Antje Jackelén vårdar sitt varumärke, såg jag i Chef, som gjort chefstest på henne. Jag ska väl inte skriva att jag vomerar vid tanken på att någon blir ett varumärke, för det skulle omedelbart missförstås. Alltså skriver jag inte det.
Karl Marx måste där på Highgates begravningsplats närmast jubla, dock, men av lite andra skäl än de i det kyrkliga nöjda.
Marx jublar åt själva varumärkestänket, fetischismen. Allt fast förflyktigas, alla värden omprövas och ärkebiskopen blir till ett varumärke. Marx ser sin analys hålla. Sådan är kapitalismen!
De i det kyrkliga nöjda jublar närmast därför att de inte analyserar vad de ser eftersom de inte ser, om ni förstår hur jag menar.
Antje Jackelén har det skrivits fler artiklar om under ett år än det skrevs om Anders Wejryd under hans år som ärkebiskop, det är känslan Chef har. Det torde inte vara sant, men vi styr inte på fakta här utan på känslor! Det gäller kanske också den chef i något stift som säger: "Det som händer på nationell nivå sipprar ner till oss. Det mediala engagemanget i samhällsfrågor styrker oss, vi blir stolta." Vilken dumfåne som uttalat sig får vi inte veta. Jag förmodar att inte heller detta är sant, i vart fall inte sant för normalbegåvade.
"Kommunikation är mer än en av ärkebiskopens främsta styrkor - det är hennes organisations nya ideal." Men det var väl så "organisationen" tänkte när Vår Kyrka gjordes om - och då var det 1950-tal och Margit Strömmerstedt?
Vart syftar kommunikationsarbetet?
"Varumärket Svenska kyrkan ska göras starkare."
Där var det - kristen tro som vara och får den inte vara vara, finns den inte. Vad säljer vi in nu? Men varumärkesarbetet går enligt Chef bra. Varumärket laddas "till bristningsgräsen" för att "få Svenska kyrkan att hitta en roll som gör att man är relevant i sin samtid, i ett mångkyrkligt och mångkulturellt Sverige."
Antje Jackelén fick 30 av 40 möjliga poäng som chef. 75% alltså. Det säger något men jag vet inte vad. Lagspel påstås inte vara hennes starkaste gren. Nähä. Vad får det för konsekvenser? Är det ett problem när en chef i "bunkern" - i reportaget anförs detta begrepp för Kyrkans Hus!- beskriver Antje som "inte så inkluderande, mer kommenderande" och "hennes nästa finns ganska långt borta från henne." Kommunikationen internt hanteras inte lika elegant som den externa, sägs det också. Nu blir jag orolig. Inte blir jag lugnare av en kyrkoherdes ord: "Att kommunikatörerna har lyckats göra en tysk teolog till en medieikon är någon sorts bedrift."
När Antje själv får kommentera beskrivningen konstaterar hon att nu krävs driftighet. "Och där stämmer det allt att det finns en otålighet hos mig som kan tolkas på olika sätt." Chefer brukar säga så. De brukar beklagande beskriva denna otålighet så att alla fattar att denna brist i personligheten egentligen är en dygd.
Artikeln hittar man på http://chef.se/chef-testar-arkebiskop-antje-jackelen/
Naturligtvis måste Almedalen upp. Jag läste Maria Ludvigsson i Svenska Dagbladet igår. Hon fann att "de vulgära summor 'reklampengar' som myndigheter sorglöst sätter sprätt på är det mest motbjudande." Skattebetalarnas pengar slösas med, menar hon.
Antje Jackelén var i Kyrkans Tidning betydligt mer positiv: "Almedalen är som ett enda jätteseminarium i samhällskunskap där alla som vill, gratis kan ta del av allt." Alla som vill? Gratis? Transport, logi, mat? Eller betyder "alla" egentligen "alla vi" som reser på andras bekostnad och med lön och traktamente eller hur det nu är? Hur eller hur omsätter det lokala näringslivet kring 240 miljoner, ungefär en kvarts miljard. Detta med start i ett tal Olof Palme höll från ett lastbilsflak.
Per Eckerdal konstaterade i samma KT:
"Förväntningarna på oss växer i takt med att de existentiella och etiska frågorna blir allt viktigare." Låt oss inte fördystra denna dag med frågan hur Svenska kyrkan kan leva upp till dessa förväntningar. Eller: varför fördystra? Varumärket Svenska kyrkan stärks!
Biskop Modéus II var i Kristvalla och förstärkte varumärket med en sång som har "ett så starkt evangelium att vi borde sjunga den som gradualpsalm på domssöndagen". Evangelium? Sången var Fattig bonddräng, låten där drängen inte går i kyrkan, där prästen vilar sig hela måndagen efter att egentligen knappast arbetat söndagen. Drängen är trots utebliven kyrkogång välkommen in i himlen för att han mödat sig så väl. Lag alltså. Inte evangelium, faktiskt alls inte kristendom.
Modéus II platsar i Krarups analysschema av grundtvigianerna. Runt och rart och falskt.
Och varumärket stärks, just varumärket!
www.youtube.com/watch?v=5EvTiST_spE
Karl Marx måste där på Highgates begravningsplats närmast jubla, dock, men av lite andra skäl än de i det kyrkliga nöjda.
Marx jublar åt själva varumärkestänket, fetischismen. Allt fast förflyktigas, alla värden omprövas och ärkebiskopen blir till ett varumärke. Marx ser sin analys hålla. Sådan är kapitalismen!
De i det kyrkliga nöjda jublar närmast därför att de inte analyserar vad de ser eftersom de inte ser, om ni förstår hur jag menar.
Antje Jackelén har det skrivits fler artiklar om under ett år än det skrevs om Anders Wejryd under hans år som ärkebiskop, det är känslan Chef har. Det torde inte vara sant, men vi styr inte på fakta här utan på känslor! Det gäller kanske också den chef i något stift som säger: "Det som händer på nationell nivå sipprar ner till oss. Det mediala engagemanget i samhällsfrågor styrker oss, vi blir stolta." Vilken dumfåne som uttalat sig får vi inte veta. Jag förmodar att inte heller detta är sant, i vart fall inte sant för normalbegåvade.
"Kommunikation är mer än en av ärkebiskopens främsta styrkor - det är hennes organisations nya ideal." Men det var väl så "organisationen" tänkte när Vår Kyrka gjordes om - och då var det 1950-tal och Margit Strömmerstedt?
Vart syftar kommunikationsarbetet?
"Varumärket Svenska kyrkan ska göras starkare."
Där var det - kristen tro som vara och får den inte vara vara, finns den inte. Vad säljer vi in nu? Men varumärkesarbetet går enligt Chef bra. Varumärket laddas "till bristningsgräsen" för att "få Svenska kyrkan att hitta en roll som gör att man är relevant i sin samtid, i ett mångkyrkligt och mångkulturellt Sverige."
Antje Jackelén fick 30 av 40 möjliga poäng som chef. 75% alltså. Det säger något men jag vet inte vad. Lagspel påstås inte vara hennes starkaste gren. Nähä. Vad får det för konsekvenser? Är det ett problem när en chef i "bunkern" - i reportaget anförs detta begrepp för Kyrkans Hus!- beskriver Antje som "inte så inkluderande, mer kommenderande" och "hennes nästa finns ganska långt borta från henne." Kommunikationen internt hanteras inte lika elegant som den externa, sägs det också. Nu blir jag orolig. Inte blir jag lugnare av en kyrkoherdes ord: "Att kommunikatörerna har lyckats göra en tysk teolog till en medieikon är någon sorts bedrift."
När Antje själv får kommentera beskrivningen konstaterar hon att nu krävs driftighet. "Och där stämmer det allt att det finns en otålighet hos mig som kan tolkas på olika sätt." Chefer brukar säga så. De brukar beklagande beskriva denna otålighet så att alla fattar att denna brist i personligheten egentligen är en dygd.
Artikeln hittar man på http://chef.se/chef-testar-arkebiskop-antje-jackelen/
Naturligtvis måste Almedalen upp. Jag läste Maria Ludvigsson i Svenska Dagbladet igår. Hon fann att "de vulgära summor 'reklampengar' som myndigheter sorglöst sätter sprätt på är det mest motbjudande." Skattebetalarnas pengar slösas med, menar hon.
Antje Jackelén var i Kyrkans Tidning betydligt mer positiv: "Almedalen är som ett enda jätteseminarium i samhällskunskap där alla som vill, gratis kan ta del av allt." Alla som vill? Gratis? Transport, logi, mat? Eller betyder "alla" egentligen "alla vi" som reser på andras bekostnad och med lön och traktamente eller hur det nu är? Hur eller hur omsätter det lokala näringslivet kring 240 miljoner, ungefär en kvarts miljard. Detta med start i ett tal Olof Palme höll från ett lastbilsflak.
Per Eckerdal konstaterade i samma KT:
"Förväntningarna på oss växer i takt med att de existentiella och etiska frågorna blir allt viktigare." Låt oss inte fördystra denna dag med frågan hur Svenska kyrkan kan leva upp till dessa förväntningar. Eller: varför fördystra? Varumärket Svenska kyrkan stärks!
Biskop Modéus II var i Kristvalla och förstärkte varumärket med en sång som har "ett så starkt evangelium att vi borde sjunga den som gradualpsalm på domssöndagen". Evangelium? Sången var Fattig bonddräng, låten där drängen inte går i kyrkan, där prästen vilar sig hela måndagen efter att egentligen knappast arbetat söndagen. Drängen är trots utebliven kyrkogång välkommen in i himlen för att han mödat sig så väl. Lag alltså. Inte evangelium, faktiskt alls inte kristendom.
Modéus II platsar i Krarups analysschema av grundtvigianerna. Runt och rart och falskt.
Och varumärket stärks, just varumärket!
www.youtube.com/watch?v=5EvTiST_spE