Vänner hör till det goda Gud ger oss. De ska väl inte tas som självklara, även om det tycks vara så självklart att vi är vänner. Som mest kan vi kanske hoppas att vi förmår ge lite tillbaka, när vi möter omtanke, skratt och förtroenden. Somliga vänner från åren vid universitetet skulle vi återkoppla till som pensionärer genom att på nytt kunna göra saker tillsammans. Hon som hade den målsättningen är borta. Hennes man dessförinnan. Jag kan sakna dem, överfallen av vemod. De hade behövts i denna tid, håller jag före.
I USA var Birgitta Peterson min viktigaste vän. Jag grupperar hennes man Ralph och John Aslanian på platserna efter henne, vilket betyder att Ralph nu blivit nummer ett, för Birgitta dog i julas och John för några år sedan. I Klosterkyrkan i Vadstena blir det den 19 juli kl 16 "Memorial Mass" och mottagning på Pilgrimscentrum därefter. De som vill och kan vara med, bör skicka en rad till Ralph, ralphepete@mac.com så att det blir ordning på mottagningen.
För egen del noterar jag att det inte är helt slut på vänner i USA i övrigt heller. Men det är klart att skaran tunnas ut.
Jag ska inte dra listan på vänner i Sverige. Om de inte är eller framstår som skitviktiga är de alla viktiga. När något händer kan de bereda mig goda skratt och ibland hamna högt på min förbönslista.
I dagarna hör förstås Torbjörn Lindahl till de överraskande vännerna.
Han bloggar - och uppmärksammas
http://www.svd.se/luleaprast-ja-jag-ar-homofob-och-islamofob
Jag läste hans blogg och tyckte att Tobbe var rolig. Sedan fick jag klart för mig att det stormade. De sociala medierna väckte gammelmedias intresse. "Luleåprästens homoattack" torgfördes saken som och Kondomprosten läste tydligen inte inlägget med glimten i ögat. "Det handlar om att mobba människor och det tycker jag inte är godtagbart."
Är det någon särskild intelligensbrist som är befordringsgrundande till domprosttjänster, kan man undra om man är så lagd. Hon vet att berätta att församlingen påverkas negativt. Hon får väl dela ut lite mer kondomer då för att motverka det negativa preventivt!
Det kan dock inte hjälpas att jag
1. undrar över hur en VDM visar sig komplett oduglig att förstå ord, medge att det är märkligt,
2. undrar om kvinnor efter Guds vilja ska vara kyrkoherdar/domprostar/biskopar och
3. funderar över hur det är med de kristna som den nya mänskligheten.
På punkt 3 är min tro som svagast. Kanske beror det på mina begåvade vänner som fått mig att tro, att det i himlen finns begåvat folk att umgås med.
Torbjörn Lindahls blogg fick ingen förstasida i lokalavisorna den 19 juli. Det var väl på sitt sätt en besvikelse. En fobiker som bara hamnar på insidan?
Vad säger vi då om våra vänner journalisterna?
Är de grundläggande korkade som inte fattar en dragning eller hanterar de inte att en präst bedriver intellektuellt renhållningsarbete. Fobi är ju ett nyspråksord i sammanhanget. Det var en sjukdomsterm och blev en stämpel för att komma åt oliktänkande, dvs klassificera deras tänkesätt som präglat av den sjukdom de lider av. Fobi, nämligen. Och sjukdomar behandlas, deras yttringar är inte värda att diskuteras. Men vad blir det för samhälle där samtalet är omöjligt, det samtal som innefattar dribbling, vändningar och så kallade racka puckar? Jag anpassade nu metaforerna till komminister Lindahls hockeyintresse och passar på att påminna att Lakers är svenska mästare.
På vänlistan måste Carl Henrik Martling stå högt och detta inte bara denna vecka. Han fyller 90 och tar emot gratulanter. Bersågränd 9, 2 tr i Enskededalen. T-bana Sandsborg (ramla inte ner på spåret för då blir ni rånade!) Endast vänner välkomna, antar jag. Och själv passar jag fyra hundar, en schäfer, en foxterrier och två kooikrar. Det är att praktisera vänskap, det också. Jag får väl skicka ett födelsedagsbrev, helt enkelt, och missa förtäringen.
Vad med vår vän Antje?
På Twitter fick jag en midsommarhälsning, men jag blev osäker. Var den från henne eller från någon handläggare? Jag vet inte. Om handläggaren ville önska mig Glad Midsommar kunde väl handläggaren göra det i eget namn. Eller var det verkligen Antje, som trots sjukskrivning kastat sig över datorn? Jag vet inte längre. Om det är någon annan som skriver Antjes tweets och jag fattar det, vad fyller de då för funktion? Är det ett problem om vi upptäcker att något inte riktigt är vad det påstås vara - och är det ett problem för Svenska kyrkan om vi ska imponeras av något som visar sig vara kuliss eller illusion?
Möjligheten att på twiter läsa Sandahl-citat är utomordentlig. När jag läser, tänker jag:
"Det är inte klokt vad klok jag är."
I USA var Birgitta Peterson min viktigaste vän. Jag grupperar hennes man Ralph och John Aslanian på platserna efter henne, vilket betyder att Ralph nu blivit nummer ett, för Birgitta dog i julas och John för några år sedan. I Klosterkyrkan i Vadstena blir det den 19 juli kl 16 "Memorial Mass" och mottagning på Pilgrimscentrum därefter. De som vill och kan vara med, bör skicka en rad till Ralph, ralphepete@mac.com så att det blir ordning på mottagningen.
För egen del noterar jag att det inte är helt slut på vänner i USA i övrigt heller. Men det är klart att skaran tunnas ut.
Jag ska inte dra listan på vänner i Sverige. Om de inte är eller framstår som skitviktiga är de alla viktiga. När något händer kan de bereda mig goda skratt och ibland hamna högt på min förbönslista.
I dagarna hör förstås Torbjörn Lindahl till de överraskande vännerna.
Han bloggar - och uppmärksammas
http://www.svd.se/luleaprast-ja-jag-ar-homofob-och-islamofob
Jag läste hans blogg och tyckte att Tobbe var rolig. Sedan fick jag klart för mig att det stormade. De sociala medierna väckte gammelmedias intresse. "Luleåprästens homoattack" torgfördes saken som och Kondomprosten läste tydligen inte inlägget med glimten i ögat. "Det handlar om att mobba människor och det tycker jag inte är godtagbart."
Är det någon särskild intelligensbrist som är befordringsgrundande till domprosttjänster, kan man undra om man är så lagd. Hon vet att berätta att församlingen påverkas negativt. Hon får väl dela ut lite mer kondomer då för att motverka det negativa preventivt!
Det kan dock inte hjälpas att jag
1. undrar över hur en VDM visar sig komplett oduglig att förstå ord, medge att det är märkligt,
2. undrar om kvinnor efter Guds vilja ska vara kyrkoherdar/domprostar/biskopar och
3. funderar över hur det är med de kristna som den nya mänskligheten.
På punkt 3 är min tro som svagast. Kanske beror det på mina begåvade vänner som fått mig att tro, att det i himlen finns begåvat folk att umgås med.
Torbjörn Lindahls blogg fick ingen förstasida i lokalavisorna den 19 juli. Det var väl på sitt sätt en besvikelse. En fobiker som bara hamnar på insidan?
Vad säger vi då om våra vänner journalisterna?
Är de grundläggande korkade som inte fattar en dragning eller hanterar de inte att en präst bedriver intellektuellt renhållningsarbete. Fobi är ju ett nyspråksord i sammanhanget. Det var en sjukdomsterm och blev en stämpel för att komma åt oliktänkande, dvs klassificera deras tänkesätt som präglat av den sjukdom de lider av. Fobi, nämligen. Och sjukdomar behandlas, deras yttringar är inte värda att diskuteras. Men vad blir det för samhälle där samtalet är omöjligt, det samtal som innefattar dribbling, vändningar och så kallade racka puckar? Jag anpassade nu metaforerna till komminister Lindahls hockeyintresse och passar på att påminna att Lakers är svenska mästare.
På vänlistan måste Carl Henrik Martling stå högt och detta inte bara denna vecka. Han fyller 90 och tar emot gratulanter. Bersågränd 9, 2 tr i Enskededalen. T-bana Sandsborg (ramla inte ner på spåret för då blir ni rånade!) Endast vänner välkomna, antar jag. Och själv passar jag fyra hundar, en schäfer, en foxterrier och två kooikrar. Det är att praktisera vänskap, det också. Jag får väl skicka ett födelsedagsbrev, helt enkelt, och missa förtäringen.
Vad med vår vän Antje?
På Twitter fick jag en midsommarhälsning, men jag blev osäker. Var den från henne eller från någon handläggare? Jag vet inte. Om handläggaren ville önska mig Glad Midsommar kunde väl handläggaren göra det i eget namn. Eller var det verkligen Antje, som trots sjukskrivning kastat sig över datorn? Jag vet inte längre. Om det är någon annan som skriver Antjes tweets och jag fattar det, vad fyller de då för funktion? Är det ett problem om vi upptäcker att något inte riktigt är vad det påstås vara - och är det ett problem för Svenska kyrkan om vi ska imponeras av något som visar sig vara kuliss eller illusion?
Möjligheten att på twiter läsa Sandahl-citat är utomordentlig. När jag läser, tänker jag:
"Det är inte klokt vad klok jag är."