara eller icke-vara är om hon vidmakthåller enheten och den högsta graden av liv" men också att kyrkan är medveten om att "den innersta kärnan av hennes sanningar aldrig kan finna uttryck i slutgiltiga former utan alltid endast i symboliska och tidsbetingade". Den kyrka som inte fattar saken ses som "en Fremdkörper an gefährlichster Ställe" och Nyman konstaterar: "Hotet är hörbart." Hakkorset ska på Golgatakorsets plats och någon plats för "den gråmilda traktatkristendomen" finns inte. Vi talar inte om människoverk. Vi talar om en förnyad uppenbarelse. Här har Nyman på nytt läst Anrich. From och fin är den nazistiska folkkyrkan.
Jag tror detta korta referat /Nyman s 16-30) räcker för att stämma till eftertanke.
Var finns det egentliga nazistiska tankegodset i vår tid? Hos huliganerna eller hos starkare politiska krafter?
Hur kommer man åt nazismen? Genom att känna värdegrunden, deras och den egna och genom att politik är något annat än ett skådespel som levereras uppifrån. Med de svenska folkrörelsernas borttynande skadades det demokratiska fundamentet i Sverige. Det finns kanske anledning att fundera över Almedalen i ljuset av denna insikt.