Jag diskuterar inte kvaliteten - god eller dålig. Jag presenterar genren. Vad är satir? Jag är alldeles uppenbart ute för att belysa vad denna käcka, pigga och muntra blogg är för något.
Bengt Homqvist gav ut Satir I-II på Bokförlaget Prisma, Stockholm 1966, det urval som i en tidigare upplaga år 1958 kom på Tidens förlag och hette Satiricon - de elaka böckernas bok.
I ett förord (s 7-10) beskriver Holmqvist vad satir är.
Satiren är romersk. Quintilianus (död år 95 e Kr) skriver: "satura quidem tota nostra est". Den är våran, alltså! Fast den som kan sin Bibel håller nog inte med, tänker jag. Också Jesus är satirisk. (t ex Luk 13:32). Och Paulus förstås. Både i brev (Gal 5:12) och muntlig framställning. (Apg 23:5).
Vi följer Holmqvist!
"Satiren kritiserar personer eller - oftare - grupper och institutioner, den angriper beteenden, seder, idéer, vill visa att det som den riktar sig mot är oefterrättligt, förvänt, gement eller dumt."
"[D]en satiriska elakheten är en så att säga principiell elakhet, en som genom att förlöjliga vill avslöja missförhållanden och åstadkomma förbättringar - en moralisk elakhet om man så vill (satirikern själv vill det alltid)."
Holmqvist nämner som exempel domprosten Swift, som framställs som en elak satiriker. En domprost, alltså. Och domprosten från Dublin skulle kunna göra anspråk på världsmästarskap i satir, menar Bengt Holmqvist. Det är karaktäristiskt att denne skrämmande författare blivit en barnkammaens klassiker (Holmqvist s 217).
"Den framgångsrike satirikern blir lätt misstänkt för att vara en kall och omänsklig person som uppriktigt fröjdar sig åt världens ondska och galenskap.
Det torde i regel vara en obefogad misstanke. Men även om det inte vore det, skulle förhållandet inte inverka vare sig på satirens litterära kvalitet eller på dess effektivitet. 'Det kan hända', skriver Theodor Haecker i sin Dialog über die Satire (1930) (kursiverat här, DS) 'att ett dussin människor tar sig samman och underlåter det onda eller förkastliga, därför att de fruktar en satirikers öga och öra och ord.'Den verkan är inte beroende av satirikerns mänskliga förträfflighet. Men det hör till saken - inte minst till den moraliska saken - att han sällan kan räkna med större effekt än så.. I den kamp där han deltar befinner han sig påfallande ofta på den förlorande sidan eller åtminstone i ett impopulärt läger. De makthavande hör sällan till satirens vänner."
Hur är det då med denna käcka, pigga och muntra blogg? Den ägnar sig åt sakgranskning i en form som är just käck, pigg och munter - eller kanske satirisk. Den hånar mindre än lyfter fram groteskerier. Ibland lyfter den fram det förbisedda, plockar fram sedan länge bortglömda citat, beskriver samtidsskeenden och ställer frågor. Inför det översåtliga faller den inte i stum beundran. Inför fromma, tomma slagord förhåller den sig granskande i tanke att det finns en utbredd stupiety, stupidity och piety i oskön förening. På svenska blir det frumhet och på tyska Frummigkeit.
Den granskande hållningen är inget att förvåna sig över eftersom de kristna utgör den nya mänskligheten. Det ställer sina krav och satiren är ett sätt att kvalitetssäkra, sålunda.
Jag läste amiralitetspastorn Henrik Lindéns predikan från Den helige Johannes Döparens dag. Först kollade jag vad som sägs om Jesus och märkte att hans namn nämns inte. Sen kollade jag om det fanns några lagiska förmaningar i predikan. De fanns. Och så fastnade jag för slutet:
"Oavsett bibelsyn och teologi, verkar vi ibland - ofta rentav - betrakta Gud som en gammal man som vi glömt bort på något vårdhem men ringer och småpratar med lite grand, i stället för som en eld av liv, kraft och kärlek som ska dåna i våra hjärtan. Och följaktligen dånar inte Andens Liv genom kroppen på oss och följaktligen är inte kyrkan något salt eller ljus för (rätt här, fel i den utskrivna predikan, DS) vårt land. Sedan en vecka har kyrkan en ny ärkebiskop, Antje Jackelén. Hon vädjar att vi ska be för henne, liksom hon ska be för oss, kyrkan. Hon är en Guds många röster, och behöver allt stöd hon kan få, då hon är en av många som ska gå före och bana väg. Amen"
Kan man skriva satir över en predikan som denna? Jag tror inte det går. Det vore för övrigt klart opassande att påminna om tankefiguren där Ledaren går före och massan följer efter, ni vet "Führer befiel, wir folgen!" Det vore opassande av flera skäl. Kanske främst detta att den väg som nu tyckas banas är en väg utför. Kanske också därför att tanken på ärkebiskopen som Guds röst inte är riktigt evangelisk. Satsen ska väl kvalificeras. Rösten är Guds om Orden är Guds, eller så.
Bengt Homqvist gav ut Satir I-II på Bokförlaget Prisma, Stockholm 1966, det urval som i en tidigare upplaga år 1958 kom på Tidens förlag och hette Satiricon - de elaka böckernas bok.
I ett förord (s 7-10) beskriver Holmqvist vad satir är.
Satiren är romersk. Quintilianus (död år 95 e Kr) skriver: "satura quidem tota nostra est". Den är våran, alltså! Fast den som kan sin Bibel håller nog inte med, tänker jag. Också Jesus är satirisk. (t ex Luk 13:32). Och Paulus förstås. Både i brev (Gal 5:12) och muntlig framställning. (Apg 23:5).
Vi följer Holmqvist!
"Satiren kritiserar personer eller - oftare - grupper och institutioner, den angriper beteenden, seder, idéer, vill visa att det som den riktar sig mot är oefterrättligt, förvänt, gement eller dumt."
"[D]en satiriska elakheten är en så att säga principiell elakhet, en som genom att förlöjliga vill avslöja missförhållanden och åstadkomma förbättringar - en moralisk elakhet om man så vill (satirikern själv vill det alltid)."
Holmqvist nämner som exempel domprosten Swift, som framställs som en elak satiriker. En domprost, alltså. Och domprosten från Dublin skulle kunna göra anspråk på världsmästarskap i satir, menar Bengt Holmqvist. Det är karaktäristiskt att denne skrämmande författare blivit en barnkammaens klassiker (Holmqvist s 217).
"Den framgångsrike satirikern blir lätt misstänkt för att vara en kall och omänsklig person som uppriktigt fröjdar sig åt världens ondska och galenskap.
Det torde i regel vara en obefogad misstanke. Men även om det inte vore det, skulle förhållandet inte inverka vare sig på satirens litterära kvalitet eller på dess effektivitet. 'Det kan hända', skriver Theodor Haecker i sin Dialog über die Satire (1930) (kursiverat här, DS) 'att ett dussin människor tar sig samman och underlåter det onda eller förkastliga, därför att de fruktar en satirikers öga och öra och ord.'Den verkan är inte beroende av satirikerns mänskliga förträfflighet. Men det hör till saken - inte minst till den moraliska saken - att han sällan kan räkna med större effekt än så.. I den kamp där han deltar befinner han sig påfallande ofta på den förlorande sidan eller åtminstone i ett impopulärt läger. De makthavande hör sällan till satirens vänner."
Hur är det då med denna käcka, pigga och muntra blogg? Den ägnar sig åt sakgranskning i en form som är just käck, pigg och munter - eller kanske satirisk. Den hånar mindre än lyfter fram groteskerier. Ibland lyfter den fram det förbisedda, plockar fram sedan länge bortglömda citat, beskriver samtidsskeenden och ställer frågor. Inför det översåtliga faller den inte i stum beundran. Inför fromma, tomma slagord förhåller den sig granskande i tanke att det finns en utbredd stupiety, stupidity och piety i oskön förening. På svenska blir det frumhet och på tyska Frummigkeit.
Den granskande hållningen är inget att förvåna sig över eftersom de kristna utgör den nya mänskligheten. Det ställer sina krav och satiren är ett sätt att kvalitetssäkra, sålunda.
Jag läste amiralitetspastorn Henrik Lindéns predikan från Den helige Johannes Döparens dag. Först kollade jag vad som sägs om Jesus och märkte att hans namn nämns inte. Sen kollade jag om det fanns några lagiska förmaningar i predikan. De fanns. Och så fastnade jag för slutet:
"Oavsett bibelsyn och teologi, verkar vi ibland - ofta rentav - betrakta Gud som en gammal man som vi glömt bort på något vårdhem men ringer och småpratar med lite grand, i stället för som en eld av liv, kraft och kärlek som ska dåna i våra hjärtan. Och följaktligen dånar inte Andens Liv genom kroppen på oss och följaktligen är inte kyrkan något salt eller ljus för (rätt här, fel i den utskrivna predikan, DS) vårt land. Sedan en vecka har kyrkan en ny ärkebiskop, Antje Jackelén. Hon vädjar att vi ska be för henne, liksom hon ska be för oss, kyrkan. Hon är en Guds många röster, och behöver allt stöd hon kan få, då hon är en av många som ska gå före och bana väg. Amen"
Kan man skriva satir över en predikan som denna? Jag tror inte det går. Det vore för övrigt klart opassande att påminna om tankefiguren där Ledaren går före och massan följer efter, ni vet "Führer befiel, wir folgen!" Det vore opassande av flera skäl. Kanske främst detta att den väg som nu tyckas banas är en väg utför. Kanske också därför att tanken på ärkebiskopen som Guds röst inte är riktigt evangelisk. Satsen ska väl kvalificeras. Rösten är Guds om Orden är Guds, eller så.