Diskussionen om växande kyrkor i Sverige är inte den som intresserar mig mest. Må vara att somliga fria församlingar samlar mycket folk eller att kyrkor, som i grunden varit eller är invandrarkyrkor procentuellt växer mycket. Den sekularisering som också tar sig uttryck som privatreligion - "kristen på mitt eget sätt" - är intressantare. Men mest intressant är Avnämarkyrkan, den kyrka där avnämarna tar över och bestämmer form och innehåll. Svenska kyrkan blir alltmer en sådan. Identitetsvaga kyrkor blir sådana.
Jag är helt införstådd med att Svenska kyrkan är en utmärkt bundsförvant för de miljöintresserade. Skogsinnehav, skapelseteologi och pengar måste vara en oemotståndlig mix för en miljöpartist. Tänk att vara med i beslutsförsamlingar i Svenska kyrkan eller få en välbetald anställning för att driva dessa viktiga frågor!
Jag fattar också att socialdemokrater med Wille zur Macht knappast kan nonchalera en ideologisk apparat, som kan förväntas driva viktiga rättvisefrågor eftersom Jesus var den förste socialdemokraten. Partiets arv av kristendomsfientlighet går att vända till något annat. Det visades redan på 1930-talet och avhandlingar i ämnet har skrivits. Och lästs, om ni undrar. Socialdemokratin är det största partiet i Svenska kyrkan och besätter posterna som vice ordförande i kyrkomöte samt stiftsfullmäktige och stiftsstyrelser i skilda stift. S är en kraft att räkna med.
Som ett eko ur historien kommer nu också Högerkyrkans krav. Det är inte riktigt De nya moderaterna men väl den gamla högern, den med krav på normer och ett samhälle med Gud. Det är kravet på våldsamheter (fight var ordet) med radikalismen och reaktion mot "normupplösningen i moder Sveas hjärta". De mer konservativa avnämarna ställer krav som är lagiska. Så är inte det där med människor som församlas till en gudstjänstfirande församling så avgörande. In i samhällsdebatten, utnyttja medierna "för att göra Gud och Jesus synliga".
Några känner igen Högerkyrkans krav och undrar vad detta är för ny POSK-politik. En bloggkommentator vill ansluta högkyrkligheten till denna syn på Kyrkan. We are not amused. Alternativet är inte så enkelt som att gå ut och slåss för det goda eller still och gräma sig. Om Sveriges kristna framtid står på spel, och det tänker jag att den gör, är det inte som moral och lag evangeliet ska föras fram. Då blir det, bland mycket annat, viktigt att slå vakt om Kyrkans frihet just från alla som vill vara avnämare.
Demokratifrågan har väl ändå besvarats? Demokratin har sina gränser. Om uppenbarelsen kan man inte rösta och den som tänker så, kommer tydligen till den bisarra slutsatsen att demokratin är en successiv uppenbarelse. Så tänkte väl folket som fick Aron att gjuta guldkalven, 2 Mos 32. 1 Sam 8 är väl också en illustration till hur begränsad demokratin är i trons sammanhang. En sak är att de gudstjänstfirande efter slutad högmässa sätter sig att fatta beslut på kyrkostämman, de som gjort sin röst hörd i mässan gör den också hörd i överläggningar och avgöranden, det är demokrati. En helt annan sak är när andra avnämare tar över och kallar övertagandet demokrati, vilket det på sitt sätt är. Folket, inte gudsfolket, röstar. Det blir orimligt. Det blir Machtübernahme.
Som vanligt kan man i en bloggkommentar se de stabila vanföreställningarna. En stiftelse i obygden blir plötsligt en högkyrklig församling. Den drar inte så mycket folk. Men stället är ett gästhem. Vi har tröskat det resonemanget tidigare. Vi kan bortse från att stället inte ligger "nästan på ett stenkasts avstånd" från platsen där jag bor. Jag kastar inte 30-40 kilometer ens med en liten sten. Högkyrkligheten drar inte, konstateras. Nej, varför skulle den - kyrkopolitiskt bekämpad/nedkämpad som den är? Men det var nog ändå så, att den måste bekämpas för där fanns en potential.
Hur jag ser på situationen läser man i boken som kom förra året. Inget för någon (Gaudete). Då handlar det om en kyrka som gör en massa annat än ägnar sig åt evangeliet. En sådan kyrka blir det inte mycket välsignelse med. Men avnämarna kan ha glädje av hennes resurser. Arvingarna är nämligen inte bara ett dansband.
Jag är helt införstådd med att Svenska kyrkan är en utmärkt bundsförvant för de miljöintresserade. Skogsinnehav, skapelseteologi och pengar måste vara en oemotståndlig mix för en miljöpartist. Tänk att vara med i beslutsförsamlingar i Svenska kyrkan eller få en välbetald anställning för att driva dessa viktiga frågor!
Jag fattar också att socialdemokrater med Wille zur Macht knappast kan nonchalera en ideologisk apparat, som kan förväntas driva viktiga rättvisefrågor eftersom Jesus var den förste socialdemokraten. Partiets arv av kristendomsfientlighet går att vända till något annat. Det visades redan på 1930-talet och avhandlingar i ämnet har skrivits. Och lästs, om ni undrar. Socialdemokratin är det största partiet i Svenska kyrkan och besätter posterna som vice ordförande i kyrkomöte samt stiftsfullmäktige och stiftsstyrelser i skilda stift. S är en kraft att räkna med.
Som ett eko ur historien kommer nu också Högerkyrkans krav. Det är inte riktigt De nya moderaterna men väl den gamla högern, den med krav på normer och ett samhälle med Gud. Det är kravet på våldsamheter (fight var ordet) med radikalismen och reaktion mot "normupplösningen i moder Sveas hjärta". De mer konservativa avnämarna ställer krav som är lagiska. Så är inte det där med människor som församlas till en gudstjänstfirande församling så avgörande. In i samhällsdebatten, utnyttja medierna "för att göra Gud och Jesus synliga".
Några känner igen Högerkyrkans krav och undrar vad detta är för ny POSK-politik. En bloggkommentator vill ansluta högkyrkligheten till denna syn på Kyrkan. We are not amused. Alternativet är inte så enkelt som att gå ut och slåss för det goda eller still och gräma sig. Om Sveriges kristna framtid står på spel, och det tänker jag att den gör, är det inte som moral och lag evangeliet ska föras fram. Då blir det, bland mycket annat, viktigt att slå vakt om Kyrkans frihet just från alla som vill vara avnämare.
Demokratifrågan har väl ändå besvarats? Demokratin har sina gränser. Om uppenbarelsen kan man inte rösta och den som tänker så, kommer tydligen till den bisarra slutsatsen att demokratin är en successiv uppenbarelse. Så tänkte väl folket som fick Aron att gjuta guldkalven, 2 Mos 32. 1 Sam 8 är väl också en illustration till hur begränsad demokratin är i trons sammanhang. En sak är att de gudstjänstfirande efter slutad högmässa sätter sig att fatta beslut på kyrkostämman, de som gjort sin röst hörd i mässan gör den också hörd i överläggningar och avgöranden, det är demokrati. En helt annan sak är när andra avnämare tar över och kallar övertagandet demokrati, vilket det på sitt sätt är. Folket, inte gudsfolket, röstar. Det blir orimligt. Det blir Machtübernahme.
Som vanligt kan man i en bloggkommentar se de stabila vanföreställningarna. En stiftelse i obygden blir plötsligt en högkyrklig församling. Den drar inte så mycket folk. Men stället är ett gästhem. Vi har tröskat det resonemanget tidigare. Vi kan bortse från att stället inte ligger "nästan på ett stenkasts avstånd" från platsen där jag bor. Jag kastar inte 30-40 kilometer ens med en liten sten. Högkyrkligheten drar inte, konstateras. Nej, varför skulle den - kyrkopolitiskt bekämpad/nedkämpad som den är? Men det var nog ändå så, att den måste bekämpas för där fanns en potential.
Hur jag ser på situationen läser man i boken som kom förra året. Inget för någon (Gaudete). Då handlar det om en kyrka som gör en massa annat än ägnar sig åt evangeliet. En sådan kyrka blir det inte mycket välsignelse med. Men avnämarna kan ha glädje av hennes resurser. Arvingarna är nämligen inte bara ett dansband.